Blog Image

BIKING VIKING

OLYMPIA2OLYMPIA: ATEN – OLYMPIA – RIO DE JANEIRO

Olympia2Olympia Posted on 2017-01-18 14:54

OLYMPIA2OLYMPIA: PANATHINAIKOSTADION, ATEN – OLYMPIASTADION, RIO DE JANEIRO (SAMMANFATTNING)
Blogginlägg på Meridas hemsida: https://www.merida.se/cykel-tips/olympia2olympia-aten-till-rio-de-janeiro/
Olympiastadion, Amsterdam

Antal etapper: 134

Antal kilometer: 12 178

Genomsnitt 90,1 km/dagen

Längsta etappen: 206 km

Wall – Kennebec, South Dakota

Kortaste etappen: 9 km

Den avslutande löprundan mellan den olympiska invigningsarenan Maracanã och Estadio Olímpico, Rio de Janeiro.

Tuffaste etappen: Big Horn Mountains, Wyoming, USA

Ten Sleep – Buffalo, Wyoming, USA

Antal länder: 19

Grekland, Albanien, Montenegro, Kroatien, Bosnien, Slovenien, Italien, Österrike, Tyskland, Tjeckien, Sverige, USA, Japan, Sydkorea, Schweiz, Danmark, Nederländerna, Belgien, Brasilien

Antal olympiska arenor: 13

Panathinaikostadion, Aten (1896 & 2004)), Atens Olympiastadion, Grekland (2004), Olympia, Grekland (776 f.kr – 393 e.kr & 2004), Innsbruck & Seefeld, Österrike (1964 & 1976), Garmisch-Partenkirchen, Tyskland (1936), München, Tyskland (1972), Berlin, Tyskland (1936), Stockholm, Sverige (1912), Tokyo, Japan (1964), Seoul, Sydkorea (1988), Amsterdam, Nederländerna (1928), Antwerpen, Belgien (1920), Rio de Janeiro (2016)

Antal Olympia: 3

Olympia – Peloponnesos, Grekland. Olympia – Helsingborg, Sverige. Olympia – Washington, USA

Antal maratonlopp under resan: 13

Prag (Tjeckien) x 2, Stockholm (Sverige) x 2, Chicago (USA), New York (USA), Aten (Grekland), Tokyo (Japan), Seoul (Sydkorea), Olympia (Grekland), Milano (Italien), Istrien (Slovenien), Salzburg (Österrike)

Favoritländer under cykelresan:

Albanien, Sydkorea, Tjeckien, Italien, Slovenien, Nederländerna, USA

Cykelvänligaste länderna:

Sydkorea och Nederländerna

Vackraste platserna:

Italienska Dolomiterna, Adriatiska kusten (Grekland, Albanien, Montenegro, Kroatien, Slovenien, Italien), Columbia River Gorge (Oregon/Washington), Yellowstone (Wyoming), Lago di Como (Italien), Alperna (Schweiz & Österrike), Stränderna runt Joao Pessoa (Brasilien)

Största överraskningen:

Månlandskapet på den kroatiska ön Pag.

Mindre iögonfallande platser:

90 % av alla japanska städer.

Utrustning under resan:

Cykel – Merida 3000
, GPS – Garmin Edge 1000

Hela sammanfattningen av resan finns på Meridas hemsida:

https://www.merida.se/cykel-tips/olympia2olympia-aten-till-rio-de-janeiro/



OLYMPIA2OLYMPIA: I

Olympia2Olympia Posted on 2017-01-15 13:26


#1 OLYMPIA2OLYMPIA: Panathinaikostadion – OS 1896 & 2004

Panathinaikostadion i Aten, värd för de första moderna Olympiska Spelen 1896. Det är INTE Spyridon Louis (förste marathonsegraren) på bilden trots att det är samma klipp i steget…


2015-03-24:
Nästan ett dygn ifrån det att jag lämnade hemmet i Hälsingland befann jag mig på plats i Aten. Flygresan tar bara drygt tre timmar, men bor man i Norrland (även om det så bara är den södra delen) får man även lägga in den där riskfaktorn som det innebär att åka tåg till Arlanda.

Den här gången var det bara en mindre incident med dörrarna som ägde rum på Arlanda. Just precis, dörrarna gick inte att öppna och de förvånade passagerarna som skulle av på Sveriges största flygplats fick alltså åka vidare till Stockholm. För min del innebar detta att jag fick bära på en tung cykelkartong + stor väska + ryggsäck i ytterligare 500 meter för att fånga ett Arlanda Express i rätt riktning. #gummiarmar

Jag misstänker att det är bara jag (och ingen annan) som har haft otur med SJ. Men eftersom det har hänt så många gånger tidigare så föredrar jag att ta tåget till Arlanda redan kvällen innan så det alltid finns marginal. Det går helt enkelt inte att lita på att tåget kommer på utsatt tid när man befinner sig i Norrland mellan november och april.

Jag har dessutom haft en hel del udda incidenter med SJ. En gång klev jag på nattåget i Norrbotten (tillfälligt jobb) för att åka till Arlanda och flyga därifrån till Helsingfors. Istället för att vakna upp av en konduktörsröst som skrek ut “Uppsala nästa” levererade han endast ett “Sala nästa”. Utan att meddela passagerarna hade SJ under natten nämligen dragit om tåget pga underhållsarbete. Jag och ytterligare tre stressade passagerare fick därför dela på en taxi till flygplatsen. Jag kom fram i tid och jag hann (dumt beslut) även checka in väskan med löpardojjorna. Skorna blev naturligtvis kvar på Arlanda och mitt första besök i Helsingfors slutade med att jag fick springa Helsinki Marathon med lånade skor och.. bryta loppet efter halva loppet. #blodblåsor

Jag har all förståelse för försenade tåg och andra konstiga incidenter. Det jag däremot har noll förståelse för är SJ:s minst sagt udda prissättning. Kan någon förklara för mig varför en sträcka med tåget ska kosta olika beroende på vilken tid på dyget det är och om man köper biljetten långt i förväg?

Översätt det här fenomenet till ett bageri: Vad jag vet brukar bagarna ta exakt samma pris på sin limpjävel oavsett tid på dygnet. Och vet bagarna om att det är extra behov av limpor på exempelvis eftermiddagarna så sätter han naturligtvis in fler tågvagnar så bakar han naturligtvis fler limpor till denna tidpunkt. SJ har alltså på ett effektivt sätt mördat all form av spontanåkande med tåg.

Vänder man på bokstäverna SJ så får man JS. Om jag har ett något ansträngt förhållande till SJ så är det tvärtom med Johan Stegfors, agent för X-Kross sportglasögon. På morgonen innan avresan dök han upp på Arlanda och bjöd på kaffe, nya linser till mina X-Kross och ett nytt Flipbelt värdebälte för resan. Johan gav mig dessutom ett extra Flipbelt för en kommande tävling, läs nästa inlägg så får ni veta mera.

I morgon startar jag resan mot Rio de Janeiro med en kort “prolog” mellan de två olympiska arenorna i Aten. I morgon är det dessutom tio dagar kvar tills Arsenal slår Liverpool i Premier Leauge. True story.
“Temple of Olympian Zeus”, Aten

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/olympia-olympia-dag-1-panathinaikostadion-aten.htm

#2 OLYMPIA2OLYMPIA: Spiros Louis Stadium i Aten – OS 2004

Brysselsteget..? Vaktavlösning vid Okände Soldatens grav vid Syntagmatorget i Aten.

Redan de gamla grekerna förstod att rivsår från en katt kan orsaka infektioner och av den anledningen fick jag påbörja min olympiska turné med att uppsöka apoteket. Blodvite, spöregn och trafikkaos, precis det man minst ville ha under den första etappen från Olympiastadion i Aten till OS i Rio de Janeiro.

Med på svängen genom Europa följer min kompis från Baltimore, Christine Compton. Vi känner varandra sedan fem år tillbaka och under förra hösten trampade vi bl.a. delar av den amerikanska östkusten tillsammans. Den här gången följer hon med till Prag innan hon tar cykeln med sig på planet och återvänder till Maryland.

I normala fall cyklar jag helst ensam, men har man sällskap av en person som har samma laster (läs: kaffe & okynnessurfande på nätet) så blir livet på vägarna både mer praktiskt och dessutom roligare. Framförallt har man ju någon att dela minnen med efteråt när man på ålderns höst sitter och matar duvor utanför “hemmet”.

Temat för den här resan är alltså Olympia och av den anledningen startades resan ifrån den brutalt vackra Panathinaikostadion i Aten och gick via Spiros Louis (Atens Olympiska arena anno 2004) vidare mot Korint. Det var i alla fall tanken, men regnet satte effektivt stopp för en längre etapp under gårdagen.

Istället blev det natthärbärge på ett igenbommat (!) hotell strax innan det lilla kustsamhället Nea Peramos, femtio kilometer nordöst om Korint. Ägarna till hotellet fick syn på oss och erbjöd oss logi för natten. En mycket välkommen inbjuden med tanke på att det just då seglade ner typ en kubikmeter regn i sekunden.

Härnäst väntar en morgontur till Korintkanalen och därefter första etappen på den väldiga halvön Peloponnesos. Om det blir sol i morgon? Det vete katt(jävel)en!

Avfärd från Panathinaikostadion, Aten

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/olympia-olympia-2-aten-nea-peramos.htm

#3 OLYMPIA2OLYMPIA: Peloponnesos – Korintkanalen

Korintkanalen, vattendelaren som skiljer det grekiska fastlandet från halvön Peloponnesos.

1) Aten – Nea Peramos, Greece
: 45 km

2A) Nea Peramos – Assos, Greece: 68 km

2B) Assos – Kiato: 9 km

3A) Kiato – Kamares, Greece: 81 km

3B) Kamares – Patras, Greece: 30 km

Normala dagsetapper för långfärdscyklister brukar ligga någonstans mellan 80 – 120 km, själv brukar jag sätta min “skamgräns” vid 100 km. Gärna mer om vindarna samarbetar.

Det brukar emellertid ta några dagar innan man funnit sig tillrätta i sadeln. Den första dagen handlar ofta om att justera sadelhöjd och få packningen rätt balanserad. Bli bekväm med cykeln och vänja rumpan.

De följande dagarna handlar därefter om att bekanta sig med utrustningen och lära sig var i h-lvete man har lagt varenda pryl. Efersom jag färdas med fyra väskor (plus tält och sovsäck på pakethållaren) har jag ett speciellt system:

Vänster bakväska innehåller alla prylar jag behöver för natten, typ rena kläder, tandborste och kablar för all elektronik som sak laddas på kvällen. Vänster fram innehåller ombyteströjor och regnjacka, prylar som ska torkas på kvällen.

Höger framväska innehåller reparationsutrustning, cykelpump & slangar plus alla golfbollar. Höger bakväska innehåller kläder (typ jeans) och prylar som jag i normala fall aldrig använder.

Med det här systemet behöver jag alltså bara öppna de två “vänsterväskorna” på kvällarna, vilket gör följande morgons procedur så mycket enklare.

Det har nu alltså gått tre dagar sedan jag lämnade Olympiastadion i Aten och enligt Saltsjöbadsavtalet (paragraf 97) får man då ta ut en kompdag från jobbet. Av den anledningen befinner jag mig nu på sightseeing i klassiska Olympia, en av mina personliga favoriter på världskartan. I morgon väntar emellertid vägarna igen och om allt vill sig väl så är jag i Albanien om några dagar.

Någonstans precis där ute i läsken utspelades “Slaget vid Salamis” 480 f.kr., det vill säga ett par år innan Bengt Öste ryckte sin första brax i Kattegatt. Nästan 1000 skepp var inblandade vid detta tillfälle när perser och greker hade en liten dispyt ute till havs.

“Slaget på Peloponnesos” var däremot betydligt fridfullare. Inte en enda svordom avlossades när det var dags för premiärturen med min nya driver från Wilson.

Naturligtvis finns detta historiska ögonblick även på Youtube och jag tror det är 854 miljoner som har sett inslaget hittills: https://www.youtube.com/watch?v=DKJ9MKw4_xg


Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/olympia-olympia-3-peloponnesos.htm

#4 OLYMPIA2OLYMPIA: Olympia – OS 2004

Grabbarna från Jamaica bör vara nervösa när de läser min blogg. Kommer jag bara upp tjugo minuter innan alla andra ur startblocket så bör det bli en pallplats i Rio de Janeiro. Min vilodag i Olympia handlade alltså om att finslipa startproceduren inför kommande OS. True story.

Jag anser mig själv ha bra koll på marathonkalendern och jag brukar veta exakt på dagen när det vankas marathon i Nya Zeeland, Minnesota eller Makedonien. Och så händer detta… Utan min vetskap (fanns inte i någon av de kalendrar jag läser som kvällslektyr) hade nämligen grekerna planterat ett marathon rakt framför ögnonen på mig.

Även du min käre Sokrates tänkte jag när löpare efter löpare släpade sina ben över mållinjen i premiärupplagan av Olympia Marathon. Men.. för att citera den gamle generalen MacArthur: Jag kommer tillbaka!

Jag fick därmed gå i klinch med Olympia utan nummerlapp och det är absolut inget fel med det. Den kanske fridfullaste platsen på jorden gör sig ju allra bäst utan gatoradefläckar på bröstet. Om ni fortfarande inte har besökt denna plats så får ni här ett smakprov på vad ni har gått miste om:
Olympia Marathon, Grekland

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/olympia-olympia-4-olympia-marathon.htm

#5 OLYMPIA2OLYMPIA: Grekiskt kaffe

En bro för mycket? Ja, i alla fall för långfärdscyklister, de får istället ta färjan mellan Peloponnesos och det grekiska fastlandet.

4) Patras – Agrinio, Greece: 82 km

5) Agrinio – Preveza, Greece: 96 km

Regnskurarna verkar äntligen ha emigrerat till något annat land, men trots detta finns det ändå ett rejält orosmoln kvar i Grekland. Jag tänker på kaffe…

I snart en vecka har jag dagligen gått i klinch med grekiska baristas utan att en enda gång fått ett anständigt kaffe som passar mina skandinaviska smaklökar. En vecka är lång tid när man dagligen är van vid att spilla i sig en kubikmeter Gevalia. Men hur beter man sig för att beställa den där muggen (fulla koppen, ingen j-vla fingerborg med Espresso) med vanligt “svenskt” kaffe i Grekland?

Min amerikanska kompis Christine har samma böjelse för kaffe och även hon har numera något desperat över sig varje gång hon går in på ett café. Hon plockar till och med fram mobilappen med Google Translate och låter den inspelade rösten leverera de grekiska fraserna för “mycket” och “vatten”. Utan framgång dock.

Baristan nickar alltid lika oförstående och repeterar istället sin meny igen: Grekiskt kaffe, turkiskt kaffe, franskt kaffe och dessutom alla möjliga varianter där det ingår ett halvt mejeri i kaffekoppen. Intressanta produkter, men inget som faller oss i smaken.

I dag var vår desperation i det närmaste total då vi delvis tog över baristans jobb och låg i framstupa sidoläge över disken för att se till att han blandade i tillräckligt mycket vatten i kopparna. Dumt nog stannade vi emellertid inte kvar när han slutförde sitt jobb. Innan kopparna levererades till vårt bord hade han ändå lyckats sätta sin personliga touch på drycken. Skum, massor av skum, och där nere i botten något som skulle föreställa kaffe.

När inte ens Google Translate kan ge mig “vanligt j-vla svenskt kaffe”, vem ska då kunna rycka ut för att evakuera mina skandinaviska smaklökar ifrån den grekiska ättestupan..? Tips mottages tacksamt.

Till grekernas försvar ska dock sägas att den grekiska maten mer än väl kompenserar för kaffebönans tillkortakommande. Det sitter ju fortfarande för många centimetrar runt midjan.
Adriatiska kusten, Grekland

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/5-olympia-olympia-grekiskt-kaffe.htm

#6 OLYMPIA2OLYMPIA: Raketfart med Raki!

Raketstart på dagen med ett dricksglas Raki till frukost!

6A) Preveza – Igoumenitsa, Greece: 90 km

6B) Kerkyra, Corfu, Greece: 3 km

Dags att ta adjö av Grekland efter en fantastisk vecka i cykelsadeln. Dit räknar jag inte det kroniska trafikkaoset i Aten, men lyckligtvis så tar det ju bara ett par timmar att fly den grekiska huvudstaden på två hjul.

Halvön Peloponnesos är som alltid en trevlig bekantskap, inte minst med tanke på de starka dofterna från alla citron- och apelsinträd som punktmarkerar den gamla landsvägen mellan Korint och hamnstaden Patras. Peloponnesos är helt enkelt för god för att kolsyras trots att kvaliteten på vägarna allt som oftast påminner om strukturen på en gammal Västerbottenost.

Grekland har ju dessutom betydligt mer att erbjuda än halvön i söder. I år hade jag till exempel den stora förmånen att stifta bekantskap med den nordvästra planhalvan av landet, ett möte som slutade i omedelbar kärlek. Om kusten utmed Joniska Havet hade varit en kvinna så hade jag tagit ut lysning redan i förrgår. Magiskt!

Sista etappen på det grekiska fastlandet avslutades i hamnstaden Igoumenitsa där en färja väntade till Korfu. En ö som jag har beundrat på avstånd från en tidigare resa genom Albanien. Nu fick jag alltså äntligen chansen att åtminstone tillbringa en natt där innan en färja tog mig tillbaka till fastlandet. Foton från Korfu finns längre ner i inlägget.

Nu väntar alltså Albanien, min personliga favorit i Europa. Ett land som har precis allt att erbjuda, inte minst uppförsbackar…

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/6-olympia-olympia-korfu.htm

#7 OLYMPIA2OLYMPIA: Albanien

Albanien, en nygammal kärlek som har blossat upp igen.

7) Sarande – Himaré, Albania: 53 km

Det tog bara två kilometer innan svordomarna tog slut i Albanien. En verbal krutrök bestående av ömsom positiva som negativa ramsor: Jäklar vad vackert! Men ska inte den här förbannade jävla rövbacken ta slut någon gång? Satan vilken utsikt!

Albanien är ett underbart land, inte minst med cykel. Vyerna är helt obetalbara och människorna sådär perfekt nyfiket trevliga. Det skadar dessutom inte att prisnivån motsvarar typ tidigt trettiotal hemma i Sverige då det kostade fem öre att gå på bio.

För sju år sedan när jag trampade igenom Albanien för första gången, såg vägarna ut som om A5 i Östersund precis hade haft artelleriövning i området. Glädjande nog pågick det emellertid stora vägarbeten vid denna tidpunkt. Resultatet blev fullständigt lysande. Kustvägen genom landet är rena rama inbjudningskortet till alla cyklister. Perfekt asfalt och relativt liten trafik. Den största faran är faktiskt att cykla på en get!

Det krävs dock ett tjockt pannben för att cykla igenom landet. Vad jag vet (kan någon googla?) så finns det inte en enda meter som är platt i Albanien. Enligt obekräftade källor har landet till och med dispens från UEFA att spela landets hemmamatcher på en lutande arena.

Albansk ordpalör: När en alban säger att vägen är platt så menar han egentligen att du måste ringa SOS-Alarm och begära syrgas. När en alban säger att det är en uppförsbacke så menar han i själva verket att du måste ha hjälp av ett team sherpas och fjorton jakar för att skjuta på cykeln. (Ordet nedförsbacke finns för övrigt inte i det albanska språket.)

I morgon ska ni få en rapport om ett av världens vackraste vägavsnitt; det tio km långa Llogara-passet i Albanien. Det spelar ingen roll hur mycket ni tjatar, ni får vänta till i morgon!
Albanien

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/7-olympia-olympia-albanien-karlek.htm

#8 OLYMPIA2OLYMPIA: Zlatan – Kung av Balkan!

Llogarapasset (1047 meter) i Albanien avbockat!

8A) Himaré – Llogara, Albania: 35 km

8B) Llogara – Orikum, Albania: 22 km

9) Orikum – Lushnjê, Albania: 84 km

På perfekt engelska frågade den lille albanske grabben mig var jag kom ifrån och när jag svarade “Sweden” var hans kommetar… Ja, vad var hans kommentar?

A) Ahhhh… Bokhyllan Billy!
B) Ahhhh… Ljusdals Bandyklubb, SM-guld 1975!
C) Ahhhh…. Råröda lingon från ICA!
D) Ahhh… Zlatan!

Jag förstår att det är många av er som gissade på svarsalternativ “B”, men det rätta svaret är faktsikt alternativ “D”, d.v.s. Zlatan.

Jag trot inte ens att vi mest inbitna svenska fotbollsknarkare förstår hur mycket denne man har marknadsfört Sverige under sina fotbollsår ute i Europa. Så fort jag berättar (när jag befinner mig i Europa och Asien) att jag är svensk så kommer Zlatan nästan alltid på tal.

Däremot, oavsett var på planeten jag har befunnit mig, har aldrig någon sagt: – Ahhhh… Svenska Kungahuset!

Jag har absolut inget personligt emot medlemmarna av familjen Bernadotte, utan jag kan mycket väl tänka mig att svinga en bira på Drottningholm tillsammans med prinsarna. Men visst är väl monarki ändå ett förlegat begrepp…? Bara för att monarki har tillhört den svenska traditionen i flera hundra år så innebär det väl inte per automatik att det är rätt modell? Ett tag var det ju tradition även att bränna häxor på bål, men det har man ju som bekant slutat med.

Mitt förslag är därför att man istället ger apanaget till Kung Zlatan och jag är övertygad om att alla albanska smågrabbar håller med mig…

För övrigt kan från cykelsadeln rapporteras att både rumpa och ben känns bra, trots tre mycket tuffa dagar i Albanien. Llogarapasset är forcerat och nu blir det ett par något lättare cykeletapper genom norra Albanien innan backarna i Montenegro väntar.

Julio och Markus har koll på Sverige, d.v.s. Zlatan!
Himaré, Albanien
Dhermi, en av alla albanska skönheter utmed Adriatiska Havet.
900 meter avverkade och nu återstår endast 1.5 km till toppen av Llogarapasset.

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/8-olympia-olympia-kung-zlatan-av.htm

#9 OLYMPIA2OLYMPIA: Montenegro

Shkoder, den sista större anhalten på den albanska kartan innan det var dags att rulla in i grannlandet Montenegro.

10) Lushnje – Durres, Albania: 53 km

11) Durres – Fushe-Kruje, Albania: 35 km

12) Fushe-Kruje, Albania – Ulcinj, Montenegro: 111 km

Och så kom det där förbannade jävla rövregnet över mig och dessutom i kombination med hagel stora som hemorrojderna på en blåval molnet med lite lätt nederbörd över Balkan. Ett väder som drog ner både tempot och mungiporna. I normala fall går det alltid att vänta ut regnet, men här var det ett konstant dyngväder i 48 timmar. April kallas tydligen den här månaden.

Albanien har, trots avslutningen, ändå visat sig från sin allra bästa sida. Landet har så otroligt mycket att erbjuda, inte minst planetens mest välstädade hotellrum. Ta gärna en båt över till Sarandé nästa gång ni besöker Korfu så får ni uppleva nästa stora europeiska turistdestination. Albanien står redo!

Nu är det alltså Montenegro som gäller, en gammal bekant från cykelsadeln som jag lärde känna för sju år sedan. Precis som grannen i söder är Montenegro ett av Europas allra vackraste länder och minst lika kuperat. Dessutom levererar man sol i Montenegro, i alla fall enligt den senaste rapporten. Tack för det SMHI!

En annan häftig detalj med Montenegro är längden på befolkningen. Rapporterna säger ju att det är holländarna som är världens längsta folk, men stämmer det verkligen? Montenegrinerna ser ju ut som om att de utan problem skulle kunna korsa Atlanten utan att få en kallsup. Stilla min nyfikenhet, hur ser listan ut med världens längsta folkslag?

Thumane, Albanien
Barbullush, Albanien
Albanien

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/9-olympia-olympia-montenegro.htm

#10 OLYMPIA2OLYMPIA: Svettige Stefan

Det är inte enbart i Stefan som man blir Sveti, hela Montenegro bjuder på tuffa backar. Landets banprofil påminner om en dåligt hyvlad Herrgårdsos

13) Ulcinj – Tivat, Montenegro: 87 km

Montenegro, landet med 625 000 invånare och lika många uppförsbackar. Men trots dessa geografiska fartbulor är jag beredd att förlåta det lilla bergsriket. Landet är ju ett av de vackraste som världskartan har att erbjuda trots att det bara är marginellt större än en Baja-Maja på Hultsfredsfestivalen.

Det är inte mer än nio år sedan som Montenegro med några tusen rösters övervikt beslutade sig för att lämna polaren Serbien åt sitt eget öde och bli självständigt. Sedan några år tillbaka ligger man dessutom i förhandlingar med EU om ett framtida medlemskap, men det dröjer nog minst fem år till innan man får skriva på övergångspappret. Trots detta är det Euro som gäller i landet.

Valutor rör till det när man korsar gränser var och varannan dag. Hur mycket ska man ut? Hur mycket gör man av med varje dag och hur många dagar tar det att trampa igenom landet? Tro mig; man blir inte rik på växlingskurser som långfärdscyklist, man får istället försöka att minimera valutaförlusten.

Varje gång jag kommer till en ny gräns har jag därför med mig en rejäl buffert med Euro och Dollar. Valutor som är bra att ha om man har räknat något nätt på de utgifter man har framför sig när man cyklar igenom landet. Som budgetresenär vill man ju helst undvika mer än ett bankomatuttag i respektive land, allt för att slippa ekonomiska örfilar i form av löjligt höga uttagsavgifter utomlands.

I morgon väntar Kroatien och då är det återigen dags att gå i klinch med en ny valuta, denna gång Kuna.

Livet vore alltså så mycket enklare om det bara fanns en valuta att hålla reda på i Europa, eller än bättre; hela planeten.
Bar, Montenegro. Ortodoxa kyrkan verkar vara långt ifrån Barskrapad…
Adriatiska Havet
Sveti Stefan, Montenegro med Budva i bakgrunden.
Budva, Montenegro

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/10-olympia-olympia-svettige-stefan.htm

#11 OLYMPIA2OLYMPIA: Dubrovnik

Dubrovnik, en stad vars skönhet nästan platsar i Hälsingland…

14) Tivat, Montenegro – Zaton, Croatia: 81 km

Golfbollarna är slut, Montenegro knep den sista. Nästa stora projekt är att skaffa mer “ammunition” för resan, men det växer ju inte golfshopar på träd på Balkan. Nästa etapp går dessutom igenom Bosnien (jodå, Bosnien Hercegovina har faktiskt en liten kustremsa stor som en Skogaholmslimpa) och då vill jag naturligtivs testa svingen igen. Kan någon av er som läser detta ro över med en hink bollar?

Med löpningen går det tyngre. Det är ju aningen svårt att motivera sig att byta cykelskorna mot löpardojjor när man hela dagarna har bekämpat uppförsbackar med cykel. Men det kommer, jag ska ju inte vara i form förrän i Stockholm Marathon.

Från cykelsadeln kan rapporteras en tung nordlig motvind större delen av dagen. Men det spelar å andra sidan ingen roll så länge Giffarna Sundsvall har vind i seglen. Nu vinner vi Allsvenskan! (Sundsvall mot Arsenal, låter inte det som en skaplig final i kommande Champions League..?)
Kamenari, Montenegro
Herceg Novi, Montenegro
Cykel/promenadväg strax söder om Dubrovnik.

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/11-olympia-olympia-dubrovnik.htm

#12 OLYMPIA2OLYMPIA: Bosnien

Kroatien levererar skönhet! Och cypresser…

15) Zaton, Croatia – Neum, Bosnia – Ploce, Croatia: 89 km

Äntligen fick jag förklaringen till att det står cypresser parkerade i varje “gathörn” av Montenegro och Kroatien. Enligt Pär Englund (tack för kul info!) beror det på att traktens män tidigare var tvungna att visa sin respekt för sina blivande fruar genom att plantera en cypress som tack till brudarnas familjer!

Den här seden borde man ju naturligtvis även importera till Sverige. Men cypresser, hur sexigt är det? Kan inte de svenska brudgummarna istället visa sin respekt genom att leverera exempelvis ett gäddrag till svärfar och en bandyklubba till svärmor? Ok, jag ska fundera vidare på detta och finslipa detaljerna. Över till något helt annat:

Bosnien har (fram med förstoringsglaset!) en liten kustremsa inklämd i den kroatiska kustlinjen. Tjugofyra kilometer bosnisk seaside som samtidigt är en liten nagel i ögat på det kroatiska transportministeriet.

Kroatien bygger nämligen en motorväg genom hela landet som enligt planen ska gå hela vägen ner till gränsen mot Montenegro. Den bosniska regeringen var däremot inte jättepositiva till motorvägens dragning igenom Bosnien. Därför har kroaterna istället valt att leda om vägen via en bro över till den kroatiska ön Peljesac. Kort och gott: I framtiden kan man (om allt går som planerat) åka igenom Kroatien utan att behöva visa upp passet.

Men självklart ska ni ju ända göra en turné igenom Bosnien om ni ändå är i krokarna. En av de mest fascinerande städerna på det europeiska fastlandet är ju den bosniska huvudstaden Sarajevo. En förtjusande metropol med rik historia. Staden har ju dessutom även arrangerat OS då man vann värdskapet 1984 i konkurrens med japanska Sapporo och den svenska treklövern Göteborg, Falun & Åre.

Läs mer om OS i Sarajevo 1984 här: http://www.sok.se/olympiskhistoria/olympiskaspel/olympiskaspel/sarajevo1984.5.18ea16851076df63622800010041.html

Den här gången hann jag dessvärre inte med ett återbesök i Sarajevo utan det blev bara en kort mellanlandning i kuststaden Neum. En bosnisk pärla som precis som övriga städer i landet kan det där med att leverera utsökta kryddade korvar. Bosnien, glöm aldrig det!

Och avslutningsvis en världsnyhet från Bosnien…

I stil med Slaget vid Poltava 1709, Kreugerkraschen 1932, Högertrafikomläggningen 1967, Slaget vid Lutzen 1632 och 1987 då Bengt Öste drog en brax i Kattegatt kan man nu även skriva in Bosnien 2015 i historieböckerna:

Efter att ha haft bedrövlig avföring ända sedan jag kom hem från fotbolls-VM i Brasilien förra året lossnade det äntligen för tarmsystemet när jag rullade in på bosniskt territorium.

De som apotekets preparat inte kunde råda bukt på kurerades istället med albanskt brännvin och starkt bosniskt kaffe. Bröderna Salmonella & Co. kan stå emot det mesta inklusive kryptonit, men mot dåligt hemkoka ifrån Montenegro och Albansk Raki hade inkräktarnas immunförsvar inte en chans. De fick alltså nog av Balkan och flydde min kropp. Regnskogarna är därmed räddade och pappersmassafabrikerna kan återgå till tvåskift…

Forselius – Campylobacter 0-6, 0-6, 7-5, 7-5, 6-0

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/12-olympia-olympia-bosnien.htm

#13 OLYMPIA2OLYMPIA: Split vision i Split!

Split, Dalmatiens huvudstad och enligt min mening Kroatiens allra vackraste. Dock i hård konkurrens med.. tja, i stort sett varje kroatisk stad.

16) Ploce – Split, Croatia: 117 km

17) Split – Vodice, Croatia: 88 km

Hela vägen från Aten till Prag har jag sällskap av en amerikansk kompis på cykel. En gammal bekant sedan fem år tillbaka som bl.a. har trampat igenom USA och Centralamerika.

I fjortonhundra fall av tjugoåtta så föredrar jag att cykla ensam, men den här gången såg jag fram emot att få lite sällskap genom Balkan. I stort sett har det fungerat mycket bra, men ibland blir det ändå heta diskussioner. Senast i morse uppstod verbal krutrök när vi skulle inleda dagsetappen:

– Kan vi inte studera kartan först innan vi åker, jag vill ju veta exakt vilken rutt du tar ut ur staden? (Reseföljet Christine som är noga med att vi reser tillsammans och inte som två individer på väg mot samma mål)

– Ja men du har ju för i h-lvete haft hela morgonen på dig att studera kartj-veln! Jag har stått här och väntat i tio minuter! (Undertecknad som är sur för att han varje morgon är startklar tio minuter efter det att han slagit upp ögonen medan reseföljet behöver en timme på sig att packa och smörja in sig med solkräm.)

– Ja men hur ska jag veta att du redan har startat när du aldrig säger något??(Christine har en bra poäng där, kommunikation är ju ganska viktigt…)

– Ja men jag hade ju för f-n hjälmen på mig, trodde du att jag skulle gå ut med soporna?

Minuten senare går vi igenom kartan tillsammans och rullar därefter iväg genom Dalmatiens vackra huvudstad Split.

Uppförsbackarna på Balkan i all ära, men det tuffaste så här långt har alltså varit att lägga egot åt sidan och kompromissa om allt, inte minst färdvägen.

Vad gäller den fysiska ansträngningen så har jag ett vassare tempo än Christine på flacka partier och i backar med normal lutning, upp till max 5 %. När backarna däremot har en lutning på 7 – 10 % är det ombytta roller. Förklaringen är att jag själv gärna attackerar backen så länge det går men får sedan acceptera att “taktiken inte lyckades denna gång heller”.

Mitt resefölje å andra sidan tuffar på i uppförsbackarna med en trygg 4-4-2 uppställning (modell Lasse Lagerbäck & mysfredagar) och därför passerar hon mig alltid innan toppen.

Ni som har kört Vasaloppet vet vad jag talar om. Ni vet de där 70-åringarna som man skrattar åt i starten och tänker att “det där kalklasset kommer ju inte ens till Smågan innan de drar snöret”. Men någonstans runt Oxberg kommer alla dessa gubbj-vlar ändå och glider förbi i spåret, helt oberörda. Med samma takt som de hade från första stavtaget i Sälen.

Min reskamrat är alltså inte bara seg på morgnarna, hon är än segare i de tuffa motluten. I morgon väntar en etapp genom den kuperade kroatiska ön Pag, en etapp som borde passa henne utmärkt. Det vill säga om hon kommer upp på morgonen…

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/13-olympia-olympia-split-vision.htm

#14 OLYMPIA2OLYMPIA: Helrökt på Balkan…

Bron över till månen? Pag, Kroatiens största ö, har vissa likheter med vår planets närmaste polare i yttre rymden.

18) Vodice – Pag, Croatia: 113 km

19) Pag – Sveti Jurej, Croatia: 78 km

Sydösteuropa = Rökning!

Jag misstänker att lungcancer är betydligt vanligare än tonårsfinnar på Balkan. Alla röker och i alla möjliga sammanhang. Säga vad man vill om alla kroater, albaner, monenegriner och greker, men simultanförmåga har de. Grabben med cementblandaren, verkstadsmekanikern, brevbäraren, alla har de en cigarettfimp i käften medan de utför sina sysslor. Jag misstänker att även hjärtkirurgerna har en fimp i munnen när de utför kranskärlsoperationer…

Det finns alltså alltid en viss tvekan när man går in på en restaurant för att avnjuta en kopp java och okynnessurfa på nätet på Balkan. Risken för akut nikotinförgiftning är mycket hög.

Senast i går tvingades jag och min äventyrarkollega inta en kopp kaffe i en restaurant (hade restaurangen i själva verket varit en kärnreaktor hade strålinspektionen stängt av den per omgående!) vars luft var så dålig att jag förmodligen fick i mig ett nikotinintag som motsvarade en hel Tipsextra-säsong för en storrökare.

Hur står personalen ut att arbeta i en sådan miljö? Och hur får de ren lokalen? Tvingas de anställa rökdykare som lokalvårdare?

Min kompis har en intressant teori om varför rökningen är så utbredd på Balkan och det handlar om kaffet. I Slovenien och norrut på den europeiska kartan dricker vi ju kaffe i stora muggar som tar sin tid att tömma. På Balkan nöjer man sig däremot med en fingerborg espresso eller i värsta fall den där “dyn” som de kallar turkiskt eller grekiskt kaffe. De tar alltså mindre än en minut att tömma sin espresso och då behöver man någonting annat att uppehålla sina händer med, typ en cigarett…

Åldersstatistiken visar i alla fall att en kroat har en genomsnittsålder på 76 år med en sloven lever fyra år längre. Jag misstänker att rökning är en starkt bidragande faktor till detta. Man märker ju direkt när man passerar gränsen till Slovenien att folk lever helt annorlunda.

Om allt går som planerat passerar jag gränsen till just Slovenien i morgon eftermiddag. Mina lungor jublar…
Zadar, kroatisk hamnstad och…musikinstrument!
35 pipor (rätta mig om jag har fel) inbyggda i strandpromenaden låter vattnet spela musik för de förbipasserande. Men när vattnet efter fem minuter fortfarande inte hade spelat “New York, New York”med Frank Sinatra gav jag upp och lämnade “vattenorgeln”.

Pag, Kroatien

Enligt min storebror (som var fem år vid det tillfället och därmed påläst) var månlandningen bara en bluff. Kanske var det i själva verket på den kroatiska ön Pag som Apollo 11 landade..?
Pag, Kroatien

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/14-olympia-olympia-balkan-en-rokare.htm

#15 OLYMPIA2OLYMPIA: Slow i Slovenien…

Sista rycket utmed Adriatiska havet, nu väntar Alperna!

20) Sveti Juraj – Mucici, Croatia: 92 km

21) Mucici – Slovenia – Udine, Italy: 130 km

Kommer ni ihåg den tyske målsprutan Oliver Bierhoff? Avbytaren som kom in och sänkte Tjeckien i EM-finalen 1996 med sina två mål, varav ett var det avgörande i förlängningen. Bierhoff hade även en grym målform i de lag han representerade, bl.a. italienska Udinese.

Första gången jag var ute på en långturné med cykel tillbringade jag en natt i Udine kvällen innan Oliver Bierhoff och gubbarna i Udinese skulle spela ligamatch. Dumt nog valde jag emellertid Alperna nästa dag istället för Serie A. Och trenden verkar dessvärre sitta i, för även denna gång missade jag Udines hemmamatch. Jag var nämligen fyra dagar för sent ute med cykeln.

Däremot kommer jag inte att missa Alperna, för precis bakom hörnet på Udine har de planterat denna mäktiga bergskedja. För säkerhets skull har jag tjuvtränat på backar de senaste tre veckorna, inte minst under den senaste etappen då ett mindre berg i Slovenien skulle bekämpas.

Färddatan avsöjade att mina ben var uppe och fladdrade på 675 meters höjd på gränsen mellan Slovenien och Kroatien. Inte lika högt som det nästan 1100 meter höga Llogarapasset i Albanien som jag trampade igenom för två veckor sedan och inte på långa vägar lika höga som de bergspass som just nu ligger framför mig. Det handlade ändå om slow motion i Slovenien, långt ifrån den speed som Bierhoff hade i straffområdet då det begav sig på nittiotalet.

En av alla dessa kroatiska skönheter vid Adriatiska havet. “Hårddisken” börjar bli full och på slutet har det varit svårt att ta åt sig av alla intryck. Dags för en avstickare till tyska Ruhrområdet..?

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/15-olympia-olympia-slow-motion-i.htm

#16 OLYMPIA2OLYMPIA: Dolomiterna

Dolomiterna, nästan lika vackra att se på som när Ljusdals Bandyklubb höjde bucklan efter SM-finalen 1975!

22) Udine – Tolmezzo, Italy: 50 km

23A) Tolmezzo – Bagni di Valgrande, Italy: 86 km

23B) Bagni di Valgrande – Moso Moos, Italy: 7 km

Dolomiterna hette tidigare Monti Pallidi “De bleka bergen”, men döptes sedan om på grund av kalkstensarten dolomit. Ett betydligt mer passande namn på denna brutalt vackra bergskedja som ju är allt annat än blek.

Min första etapp genom Alperna (Dolomiterna) regnade mer eller mindre bort och det blev därmed bara en femmil till foten av bergen under gårdagen. Samma dystra rapport utlovades i dag, men där gissade John Pohlman & Co. helt fel. Det blev med facit i hand en strålande dag i cykelsadeln, och bredvid den… Backar med 10% lutning innebär numera per automatik att jag hellre skjuter på den än avlossar svordomar och svett. Åldern?

Enligt min kära Garmin 810 återstår nu knappt 150 km till Innsbruck (OS 1964 & 1976) och ytterligare 150 km till Munchen (OS 1972) via Garmish-Partenkirchen (OS 1936). Jag kommer däremot att cykla precis norr om Cortina d’Ampezzo som arrangerade OS 1956.

Med all säkerhet kommer jag däremot att cykla igenom Cortina vid ett senare tillfälle. Jag har ju hört av även denna by ska vara allt annat än blek.

Sappada, Italien

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/16-olympia-olympia-dolomiterna-for-goda.htm

#17 OLYMPIA2OLYMPIA: Innsbruck – OS 1964 & 1976

24) Moso Moos – Vipiteno, Italy: 95 km

25) Vipiteno, Italien – Innsbruck, Austria – Mittenwald, Germany: 100 km

Endast tre städer har arrangerat vinter-OS vid två tillfällen: St Moriz, Lake Placid och Innsbruck. Österrikes femte största stad arrangerade sina olympiska spel 1964 och 1976, d.v.s. endast med tolv års mellanrum. I normala fall brukar det ju handla om ett ljusår innan man är aktuell som ny OS-arrangör igen, men i Innsbrucks fall handlade det om att man fick rycka in p.g.a. ett sent avhopp.

I själva verket var det egentligen Denver, Colorados huvudstad, som skulle arrangera spelen 1976, men då miljörörelsen protesterade och fick ihop tillräckligt många namnunderskrifter var den redan utsedda arrangören tvungen att tacka nej. I konkurrens med bl.a. konstellationen Tammerfors/Åre fick Innsbruck därför rycka in igen.

Endast två svenska OS-medaljer 1976 i form av Benny Södergren på längdskidor och Ingemar Stenmark i slowfox storslalom. Bättre gick det då under OS 1964 då bl.a. Sixten Jernberg och herrarnas stafettlag på längdskidor tog guld.

Läs mer om OS i Innsbruck här:

http://www.sok.se/olympiskhistoria/olympiskaspel/olympiskaspel/innsbruck1964.5.18ea16851076df63622800010103.html

http://www.sok.se/olympiskhistoria/olympiskaspel/olympiskaspel/innsbruck1976.5.18ea16851076df63622800010067.html

I morgon väntar ytterligare två olympiska städer: Garmisch-Partenkirchen och München.

Innsbruck, Österrike

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/17-olympia-olympia-innsbruck-dubbel-olympier.htm



OLYMPIA2OLYMPIA: II

Olympia2Olympia Posted on 2017-01-15 13:22


#18 OLYMPIA2OLYMPIA: Garmisch-Partenkirchen – OS 1936

Tyskarna är fenomenala på att skaka fram cykelleder, till och med i storstäderna. Under dagen åkte jag på cykelleder i stort sett hela vägen de sista fem milen in till världsmetropolen Munchen. Dags att vakna Stockholm..?

26) Mittenwald – Garmisch-Partenkirchen – München, Germany: 110 km

Trots sovmorgon till 07:00 (i normala fall går larmet 06:15) var det mental motvind hela dagen. Dunbolstret kändes ju så där extra skönt när jag vaknade upp på det härliga Pension Karner i världens vackraste by Mittenwald på morgonen.

I stort sett varenda dag på resan, förutom etappen genom grekiska Peloponnesos, har det bjudits på slitsamma höjdkurvor, inte minst de tre sista dagarna genom Alperna.

Den sista backen mellan Innsbruck och Seefeld var dessutom den allra tuffaste jag någonsin har bekämpat. I vanliga fall brukar man ju kunna butta på cykeleländet när det blir extrem lutning på backarna, men det hjälpte inte denna gång. I tre kilometrar hängde jag på cykeln i något som bara kan liknas med ett framstupa sidoläge med pannan “fastklistrad” mot sadelväskan. Tyst räknade jag för mig själv varje steg jag tog med cykeln. Jag försökte göra 25 dubbelsteg åt gången innan jag var tvungen att vila en minut för att få ner pulsen.

Lyckligtvis lever man dock numera med fina mentala verktyg som exempelvis GPS och webbsidor som www.mapmyrun.com så man vet alltså exakt när backj-veln ska ta slut samt vid vilken höjdmeter. Det går ju trots allt att motivera sig att fortsätta mot toppen om man vet exakt var den är belägen.

Det var alltså svårt att brotta av sig dubolstret på morgonen och hoppa upp i sadeln igen, men det var absolut värt det. Morgonens första etapp gick nämligen till Garmisch-Partenkirchen, vintersportmetropolen som arrangerade OS 1936.

Sverige gjorde bra ifrån sig under dessa spel och kom trea i nationstävlingen, slagen endast av värdnationen Tyskland och.. just det, Norge. Våra grannar levererade bl.a. guld i backhoppning genom Birger Ruud (Sven Eriksson Selånger tvåa) och i skridsko genom Ivar Ballangrund som tog tre guld och ett silver.

Norska konståkerskan Sonja Henie tog dessutom sitt tredje raka OS-guld och drog sig därefter tillbaka endast 24 år gammal med 10 VM-titlar, 6 EM-guld och 3 OS-guld. Vid den här tidpunkten var hon världens mest kända idrottskvinna.

På femmilen i längdskidor hade norrmännen däremot inte en chans mot svenskarna som tog de fyra första placeringarna. Sverige hade det desto tyngre i ishockeyn och förlorade redan i gruppspelet mot de blivande olympiska mästarna… Storbrittanien!

Mer om OS 1936 på denna utmärkta länk: http://www.sok.se/olympiskhistoria/olympiskaspel/olympiskaspel/garmischpartenkirchen1936.5.18ea16851076df63622800010170.html

Avslutningsvis; ni som funderar på om det verkligen var en tillfällighet att min ankomst till München skedde samtidigt som Bayern München gjorde fem mål mot Porto på 40 minuter kan sluta fundera. Det var faktiskt bara en tillfällighet…
Garmisch-Partenkirchen, olympisk värd 1936. På den här tiden fick samma land arrangera både vinter och sommarolympiad.

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/18-olympia-olympia-garmisch-partenkirchen.htm

#19 OLYMPIA2OLYMPIA: Käcka svenskar i Prag!

Ur slag i Prag, men det spelar ju ingen roll. Upplevelsen är viktigare än sluttiden i Europas kanske allra bästa marathonlopp.

PRAG MARATHON 2015: 5:02:14

Första delen av min olympiska cykelturné avklarades för en vecka sedan då jag nådde München. Därefter har jag haft ett inplanerat break på en vecka i Sverige för att vara god son = bära möbler.

Jag vet inte vad som är värst, att cykla igenom Alperna eller att bära tunga möbler. Spontant röstar jag dock på det senare. Med dagens teknik vet man ju exakt var alptopparna är belägna och var nedförsbackarna kommer. Det jag lärde mig under veckan hemma i Sverige är att det aldrig kommer “nedförsbackar” när man hjälper sin ömma moder att byta lägenhet. Det kommer alltid fler uppförsbackar… (Läs: Hänga upp tavlor på betongväggar) Lyckligtvis har jag händiga kompisar i min bekantskapskrets, så.. stort tack Lars Jonsson och Kerstin Karell!

Innan jag återupptar min resa ifrån München på måndag eftermiddag väntar dessutom en av årets absoluta höjdpunkter, Prag Marathon. Jag befinner mig alltså återigen i Prag och timingen kunde väl knappast vara bättre. Bandy-VM.. ehh.. förlåt; hockey-VM startar ju som bekant i afton och naturligtvis ska vi ha lekstuga med Jagr & Co.

Av någon anledning lyckas nästan alltid mina besök i Tjeckien infalla med hockey-VM. Jag lyckas dessutom alltid tima in tungviktarmötet Tjeckien – Sverige när jag befinner mig på fel territorium. En gång tillbringade jag natten på en campingplats i norra Tjeckien och fick uppleva matchen framför en TV i den trånga restaurangen på området. En lokal som var överfull av vad som mina ögon då upplevde som tjeckiska släggkastare. Jag befann mig alltså i klar minioritet och varje glädjeyttring fick dämpas för att inte irritera pöbeln.

Det var då det hände, Sverige vann matchen på övertid. För sent insåg jag att jag var den ende i restauranten som hade armarna i luften och skrek. Jag har aldrig gjort mig känd som en sprinter, men den kvällen bör jag ha varit aktuell för Jamaicas stafettlag när jag lämnade lokalen.

Misstaget kommer emellertid inte att upprepas i kväll om Sverige vinner matchen. Tror jag.

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/19-olympia-olympia-kacka-svenskar-i.htm

#20 OLYMPIA2OLYMPIA: München – OS 1972

Olympiska parken mitt i München, värd för OS 1972.

Så fort det här slottet läggs ut på Hemnet tänker jag buda på “torpet”. (Schloss Lustheim, Bayern)

Efter en intensiv vecka i Hälsingland med lägenhetsflytt för min ömma moder (jag älskar dig morsan för att du åtminstone inte spelar piano!) och långweekend i Prag med marathonlopp, sitter jag återigen i cykelsadeln. Åtminstone i tre dagar. Jag måste snart lämna min packning igen och bege mig till Zakopane i södra Polen för att närvara vid ett bröllop.

Cykelresan går därmed vidare ifrån München där min senaste etapp avslutades, via tjeckien (Plzen) mot Berlin, Göteborg (Göteborgsvarvet) och Stockholm (Stockholm Marathon). Därefter väntar Nordamerika.

Ett obligatoriskt stopp i München var naturligtvis den imponerande Olympiaparken där de flesta olympiska anläggningarna ifrån 1972 är belägna. (Var lite svårt att avgöra segling inne på området även fast det finns små dammar).

Sexton svenska medaljer varav fyra guldmedaljer var ett fantastiskt svenskt facit. Spelen kommer dessvärre alltid att kommas ihåg för terrordådet som tog 17 människoliv.

En annan intressant anekdot ifrån dessa spel var ryssen Borzov som vann både 100 och 200 meter. Mycket tack vare att de amerikanska favoriterna på 100 meter tog fel på starttid och missade sitt mellanheat! Läs gärna mer om OS 1972 på SOK:s hemsida:

Slottsanläggningen Schleissheim (belägen i Lustheim strax norr om Munchen) är typ… magnifik!

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/20-olympia-olympia-1972.htm

#21 OLYMPIA2OLYMPIA: Bröllop i Zakopane

Bröllop i polska skidorten Zakopane med vänner från Montana. Dariuis är ursprungligen från Polen.

27) Munchen – Mainburg, Germany: 77 km

28) Mainburg – Regensburg, Germany: 65 km

29A) Regensburg – Cham, Germany: 48 km

29B) Cham, Germany – Domazlice, Czech Republic: 44 km

Det är kanske inte först och främst positivia tankar jag har om löpningen när det återstår en mil av marathonloppen, men så fort jag har nålat av mig nummerlappen och dragit av en salva svordomar i duschen (skavsår svider som f-n i närkontakt med duschstrålar!) så kommer jag på andra tankar.

Löpningen har ju med facit i hand gett mig ett ovärderligt kontaktnät över hela världen och vänner för livet. Trots alla skavsår och blånaglar och “förlorade söndagar” som jag kunde ha tillbringat på golfbanan kommer jag därmed ändå att för all framtid stå i stor tacksamhetsskuld till löpningen.

Bästa bevis på detta är bröllopsinbjudningarna. Jag kommer inte ihåg när jag senast var på ett bröllop med “normala vänner”, men de tre senaste har varit direkt relaterade till löpning.

För två år sedan träffade jag göteborgaren Roger Andersson (ordförande i Svenska Marathonsällskapet) under Tallinn och Oslo Marathon. Möten som ledde till att jag senare samma år var hans bröllopsvittne på Landvetters flygplats.

Jag sprang Paris Marathon med brassen Walter Dias 2013. Drygt ett år senare var jag hans best man när han gifte sig i Brasilien.

I helgen besökte jag Zakopane för att närvara vid två av mina amerikanska vänners bröllop: Darius Janczewski & Katie Evans. Båda bor till vardags i Missoula, Montana, men Darius är ursprungligen polsk medeldistanslöpare. Faktum är att han var så pass bra att han fightades med den för oss svenskar bekante Malinowski (duellen med Gärderud under OS 1976) på löparbanorna och gjorde det så pass bra att han var uttagen att representera Polen i OS 1980 i Los Angeles. Ni som är pålästa kommer emellertid ihåg att öststaterna bojkottade detta OS och det blev därmed ingen OS-start för Darius.

Darius fick så småningom ett stipendium att studera i USA och på den vägen hamnade han så småningom i vackra Missoula i västra Montana. Det var under Missoula Marathon 2011 som jag träffade DJ för första gången och året senare blev jag inbjuden att bo hos honom under marathonveckan. Där lärde jag även kännan hans blivande fru Katie och det var hennes idé att hålla bröllopet i den polska idyllen Zakopane.

På grund av Darius bakgrund som löpare kryllade det av fartfantomer på bröllopet. Antoni Niemczak var en av dessa, en löpare som blev slagen på målfoto i Chicago Marathon 1990. Han har även samlat på sig andraplatser i New York Marathon och i sju andra tävlingar. Det gick så långt att han fick smeknamnet “Mr Second”. Trots tungt favoritskap i Stockholm Marathon 1986 hade han däremot en tyngre dag på jobbet (kramp) och slutade totalfyra. Ingen andraplats den gången åtminstone.

Apropå Stockholm Marathon så fick jag en ny bröllopsinbjudan i går, denna gång ifrån en långdistansande kompis i New York. Dessvärre är jag tvungen att tacka nej då vigseln äger rum samma dag som Stockholm Marathon. Finns det en möjlighet att skjuta fram årets Stockholm Marathon en vecka..?
Party I Zakopane!
Alko-fen..? Tand-fen har jag hört talas om, men.. lägger man sina mjölktänder i en ölsejdel i Bayern?

Cham, Tyskland

Under min lagstadgade fikarast (Genevekonventionen paragraf 33:9) mitt på dagen i Cham kom en journalist förbi min parkbänk och undrade om jag ville bli “morgondagens ansikte” i tidningen, vilket innebär att man får äran att hälsa till vem som helst på planeten. Konversationen:

– Jag får alltså hälsa till vem som helst?

– Ja!

– Då vill jag hälsa till Leo Messi i Barcelona. (Till saken hör att Cham tillhör tyska Bayern)

– Va..? Nja… kan du ta någon annan, Bayern München förlorade ju med 0-3 mot Barca i går…

– Ok, låt mig fundera… Ahhh… Katarina Witt, den vackra östtyska konståkerskan, mitt livs stora kärlek när jag kom i puberteten!

– Katarina Witt..? Ja men.. hon var ju socialismens ansikte under kalla kriget!

– Messi eller Witt, du får välja själv!

– Ok, det får bli Katarina Witt…

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/21-olympia-olympia-brollop-i-zakopane.htm

#22 OLYMPIA2OLYMPIA: Kur & Kör bakom Järnridån

Karlovy Vary, tjeckiens äldsta kurort som förutom ett överflöd av skönhet även kan skryta med världens kanske allra vackraste halvmara. (Karlovy Vary halvmarathon krockar dessvärre med Göteborgsvarvet i år.)

30) Domazlice – Horovsky Tyn, Czech Republic: 14 km

31) Horovsky Tyn – Karlovy Vary, Czech Republic: 112km

32) Karlovy Vary, Czech Republic – Schneeburg, Germany: 86 km

33) Schneeberg – Rötha (Leipzig), Germany 92 km

Fram tills nu har den östtyske häcklöparen Thomas Munkelt (guldmedalj på 110 meter häck under OS i Moskva 1980) varit den mest kände personen ifrån den östtyska byn Borna. Hädanefter kommer Borna emellertid att vara mer känd för att Göteborgskören Röstrum har gett hals på denna ort!

Världen är alltså inte bara liten, den krymper. Oddset på att springa på ett gäng göteborgare i denna del av världen är väl ungefär lika stor som att Storuman vinner Champions League. Kul var det i alla fall att få träffa alla dessa goa ambassadörer ifrån västkusten. Åtminstone en av dessa (lycka till Andreas!) ska springa årets upplaga av Göteborgsvarvet, så kanske man ramlar på dessa musikaliska talanger redan nästa vecka.

Annars har det mesta varit utförsbacke i cykelsadeln trots alla uppförsbackar. En grym förkylning har dränerat all min energi. Jag tänker inte dra paralleller till födslovärkar vid trillingfödsel, men det känns som att lungorna har blivit påkörda av en oskattad, vinterdubbad långtradare fullastad med gjutjärnskaminer och med en chaufför iförd Real Madrid-tröja.

Men förhoppningsvis vänder det emellertid snart igen och då ska det bli fart på mina gamla åderbråck. Om allt går som planerat lämnar jag Rostock på måndag kväll med kompasskursen mot fäderneslandet.

Nu får ni emellertid ursäkta mig för jag måste till badrummet och antagligen hosta upp ytterligare ett organ. Jag tror det är tolvfingertarmen som ryker denna gång för det är väl bara den som är kvar…
Marianske Lazne, en annan berömd tjeckisk kurort där många celebriteter har gått på spa, bl.a. den brittiske konungen Edward VII.
Teplicka, Tjeckien. Det kryllar alltså av gamla häftiga städer i vart och vartannat gatuhörn av landet. Vissa något förfallna, men ändå alltid med hög “kullerstenfaktor”. Allt känns äkta.

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/22-olympia-olympia-kur-kor-bakom.htm

#23 OLYMPIA2OLYMPIA: Berlin – OS 1936

Olympiastadion i Berlin, Tyskland

34) Leipzig – Wittenberg, Germany: 95 km

35) Wittenberg – Berlin, Germany: 112 km

36) Berlin – Wittstock, Germany: 98 km

37) Wittstock – Rostock, Germany: 138 km

Jag har sagt det förut; låt Östtyskland återuppstå varje gång det är ishockey-VM! DDR överlever ju ändå aldrig första omgången så det handlar ju bara om en vecka varje år…

I mitten av sjuttiotalet när man var en liten snorunge var Ishockey-VM en av de absolut största höjdpunkterna. Man satt fastnaglad framför tv-apparaten i 60 minuter med kulramen bredvid sig och räknade puckarna som ramlade in bakom den polske eller östtyske målvakten. Man förbannade dessutom Honken & Co. i det svenska målet om de lyckades somna till och släppa in en puck trots den massiva svenska pressen. 10-0 lät ju betydligt bättre än 10-1.

Naturligtvis var det en oerhörd lättnad när kalla kriget äntligen var över och Östeuropa blev tillgängligt på ett helt annat sätt, men.. nog kändes det som att VM-turneringen i ishockey dog den dagen muren föll? Sverige – Polen och Sverige – Östtyskland… nostalgi! (Kuriosa: Jag läste för länge sedan att det förste polske ishockeyproffset som skrev på för en dåvarande västtysk klubb såldes för den häpnadsväckande summan av sju par skridskor! Jag har för mig att det var 1976, men någon får gärna rätta mig.)

Det här var andra gången som jag cyklade igenom forna DDR så därför nöjde jag mig med att endast “slicka” utkanten av Berlin och Potsdam. Ni som aldrig har varit i Berlin tidigare får inte glömma att besöka Sanssouci Park i Potsdam. Jag tvivlar på att det finns något liknade slottsområde i vårt solsystem.

Besöket i Berlin stannade alltså vid en snabbvisit till Olympiastadion anno 1936. Ett besök som emellertid kolliderade med hemmafavoriterna Hertha Berlins möte med Eintracht Frankfurt = Trångt.

Mer info om OS 1936 på SOK:s hemsida. Där kan ni bl.a. läsa om att tradtionen med att springa med den Olympiska facklan ifrån Olympia föddes under sommarspelen i Berlin:

http://www.sok.se/olympiskhistoria/olympiskaspel/olympiskaspel/berlin1936.5.18ea16851076df6362280009722.html

Nu på morgonen fortsätter resan på svensk mark, färjan ifrån Rostock gjorde nämligen sitt jobb och dumpade av mig i Trelleborg. Dagens etapp går förmodligen till Helsingborg. Någon som har en soffa och ett välfyllt kylskåp i krokarna runt Helsingborg i natt? Och gärna en tvättmaskin, jag har inte tvättat mina cykelbyxor sedan “kalla kriget”…

Dagens Soundtrack: Take my breath away – Berlin

Luther = Arge Snickaren? Porten till slottskyrkan i Wittenberg där Luther spikade upp sina 95 teser. Han borde ha hängt upp ett USB-minne istället så hade han fått plats med betydligt fler teser.
Rostock, Tyskland

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/23-olympia-olympia-osttyskland.htm

#24 OLYMPIA2OLYMPIA: Skåne & Halland

Föreläsning för Särö Montessoriskola strax söder om Göteborg med mina nya favoritelever. I mitt nästa liv ska jag gå på denna skola, så får det bli.

38) Trelleborg – Lund, Sweden: 45 km

39) Lund – Halmstad, Sweden: 137 km

Kaffe & kanelbullar av världsklass, wifi i varje gatuhörn och pannkakor på torsdagar = Sverige! Det känns alltså fantastiskt bra att återigen rulla runt på de svenska vägarna, något som inte minst min mage håller med om.

Mina två dagar igenom Skåne och Halland har dessutom inneburit en grymt bra timing där jag har lyckats träffa ett antal gamla kompisar under färdvägen. Inte minst min namne Anders Forselius i Halmstad. En AT-läkare, pokerspelare, thaiboxare, breakdansare, fallskärmshoppare, grävmaskinist och en av Sveriges bästa surfare. På lördag åker han för övrigt till Nicaragua för att surfa i VM.

Jag kom i kontakt med Anders Forselius av en ren tillfällighet för några år sedan då han fick en massa amerikanska vänförfrågningar på Facebook ämnade för mig. Eftersom han själv har bott i USA trodde han först att det rörde sig om gamla vänner från förr, men när dessa personer började snacka marathon förstod han att det fanns en annan med samma namn.

Vi blev alltså vänner på Facebook och för drygt ett år sedan firade jag jul med hans familj i Södertälje då jag blev strandad på Arlanda. Sista tåget till Norrland hade gått och av den anledningen blev det Janssons frestelse på en husbåt i Södertälje istället för hemma i Hälsingland.

Eftersom Halmstad har landets bästa surfvågor har Anders valt att förlägga sin AT-tjänst i Halland och det var där jag hade möjlighet att återse min namne. Ingen Janssons frestelse denna gång, men väl korvgrillning på högsta nivå = takterass på fjärde våningen.

Halmstad innebar även kaffe med Linda Fasth på Sydamerikaresebyrån, den person i resebranschen som förmodligen har det allra största tålamodet (det krävs ett enormt stort tålamod för att sälja en flygbiljett till mig!). Dessutom en “kronologisk massage” av massören/långdistansaren Anette Kroon. Halmstad levererar!

Härnäst väntar GöteborgsVarvet, både jag själv och kameran är laddade…
Skåne, Sveriges vackraste landskap vid sidan av Hälsingland.
Göteborgsvarvet Sport & Health Expo 2015

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/24-olympia-olympia-sverige.htm

#25 OLYMPIA2OLYMPIA: Vättern Runt

Klas Ingesson, en av grovarbetarna på det svenska mittfältarna under VM 1994.

40) Halmstad – Smålandsstenar, Sweden: 88 km

41A) Smålandsstenar – Gislaved, Sweden: 20 km

41B) Gislaved – Husqvarna, Sweden: 87 km

42) Huskvarna – Malmslätt, Sweden: 121 km

Inför fotbolls-VM 2002 hade jag förmånen att intervjua Klas Ingesson i Ödeshög angående det kommande mästerskapet i Japan & Sydkorea. Jag bodde då i Linköping och hade bara en kort bilfärd ner till Ödeshög.

– Ring mig när du kommer fram till Ödeshög så är jag där på ett par minuter.

När jag kom fram till Ödeshög hittade jag en spelbutik med en liten kaffeservering utomhus och jag ringde därefter upp honom igen:

– Jag kom precis fram till Ödeshög och jag sitter utanför en spelbutik i centrum, vet du vilken plats jag menar?

– Jodå, den känner jag till. Mina föräldrar drev den tills för några år sedan…

Ödeshög är alltså inte stort till själva ytan, men det spelar ju ingen som helst roll. För varje fotbollsälskare är den lilla östgötaorten ändå en gigant. Det var ju städer som Ödeshög och Näsviken som levererade hjältar till den magiska VM-sommaren 1994.

Som alltid är sträckan mellan Jönköping och Ödeshög en enda lång njutning när man sitter i cykelsadeln, vyerna är ju helt fenomenala. Enda felet är att sträckan är för kort (jag gissar att alla cyklister i Vätternrundan har en annan uppfattning).

I år har jag dessutom haft en osannolik tur med vinden hela vägen genom Sverige. Varenda dag har nämligen SMHI skickat vindar som har smekt mig i ryggen, ett fenomen som förhoppningsvis fortsätter i ytterligare ett par dagar. Det återstår ju nu endast tjugofem mil på min Europetapp ifrån Olympiastadion i Aten till Stockholm Stadion.

Jag kommer dessutom att behöva medvind under Stockholm Marathon, men enligt prognoserna verkar jag istället få några rejäla regnstänk. Tacka vet jag sommaren 1994!
Vätternleden, Östergötland

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/25-olympia-olympia-runt-vattern.htm

#26 OLYMPIA2OLYMPIA: Stockholm – OS 1912

Panathinaikostadion i Aten till Stockholm Stadion blev en cykelresa på 45 dagar inklusive mellanlandningen på Coop i Smålandsstenar för att köpa en butterkaka.

43) Malmslätt – Bergshammar, Sweden: 110 km

44) Bergshammar – Södertälje, Sweden: 75 km

45) Södertälje – Stockolm Stadion: 56 km

STOCKHOLM MARATHON 2015: 4:13:34

Sssssh! Lyssna… Vädergudarna försöker säga något: F-L-Y-T-T-A F-R-A-M S-T-O-C-K-H-O-L-M M-A-R-A-T-H-O-N-!

I genomsnitt är det nog ganska bra väder under Stockholm Marathon, men det beror ju å andra sidan på att det kan vara sexhundra plusgrader det ena året medan temperaturen nästa år ligger på den absoluta fryspunkten.

Jag får alltid frågor från utländska löparkompisar om vad jag tycker om Stockholm Marathon och mitt svar är alltid: Oförutsägbart väder, enorm publik, väldigt vacker bana och ett utmärkt arrangemang. I nämnd ordning. Jag önskar jag kunde ta det där med vädret sist eller.. helst inte alls. Vädret påverkar ju loppet så oerhört mycket, inte minst publikmässigt.

Det här var den 10:e gången jag sprang Stockholm Marathon och det är som alltid fantastiskt kul att nåla på sig nummerlappen och njuta av den vackra huvudstaden, den månghövdade publiken och sällskapet av alla entusiatiska medlöpare. Men av alla de tio upplagor som jag har sprungit har det emellertid mest handlat om regn och kyla. Endast vid ett par tillfällen har det varit riktigt varmt.

Stockholm Marathon är så synonymt med den stora publiken och den gör sig ju som allra bäst när kvicksilvret är i rätt ände av termometern. Regn/kyla = mindre publik/utebliven folkfest.

Är det alltså inte dags att börja leta en alternativ helg längre fram under sommaren för Stockholm Marathon? Som norrlänning vore det ju dessutom extremt tacksamt att få några extra veckor på sig att träna inför detta kraftprov.

Vårarna och höstarna är fullständigt nersmetade med klassiska marathonlopp både i Europa och i resten av världen. På sommaren brukar det däremot alltid vara tunnsått med tunga arrangemang, så varför inte flytta fram loppet till exempelvis första helgen i juli? När Stockholm startade en gång i tiden gick ju loppet alltid i augusti. Vädergudarna har talat.

Ett annat tips är att arrangören inte använder startpistol i fortsättningen. I samband med att startern avlossade pistolen började det nämligen regna. Kunde han inte rikta startpistolen mot marken istället för att skjuta hål på regnmolnen..?

Stort tack till alla funktionärer och all den tappra publik som supportade oss löpare under årets upplaga av Stockholm Marathon!

Dagens Soundtrack: Stockholmsmelodi – Sven-Bertil Taube

HELA BLOGGINLÄGGET MED FLER FOTON:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/26-olympia-olympia-stockholm-marathon.htm



OLYMPIA2OLYMPIA: III

Olympia2Olympia Posted on 2017-01-15 12:51


#27 OLYMPIA2OLYMPIA: Kurt Cobain & Nirvana

Nystart på min olympiska turné, denna gång väntar Nordamerika och självklart börjar touren i Olympia, huvudstaden i delstaten Washington.

46) Olympia – Aberdeen, Washington: 88 km

Kurt Cobain avporträtterad i sten. Enligt en av bandmedlemmarna i Nirvana var monumentet emellertid så fult att han lovade att slå sönder den om den placerades ut i en offentlig miljö. Av den anledningen fick den i åratal stå bakom ett skynke i en bilverkstad!

För sju år sedan passerade jag Aberdeen (huvudstaden i delstaten Washington) för första gången och stövlade då in på stadens turistinformation totalt ovetandes om vad staden mest var känd för. På min fråga om det fanns något av intresse i staden fick jag full valuta direkt av den äldre kvinnan bakom disken:

– Kurt Cobain och.. jag var hans barnvakt när han var liten!

Dagens Soundtrack: Come as you are – Nirvana

Som så många gånger förr har jag påbörjat eller startat en cykeltur genom Nordamerika i Olympia, delstatshuvudstaden i Washington. Då passar det perfekt att ha släktingar precis bredvid flygplatsen i Seattle. Foto: Cheryl Baker & Buddie
Kurt Cobains uppväxthem i Aberdeen, Washington

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/27-olympia-olympia-kurt-cobain.htm

#28 OLYMPIA2OLYMPIA: The Goonies – Dödskallegänget

Bron över Columbiafloden mellan Megler och Astoria fungerar även som delstatsgräns mellan Washington och Oregon. Om man istället för att trampa över bron istället simmar rakt västerut så hamnar man däremot i Japan.

47) Aberdeen – South Bend, Washington: 67 km

48) South Bend, Washington – Clatskanie, Oregon: 70 km

48B Astoria – Clatskanie, Oregon: 59 km

Jäkla späckhuggare att luras! Illussionen krossades ju fullständigt när jag klev in på turistkontoret i Astoria, Oregon. Den vänliga kvinnan bakom disken upplyste mig om allt värt att veta och inte minst vilka filmer som hade spelats in i staden. Point Break, The Goonies och Rädda Willy bara för att nämna några.

Med sitt finger svävande över den lokala kartan berättade kvinnan om var respektive film spelats in och avslutade samtalet med: “..och precis där spelade man in avslutningsscenen i Rädda Willy. Du vet den där scenen där Willy hoppade över till friheten. Ja, man förstärkte ju naturligtvis hoppet senare i klipprummet…” Willy är alltså en fejk. Jag ger mig fan på att den där j-kla braxen inte ens klarar 1:30 i höjd!

Efter att under sex veckor ha “ömsat skinn på hemorrojderna” hemma i Sverige har resan till OS i Rio de Janeiro startat igen. Denna gång är det alltså Nordamerika som gäller med start i Olympia på västkusten och målgång i Montreal i slutet av september.

Oavsett hur många cykelresor man tidigare har gjort så tar det alltid några dagar att bli “bekväm i sadeln”. Inte fysiskt i form av skavsår, utan bekvämlighet vad gäller rutinerna. Att exempelvis veta exakt var man har respektive pryl i packningen för att slippa slösa bort tid på att gräva i varenda väska när något saknas.

Det tar dessutom några dagar innan man får till diciplinen på allvar. Det är ju väldigt frestande att glida in på Starbucks och okynnessurfa på nätet istället för att pedala vidare. Kaffe & WIFI är ju som bekant betyligt roligare än uppförsbackar och motvind.

Nu närmast väntar närkontakt med den väldiga Columbiafloden och dess biflöden österut genom Oregon, Washington och Idaho.
Dödskallegänget fyller 30 år!
Goonies-huset i Astoria, Oregon
Stilla Havet gör skäl för namnet…

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/28-olympia-olympia-stila-havet-goonies.htm

#29 OLYMPIA2OLYMPIA: Reese Whiterspoon was here!

“Bridge of Gods”, Cascade Locks i Oregon. Ni som har sett filmen “Wild” med Reese Whiterspoon i huvudrollen har sett denna bro på filmduken.


49) Clatskanie – Portland, Oregon: 95 km

50) Portland – Cascade Locks, Oregon: 77 km

51) Cascade Locks – Arlington, Oregon: 158 km

Dagens Soundtrack: The River – Bruce Springsteen

Sacaawea, en bronsstaty skulpterad av amerikanskan Heather Söderberg. Skulpturen finns att beskåda i den förtjusande staden Cascade Locks sju mil öster om Portland, Oregon.

Sacagawea och jycken Seaman deltog båda i den expedition som Lewis & Clark genomförde på dåvarande presidentens order i början av artonhundratalet. En expedition som gick ut på att kartlägga den då i det närmaste okända nordvästra delen av USA som man precis hade köpt av Frankrike. Tanken var dessutom att undersöka Missourilflodens vattensystem.
– Laxen är inte klar än, vi hinner med en sång till! Det blev många sånger till innan kvällen var över med familjen Stipan i Cascade Locks!
Columbia River, gränsfloden mellan Oregon och Washington.

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/29-olympia-olympia-reese-whiterspoon.htm

#30 OLYMPIA2OLYMPIA: Kameler & Zombies

Washington, The Evergreen State, är nästan helt gul i dess östra delar. Vetefälten är av modellen enorma!

52A) Arlington, Oregon – Hermiston, Washington: 80 km

52B) Hermiston – Walla Walla, Washington: 94 km

53) Walla Walla – Dayton, Washington: 50 km

54) Dayton, Washington – Clearwater River, Idaho: 122 km

Columbiafloden och vetefälten (Washington & Oregon) ligger nu till handlingarna och strax framför mig har någon illbatting planterat en bergskedja. Klippiga Bergen väntar alltså de närmaste dagarna vilket borde innebära något svalare temperaturer än den sommarbölja som jag (och alla brandmän) har bekämpat den senaste veckan. Trots den tuffa värmen kommer jag ändå att sakna den nordvästra delen av landet.

USA är ett fantastiskt vackert land och de allra flesta delstater har något helt unikt att erbjuda. Oregon har förutom Stilla havets allra vackraste kustremsa (!) även den förtjusande dalgången utmed Columbiafloden. En sträcka de delar med grannen i norr, delstaten Washington.

Enligt mina ögon är det just Washington som är den allra vackraste (i hård konkurrens) amerikanska delstaten. Den har i princip allt att erbjuda förutom bra baseboll (Seattle Mariners är ju rejält på dekis). Regnskog, floder, berg och enorma vetefält kryddar landskapsbilden och man tröttnar aldrig på vyerna.

Många långfärdscyklister väljer dessutom att starta just i Washington eller Oregon. Anledningen är att man då kan åtnjuta bra vindar ifrån väst och en något skonsammare klättring över bergen. Redan i morgon får jag se hur skonsamt det blir…

Dagens Soundtrack: Himlajord – Magnus Johansson (Svenska Eliten sjunger TaubeDagens Dubbel 1…Dagens dubbel 2…
Columbia River, Oregon/Washington

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/30-olympia-olympia-kameler-zombies.htm

#31 OLYMPIA2OLYMPIA: Montana

Highway 12 går bland annat igenom Nez Perce Indian Reservation i Idaho och rankas som en av Amerikas absolut vackraste vägar.

55) Clearwater River – Syringa, Idaho: 137 km

56) Syringa – Lochsa Lodge, Idaho: 117 km

57) Lochsa Lodge, Idaho – Missoula, Montana: 93 km

Konversation vid lägerelden på den lilla campingplatsen i Lochsa Lodge, Idaho:

– Visst är det tisdag i dag?

– Räcker det inte med att jag håller reda på vilken j-vla årstid det är..?

Efter en tid i cykelsadeln börjar dagarna, veckorna och snart även månaderna att flyta ihop. Man har bra koll på klockan då det är viktigt att veta när solen går upp och framförallt när den går ner. Om det är en tisdag eller söndag spelar däremot mindre roll.

Tim Creamer är en nyligen pensionerad fotograf med stort intresse för cykling. Han har bl.a. cyklat Paris – Brest – Paris (1200 km) men satsar nu på sin första kontinentala cykelresa genom USA. Under två dagar hann vi korsa varandras vägar i Idaho och det var han som ställde frågan. Eftersom det inte existerar Internet värd namnet utmed Highway 12 genom Idaho kunde vi heller inte konsultera vår gemensamme vän Mr Google. Vi fick helt enkelt fråga en i personalen på Lochsa Lodge där vi båda campade denna natt.

Svaret på frågan var tisdag och Tim hade alltså gissat rätt. Men i samma stund vi fick vår nyfikenhet stillad så insåg vi båda att… det faktiskt inte spelade någon roll alls. Vi hade ju fortfarande en brant uppförsbacke framför oss (gränsen mellan Idaho och Montana vid Lolo Pass snuddar 1600 meter) och över trettio grader enligt termotern. Något som inte skulle påverkas oavsett vilken veckodag det var…

Dagens soundtrack: The Last Farewell – Roger Whittaker

Columbia River Gorge, Oregon/Washington

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/31-olympia-olympia-montana.htm

#32 OLYMPIA2OLYMPIA: Missoula, långfärdscyklingens huvudstad

Adventure Cycling Association har sitt huvudkontor i Missoula i Montana och den vackra universitetsstaden räknas därför som långfärdscyklingens okrönta huvudstad. En av grundarna till organisationen är fotografen Greg Siples som under alla sina år på Adventure Cycling har plåtat i runda svängar 4800 cyklister inklusive undertecknad.

Om jag tvingades att välja en stad att bo i för resten av mitt liv så är svaret ganska enkelt: Missoula, Montana. Förutom att vara den enda liberala oasen i hela Montana så kryllar den ju av utomhusaktiviteter. En äventyrsmetropol i stil med Queenstown på Nya Zeeland.

Som säte för långfärdscyklingen lockar den dessutom till sig långväga resenärer från i stort sett hela världen. Under sommaren ser man därför fullastade cyklar utanför några av alla de caféer eller microbryggerier som finns över hela staden.

Många som besöker staden stannar dessutom kvar där för gott. För två veckor sedan campade jag i södra Idaho mittemot en tjej från Chicago som cyklade igenom USA med ett speciellt uppdrag på agendan. Hon ville hitta en ny stad att bosätta sig i och svaret fanns i västra Montana. Så fort hon har avslutat sin cykeltur tänker hon flytta dit för gott. En historia hon delar med bl.a. det par jag träffade under en “floating” på Clark Fork River i förrgår. Ett yngre par som tröttnade på att bo i en storstad och ville ha nära till utomhusaktiviteter. Missoula var svaret även på deras önskan.

Löpningen är dessutom av förklarliga skäl mycket populär i Missoula. Löparklubben Run Wild Missoula har exempelvis 1600 medlemmar (!) och ett dussintal egna tävlingar som den oerhört populära Missoula Marathon.

I Run Wild Missoula finns inflyttade löpare från i stort sett hela USA, men även från exempelvis Tyskland, Polen och Frankrike. I framtiden kanske även Sverige är representerat i Missoula…
Mitt besök i Missoula 2011…
..och min påhälsning i Missoula 2015!
Det här var fjärde gången jag cyklade igenom Missoula och den andra gången jag blev fotad av Greg Siple. Så här såg det ut när jag passerade Missoula 2011 i samband med Missoula Marathon, därav nummerlappen.
Flotating på Clark Fork River i Missoula med goda vänner från Missoula. Vid sidan av golf är nog floating den roligaste aktivitet som finns på denna planet!

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/32-olympia-olympia-missoula-langfardscyklingens-hu.htm

#33 OLYMPIA2OLYMPIA: Sköna Helena

Montana = The Big Sky Country!

58) Missoula – Ovando, Montana: 85 km

59) Ovando – Helena, Montana: 138 km

Geografilektion: Det bor bara en dryg miljon människor i Montana och det på en yta lika stor som Norge. Endast delstaterna Alaska och Wyoming har därmed en lägre befolkningstäthet.

I huvudstaden Helena bor det knappt 30 000 personer vilket innebär att Helena är den sjätte största staden i Montana. Störst är Billings med nästan 110 000 personer. Det här är ett ganska vanligt fenomen i USA att det ofta är en “mindre ort” som är delstatens huvudstad.

Kanske det här är en taktik man borde applicera även på Sverige? Varför är det så självklart att regeringen trängs på Rosenbad när det finns så mycket ledig yta i exempelvis Norrland? Trots att Norrland upptar nästan 60% av Sveriges yta så är det endast 12% av Sveriges befolkning som bor där. Någonting säger mig att en flytt av huvudstaden i nordlig riktning är bra både för Sverige och Stockholm.

Själv röstar jag på Östersund som ny huvudstad. Minimikravet på den nya “Sverige-ettan” borde vara ett allsvenskt fotbollslag (eller bandylag) och det har ju jämtarna nästa år. Andra förslag?

Precis som Östersund så har Montanas huvudstad Helena massor av berg runt knuten. Continental Divide skär rakt igenom västra Montana och för att ta sig till östkusten finns det inga smärtfria alternativ att ta sig runt bergskammen. I mitt fall handlade det om att bekämpa det 1869 meter höga Flesher Pass, en aktivitiet som dessutom skulle utföras i starkt solsken.

Lyckligtvis gör dagens teknik att det är mentalt mycket lättare att ta sig över ett bergspass än vad det var när jag började långfärdscykla för snart tjugo år sedan. Nu vet jag exakt hur lång stigning respektive lutning jag har framför mig och jag vet dessutom på metern hur långa backarna är. Tiderna är därmed över då man frågade någon förbipasserande och fick ett svar av typen “du är snart på toppen” eller “det är nog bara fem – tio km kvar till toppen”. När man skjuter på en cykel i en backe med 7 % lutning i hög värme är det stor skillnad på fem och tio kilometer…

Efter en vilodag i Helena väntar nu ett längre cykelpass till Bozeman. Där väntar även närkontakt med löpardojjorna i samband med ett lopp på 5 km på lördag. Trots alla nya röda blodkroppar jag sög i mig på toppen av Fleshers Pass tillhör jag ej favoriterna.

Dagens soundtrack: Öppna landskap – Ulf Lundell

Kapten Meriwether Lewis & Seaman.

På dåvarande presidentens order genomförde Lewis & Clark en kartläggning av nordvästra USA under en expedition 1804-06. Med på expeditionen fanns även jycken Seaman, en Newfoundlandhund som förärades med att få en creek uppkallad efter sig i Montana.

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/33-marathon2olympia-skona-helena.htm

#34 OLYMPIA2OLYMPIA: Paradise Valley, porten till Yellowstone

Paradise Valley i södra Montana gör skäl för namnet. En av de absolut vackraste vägar jag någonsin har trampat på.

60) Helena – Bozeman, Montana: 164 km

61) Bozeman – Corwin Springs, Montana: 123 km

Yellowstone National Park har en av världens mest otacksamma uppgifter, nämligen att leverera höjdpunkter till parkbesökarna efter det att de redan har åkt igenom några av planetens absolut vackraste omgivningar. Oavsett ifrån vilken riktning man “attackerar” parken så blir man ju bombarderad av vackra vyer redan innan man har kommit in i Yellowstone National Park.

Första gången jag cyklade in i parken (2008) kom jag via den östra entrén från rodeometropolen Cody och cyklade då genom Buffalo Bill State Park och Shoshone National Forest. En sträcka som delvis förstörde intrycket av Yellowstone National Park. Ingenting kunde ju bräcka det jag då redan hade sett, trots att parken i sig är full av höjdpunkter. Samma sak när jag då lämnade parken via den västra entrén. Storslagna vyer mötte mig även där.

Kommer man till Yellowstone söderifrån upprepas mönstret. Grand Teton, det oförskämt vackra bergsmassivet (döpt av franska trappers till Grande tétonsvilket betyder “stora bröst” (!) p.g.a. bergstopparnas utformning) knockar besökarna fullständigt innan de ens har kommit in i Yellowstone.

För en vecka sedan fick jag ett erbjudande från några amerikanska vänner om att låna deras stuga nära den norra entrén till Yellowstone. Mätt på alla otroliga vyer hela vägen genom USA (jag skulle behöva besöka ett gammalt östtyskt varvsområde några dagar för att smälta alla intryck), var jag till en början tveksam till att återigen cykla igenom nationalparken trots att det här skulle bli en helt annorlunda rutt. Yellowstone är ju lika stort som Södermanland så det finns mycket att se.

I princip bestämde jag mig först i går för att trots allt nappa på erbjudandet. Området där stugan ligger kallas Paradise Valley och redan efter bara några meter på Highway 89 i södra Montana förstod jag varför. Trots tung motvind och lätt uppförsbacke var det definitivt värt alla svordomar. Trots att jag ännu ej har kommit in i parken har jag alltså redan nu fått full valuta för Yellowstone.

Det ska dessutom bli intressant hur mina gamla ben gillar den fysiska utmaningen i morgon som bl.a. består av en klättring på niohundra höjdmeter från 1567 till 2472 meter. Men det innebär ju å andra sidan att jag förr eller senare får en skaplig nedförsbacke…

Dagens soundtrack: Paradise City – Guns N’ Roses

Flygfiske..?

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/34-marathon2olympia-paradise-valley-montana.htm

#35 OLYMPIA2OLYMPIA: Yellowstone

Tvåtusenfyrahundrafemtio höjdmeter och minst lika många svordomar. Men det var definitivt värt mödan att skjuta på cykeln tolv kilometer upp till toppen av Dead Indian Pass i Wyoming. Brutalt vackert är ett understatement.

62) Corwin Springs, Montana – Yellowstone – Fox Creek, Wyoming: 112 km

63) Fox Creek – Cody, Wyoming: 115 km

64) Cody – Greybull, Wyoming: 84 km

– Hörde du om vandraren som blev dödad av en grizzlybjörn för två dagar sedan?

Tack för kaffet tänkte och cyklade vidare mot campingplatsen. Exakt den upplysning jag behövde innan jag skulle slå upp tältet för natten. I och för sig så låg min campingplats en liten bit utanför Yellowstone National Park, men det är å andra sidan något som en hungrig grizzlybjörn skiter fullständigt i!

Strax innan campingplatsen mötte jag en motorcyklist som scanade av omgivningarna med sin kamera. Jag förstod direkt vad det handlade om. En björn (black bear) hade rusat över vägen och befann sig nu i buskarna trettio meter framför oss. Jag hann inte se denna skapelse men hörde när den drog iväg. Däremot såg jag en svartbjörn dagen innan så jag visste att de kunde dyka upp rakt framför cykelhjulet.

Yellowstone är en fantastisk park, men det bästa med parken är nästan dess omgivningar. Vägarna som leder in i Yellowstone tillhör samtliga de allra vackraste som kontinenten har att erbjuda. Den här gången valde jag att cykla in genom “North Entrance” utanför Gardiner i Montana och ut genom “North East Entrance” vid Cooke City i Montana. En resa som bland annat innebar möten med alla bisonflockar som trivs speciellt bra i Lamar Valley i parkens norra del. Förra gången jag trampade genom Yellowstone såg jag sju bison då jag höll en sydligare rutt genom parken. Det var betydligt fler denna gång.

Det är strikta regler vad gäller campingplatserna i och runt Yellowstone. För att undvika björnattacker tvingas varje campare att låsa in allt som luktar (mat, parfym etc.) i speciella behållare som finns i anslutning till varje tältplats. Av den anledningen är det sällan det sker incidenter med björnar på nätterna. Även jag klarade mig helskinnad, men å andra sidan är jag så grymt slimmad (true story) nu efter dryga 200 mil genom USA så att de väljer någon fet knutte på motorcykel istället.

För er som planerar att besöka Yellowstone rekommenderar jag varmt att ni har rodeo-metropolen Cody som bas och därefter utforskar parken från alla vädersträck. Och ni får definitivt inte missa Chief Joseph Scenic Byway som tar er genom några av planetens allra vackraste områden.

Jag avslutar med att be om ursäkt för alla de fjorton miljoner semesterbilder från Yellowstone som jag publicerar i detta inlägg. Man kan emellertid inte göra Yellowstone National Park rättvisa genom att publicera typ tre foton, parken är ju för god för att kolsyras!

Dagens Soundtrack: How the West was won (Familjen Macahan)

Bisonflock i Lamar Valley, Yellowstone National Park

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/35-marathon2olympia-yellowstone.htm

#36 OLYMPIA2OLYMPIA: Buffalo Bill

Buffalo Bill Museum, ett måste när man besöker Vilda Västerns huvudstad Cody i Wyoming.


65) Greybull – Ten Sleep, Wyoming: 89 km

66) Ten Sleep – Buffalo, Wyoming: 104 km

67) Buffalo – Gillette, Wyoming: 113 km

Minst en gång varje år hettar det till i baren på Hotel Irma i Cody. Ofta handlar slagsmålen om en kvinna, men i bland kan det ske av någon mindre oväntad anledning. Jag vet inte vad årets slagsmål handlade om, men när jag cyklade igenom Cody för sju år sedan startade “årets slagsmål” med att en lindrigt nykter gäst på skämt skrek ut“last call for alcohol!” redan tre timmar innan baren stängde. Man kan skämta om mycket i Wyoming, men absolut inte om barens öppettider!

Det var Buffalo Bill (William F Cody) som grundade Cody och en av de allra första byggnaderna var just Hotel Irma som döptes efter hans dotter. Cody ligger strax öster om Yellowstone National Park och det här var naturligtvis en av anledningarna till att Cody kom till. Det behövdes ett samhälle i området för att ta hand om framtida turister.

Cody är USA:s inofficiella cowboy-huvudstad och man erbjuder bl.a. rodeo varje kväll under sommaren. Dessutom kan man skryta med ett av planetens allra häftigaste museer i form av Buffalo Bill Historical Center, ett jättekomplex bestående av fem museer under ett och samma tak.

Buffalo Bill använde Cody som sin bas för sin Vilda Västern Circus och i början av nittonhundratalet var han faktiskt världens mest kände person. Nummer två på den listan var tydligen den brittiska drottningen Victoria. De båda hann dessutom träffas då Buffalo Bill besökte London för att visa upp sin Vilda Västern Cirkus för storpublik. En speciell gåva från drottningen pryder numera baren på hotell Irma som ett tack för hans besök i London. En bardisk i körsbärsträ som naturligtvis har samlat på sig några kulhål under årens lopp.

På grund av sjukdom vistades Buffalo Bill på sjukhus i Denver (närmast större staden) på ålderns höst och det var även där han dog. Men var ligger han begravd? Hans grav finns på ett högt berg i Golden strax väster om Denver, men är det verkligen där han ligger? Envisa rykten gör nämligen gällande att några cowboys från Cody red ner till Denver och lyckades byta ut hans kropp innan gravsättningen. De begravde sedan Buffalo Bill på en hemlig plats i de omgivande bergen runt Cody. Frågar man vilken som helst boendes i Cody så stämmer denna version…

Det kryllar alltså av turister på gatorna varje år som använder Cody som bas för att utforska Yellowstone National Park. Många trivs så bra i staden att de förlänger sin vistelse och när de väl lämnar cowboystaden så har många en nyinköpt Stetson-hatt på huvudet. Man vill inte riktigt släppa taget om Cody och därför följer det med en hatt till exempelvis New York, Los Angeles, Japan, Tyskland eller var man nu kommer ifrån. Jodå, det finns även en Stetson i Ljusdal.

Sommartid kan man även ägna sig åt rafting i Cody på Shoshone River som rinner genom staden. Av en ren tillfällighet träffade jag Bob Campos, en av de anställda på River Runners i Cody, när jag efter mitt besök i Yellowstone rullade in i rodeometropolen. Ett möte som slutade med en inbjudan att bo hos hans familj i grannstaden Greybull och dessutom rafting på Shoshone River påföljande dag.

Bob Campos och hans fru Karen bodde båda i tätbefolkade områden i Kalifornien innan de flyttade till den lilla staden Greybull 85 km öster om Cody och de har absolut ingen tanke på att flytta tillbaka trots de hårda vintrarna.

– I Greybull behöver man aldrig låsa bilen, förklarar Bob.

Jag tror inte man längre hänger hästtjuvar i delstaten, men jag tror att alla eventuella biltjuvar tänker sig för både en och två gånger innan de försöker stjäla en bil i cowboystaten Wyoming…

Dagens Soundtrack: 500 miles – The Proclaimers

Rafting på Shoshone River utanför rodeons huvudstad Cody i Wyoming. En viking längst fram i båten, vad kan gå fel?
Nästan 2500 km på mätaren och om allt går som planerat rullar jag in i South Dakota i morgon.
Ten Sleep, Wyoming

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/36-marathon2olympia-buffalo-bill-och-big.htm

#37 OLYMPIA2OLYMPIA: Deadwood – Död mans hand

James Butler Hickok, mer känd som Wild Bill Hickok. Men vilka kort innehöll hans allra sista pokergiv..?

68) Gillette – Moorcroft, Wyoming: 53 km

69) Moorcroft, Wyoming – Spearfish, South Dakota: 108 km

70) Spearfish – Deadwood – Piedmont, South Dakota: 75 km

71) Piedmont – Wall, South Dakota: 112 km

72) Wall – Kennebec, South Dakota: 206 km

Det kan vara långa sträckor mellan städerna även i South Dakota, men inte alls i närheten av de avstånd som råder i Wyoming. Det känns, oavsett vad man ska företa sig (borsta tänderna, plocka lingon eller tömma grovtarmen), som att man ALLTID först måste kolla väderleksrapporten i Wyoming. Vad som helst kan ju hända under tiden man exempelvis lägger ner en limpskiva i brödrosten, tar en löprunda eller slår en hink bollar på driving-rangen.

I South Dakota känner man sig inte alls lika styrd av femdygnsprognoserna. Dyker det upp en tornado eller något annat oväntat skitväder så känns det som att det alltid finns ett tak eller en trädkrona i närheten. I Wyoming kan det ju vara flera ljusår mellan buskarna.

I skrivande stund befinner jag mig i den lilla byn Kennebec mitt i South Dakota. Jag har därmed äntligen tagit mig in i Central Time Zone och är endast sju timmar bakom den svenska klockan. Än viktigare är att jag bara har fem mil kvar till Missourifloden, den vattendelare som på allvar skiljer mellanvästern ifrån Vilda Västern. På Missouriflodens östra sida i South Dakota tar ju prärien slut och man kan därmed återigen finna ett Starbucks i nästan varje gatuhörn. Kaffetarmen jublar.

Dagens Sountrack: Badlands – Bruce Springsteen

Död mans hand!
Strax väster om Sundance dyker Devils Tower upp, känd från bl.a. “Närkontakt av tredje graden”.
Harry Alonzo satt 18 månader bakom galler i Sundance för häststöld. Han tog därefter namnet Sundance Kid och slog sig ihop med bl.a. Butch Cassidy.
– Psst… Harry, hur många månader tror du man får om man stjäl två cykeldäck i Wyoming? Mina ringar börjar bli slitna…

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/37-marathon2olympia-deadwood.htm

#38 OLYMPIA2OLYMPIA: Minnesota nice!

The Minnesota Vikings = Minnesota nice!?!

73) Kennebec – Mitchell, South Dakota: 166 km

74) Mitchell – Sioux Falls, South Dakota: 114 km

75) Sioux Falls, South Dakota – Worthington, Minnesota: 105 km

76) Worthington – Blue Earth, Minnesota: 131 km

Det finns ett amerikanst adjektiv som beskriver någon som är extra vänlig: Minnesota Nice.

Amerikanarna är över lag otroligt gästvänliga men det finns ändå två delstater som sticker ut lite extra, nämligen North Dakota och Minnesota. Vänlighet är i det närmaste ett virus i mellanvästern och ingen är immun mot åkomman, den drabbar alla.

Jag hann själv knappt bara korsa gränsen över till Minnesota innan jag själv drabbades. En bilist i Worthington stannade till, vevade ner rutan och frågade om jag hade någonstans att bo. – Jag har en möblerad lägenhet som står helt tom två kvarter härifrån, du får gärna låna den ett par dagar.

När jag två dagar senare trampade vidare sökte jag skydd mot regnet i en bar i den lilla orten Welcome. En by som med råge gjorde skäl för namnet. En av bargästerna räckte fram en sedelbunt till servitrisen innan han gick ut därifrån med orden: – Jag tar hand om notan för alla som sitter här!

Två mil senare stannade jag till vid en cykelaffär i Fairmont och Eriksgatan av vänlighet fortsatte. Samtidigt som ägaren kom över med en kall Dr Pepper (Forrest Gumps favoritdryck) och en stol så jag kunde vila mina gamla ben så erbjöd sig en av mekanikerna att serva min cykel kostnadsfritt.

Efter fem minuters väntan dök två lokala journalister upp för att göra ett reportage om min resa. En av dessa var dessutom väldigt mån om jag skulle slippa campa påföljande natt så han ringde upp självaste borgmästaren i den lilla staden Blue Earth och undrade om han kände till någon som kunde öppna upp sitt hem för en förbipasserande svensk. Av den anledningen satt jag senare samma kväll hemma hos makarna Joe & Kate Tempel i Blue Earth och avnjöt en god stek samtidigt som gästrummet gjordes i ordning. Nice, Minnesota nice!

Dagens Soundtrack: Tusen dagar härifrån – Perssons Pack

Amy & Roger, mitt värdpar i Sioux Falls, South Dakotas största stad. Amy & Roger är medlemmar av www.warmshowers.org (couchsurfing för långfärdscyklister) och är, även fast de bor i South Dakota, Minnesota nice!
South Dakota, min femtonde delstat med golfdrivern. Dessvärre en Minnesota slice…

Phil Willardson och hans flickvän i Worthington.

Phil har fyrtiotvå hus och lägenheter som han hyr ut i Worthington. När han fick se mig cykla i centrum av staden stannade han bilen och frågade om jag behövde en lägenhet för natten. Phil är Minnesota nice!

Tom Tesmar, expert på uppvärming av hus. Han har bl.a. varit amerikansk chef för det svenska företaget Wirsbo och har anlitats för att göra jobb hos tre av världens rikaste människor: Bill Gates, Paul Allen och Charles Wang (ägaren av New York Islanders).

Tom var dessutom helikopterpilot under Vietnamkriget. Av över 500 sökande till jobbet som helikopterpilot fick han jobbet p.g.a. att han kom sent till uttagningen då hans bil gick sönder. Väl på plast fick han trängas med 500 grabbar som i väntan på intervjun med uttagningskommitén satt och läste Playboy. Det enda som fanns kvar att läsa när Tom kom in var ett informationshäfte om helikoptrar. Han var därmed den ende som kunde svara rätt på alla de frågor som befälen ställde!

Tom Tesmar hamnade under fiendeeld många gånger och var bl.a. den pilot som plockade upp blivande regissören Oliver Stone i djungeln. En manöver som senare hamnade på filmduken via Oliver Stones film Plutonen.

Tom har skrivit en bok med namnet Crusader 23 som eventuellt kommer att bli film om allt går enligt planerna.

Jag träffade Tom Tesmar av en tillfällighet på en bar i Worthington och då han hörde att jag kom från Sverige började han sjunga “Helan går” för mig. Tom är Minnesota nice!

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/38-marathon2olympia-minnesota-nice.htm

#39 OLYMPIA2OLYMPIA: Field of Dreams!

“Drömmarnas Fält” i Iowa. Basebollälskare från hela världen vallfärdar numera till inspelningsplatsen för den Oscarsnominerade filmen från 1989 med Kevin Costner i huvudrollen.

77) Blue Earth – Adams, Minnesota: 125 km

78) Adams, Minnesota – Decorah, Iowa: 103 km

79) Decorah – Guttenberg, Iowa: 94 km

80) Guttenberg – Field of Dreams – Dubuque, Iowa: 86 km

Som jag nämnt tidigare är mellanvästern ett enda stort smörgåsbord av gästvänlighet, ett minfält av positiva överraskningar. Det här gäller även i övriga delar av USA, men det är ändå något speciellt med människorna som växer upp bland majsfälten i Nebraska, Iowa, Minnesota och Wisconsin.

Det är just öppenheten bland amerikanarna gör att man aldrig tröttnar på att trampa igenom landet. Ju mer man upplever av USA och människorna, desto mer inser man att man i själva verket knappt har sett någoting alls. Man vill ha mer. Långfärdscykling igenom USA och Kanada är alltså starkt beroendeframkallande…

Hur ser då en typisk dag i cykelsadeln ut? Kolla in bilderna och klockslagen så får ni en någorlunda koll på vad som händer en vanlig på de amerikanska vägarna.

Dagens Soundtrack: The Promised Land – Bruce Springsteen

Drömmarnas Fält handlar om de åtta basebollspelarna i Chicago White Sox (bl.a. legendariske Shoeless Joe Jackson) som stängdes av för att de hade riggat en match i World Series 1919 (Basebollens “Super Bowl”).

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/39-marathon2olympia-iowa-field-of-dreams.htm

#40 OLYMPIA2OLYMPIA: Back to the future

Basebollarenan Wrigley Field I norra Chicago; home of The Cubs!

81) Dubuque, Iowa – Monroe, Wisconsin: 103 km

82) Monroe – Beloit, Wisconsin: 55 km

83) Beloit, Wisconsin – Prospect Heights, Illinois: 135 km

84) Prospect Heights – Andersonville, Illinois: 34 km

85) Andersonville – Wrigley Field: 11 km

Chicago, världens allra vackraste stad och den plats som kanske har det allra roligaste idrottsutbudet inklusive det bäst organiserade maratonloppet. Ett måste för alla älskare av långdistans!
Men givetvis finns där även andra sporter. Chicago är definitivt en av världens allra hetaste idrottsstäder med ett enormt sportutbud.Förutom två basebollag (Cubs & White Sox), ett hockeylag (Black Hawks), ett basketlag (Bulls), fotbollslag, professionella damlag och mycket annat så har de även collegelag i exempelvis amerikansk fotboll.

Dagens Soundtrack: Go Cubs Go – Steve Goodman

Det tar tid att tråckla sig fram till Chicago med cykel. Smidigast tar man sig dit om man åker norr eller söder om staden och följer Lake Michigan. Där har man hyfsade cykelleder hela vägen till centrum av staden.

Men.. då ska man inte tima in cyklingen med Northwestern Universitys hemmamatcher i fotboll. Collegefotboll (den amerikanska varianten) är ofattbart stor och drar ofta fullsatta arenor. Dagen till ära kom Stanford på besök.
Tailgating, d.v.s. de gigantiska partyt som försigår utanför arenorna är en institution i USA. Det finns fler grillar per capita utanför de amerikanska unviersiteten en matchdag jämfört med ett svenskt sommarstugeområde i början av juli!

Northwestern University i norra Chicago ingår i “Big Ten Conference” där mina favoriter Nebraska Cornhuskers ingår. Serieindelningen (det finns flera conferenser) är något som knappast någon vanlig person förstår sig på då det även ingår ett rankingsystem för att få fram finallagen i slutet av säsongen.

Med andra ord så är det inte säkert att ditt lag, även om de vinner varenda match under säsongen, spelar den stora finalen.Totalt förvirrande, men sporten i sig är fantastisk om man bara förstår några väsentliga regler.

Någon som är betydligt bättre insatt än mig i rankingsystemet får gärna kommentera detta och förklara systemet. Det är ju lättare att följa Superettan i fotboll…

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/40-marathon2olympia-back-to-the-future.htm

#41 OLYMPIA2OLYMPIA: Clinton, en presidentlik stad

Clinton, så mycket mer än en presidentkandidat. Här finns den godaste omeletten och det bästa kaffet. Dessutom vyn över “The Red Mill” som sägs vara New Jerseys mest plåtade motiv efter Frihetsgudinnan.

New Jersey har av någon anledning alltid haft dåligt rykte bland amerikanarna. Man menar att det endast är en enda stor “Exit” ifrån motorvägen. Det finns emellertid väldigt mycket skönhet i “The Garden State”, inte minst närmare Delawarefloden i den västra delen av delstaten.

Jag får ofta frågan av nyfikna amerikanare om vilka delstater som tillhör mina favoriter och jag nämner alltid New Jersey vilket alltid möts av förvånade blickar. Personligen anser jag att State of Washington på västkusten är den allra vackraste i hård konkurrens med exempelvis Idaho, Kalifornien, Montana, Colorado och Oregon.

Det som gör New Jersey unikt är emellertid att man kan hitta så många fridfulla oaser endast en timmes resa ifrån metropolerna New York och Philadelphia. Själv älskar jag den lilla byn Clinton i Hunterdon County, få städer kan ju erbjuda denna mix av det totala lugnet och närheten till storstadspuls.

Här följer några smakprov på människor och miljöer som man kan möta när man besöker en stad som Clinton:

Mark är ägare av Citispot Tea & Coffee och jag träffade honom av en tillfällighet på hans café under en cykeltur runt USA 2008. Mark presenterade mig för i stort sett alla hans kunder den morgonen inklusive en kvinna som jag sedermera dejtade under två år. När förhållandet tog slut flyttade jag över mina golfklubbor till den svenska familjen Familjen Falkeborn-Sjoquist och jag har därmed varit staden trogen sedan 2008.

Mark har förutom ett supergott kaffe även ett fantastiskt läge på sitt café med utsikt över The Red Mill.

Jennifer Schoenherr i mitten är ägare av The Fine Diner i Clinton, en restaurant som kan skryta med planetens allra godaste omelett. Jag har testat omelett så många gånger världen över, inte minst på grekiska tavernor, utan att hitta någon som smakmässigt (och volymmässigt!) ens är i närheten av denna.

Det är som sagt bara en timmes bussresa ifrån Manhattan till Clinton och det är absolut värt denna timme för att njuta av den lilla staden och omeletten. (The Fine Diner har alltid måndagsstängt och de stänger 15.00 på dagarna.)

Jennifer flankeras på bilden av Ken & Susie Nerger som i det närmaste har varit mina familjemedlemmar i snart fem år.
Den lilla staden till trots så finns där även en cykelaffär. Gardner & Rachel har sålt mig ett par cyklar genom åren och de brukar även serva min cykel när jag passerar staden.

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/41-marathon2olympia-clinton-presidentkandidat-och.htm

#42 OLYMPIA2OLYMPIA: Indiana – Munkar & Nunnor

Chicago, planetens allra vackraste stad och världens bästa maratonlopp = All inclusive!

CHICAGO MARATHON 2015: 5:19:03

86) Wrigley Field, Chicago, Illinois – Valparaiso, Indiana: 96 km

87) Valparaiso, Indiana – Pierceton, Indiana: 139 km

88) Pierceton, Indiana – Fort Wayne, Ohio: 49 km

89) Fort Wayne, Ohio – Lima, Ohio: 113 km

90) Lima, Ohio – Mansfield, Ohio: 140 km

91) Mansfield, Ohio – Canton, Ohio: 113 km

92) Canton, Ohio – Lisbon, Ohio: 58 km

93) Lisbon, Ohio – Pittsburgh, Pennsylvania: 113 km

Efter att ha startat med en blåmursmunk till frukost passade det naturligtvis utmärkt att kvittera ställningen med en lunch på nunnekloster. Dessvärre glömde jag fullständigt bort den där detaljen med att man byter tidszon i västra Indiana med resultatet att jag kom fram till klostret Ancilla klockan 1 istället för 12. Därmed missade jag för första gången Syster Judys förnämliga måltider.

Det här var fjärde gången som jag stannade till vid Ancilla på min väg till eller ifrån Chicago. Ett kloster beläget i ett lugnt hörn av Indiana och som en gång i tiden var ett tillhåll för Al Capone och hans polare. Ingen casinoverksamhet numera, men det är ändå full rulle på “tjejerna”. En av nunnorna berättade att hon hoppade fallskärm för första gången när hon precis hade fyllt 80 år!

Första gången jag besökte klostret blev jag mycket god vän med Syster Nola som då var 95 år. Vi hade mailkontakt (jodå, även nunnor knarkar megabyte) ända fram till hennes död ett par år senare. Vid ett tillfälle hörde hon inte av sig på ett par månader så jag började bli orolig för hennes hälsa. Av den anledningen ringde jag upp klostret och fick till slut tag i henne. “Jag är väldigt ledsen att jag inte har hört av mig, men jag har ju varit så upptagen. Jag har gått med i en ny studiecirkel!”

Inom kort kommer jag att runda av den här cykelresan genom Nordamerika i Washington D.C. Anledningen heter Marine Corps Marathon som i år arrangeras för 40:e gången i den amerikanska huvudstaden. Loppet går på söndag och det är nästan 800 km kvar i cykelsadeln för att ta sig dit. Det kan alltså krävas mer än en blåbärsmunk som bränsle för att ta sig dit i tid…
Harry Caray var en legendarisk sportkommentator i Chicago och restaurangen med hans namn är minst lika legendarisk. Den ligger i Chicago downtowns äldsta byggnad, den enda byggnad som överlevde den stora branden 1871.

Harry Caray’s har några riktigt häftiga dyrgripar att visa upp, bl.a. lite prylar ifrån “Tillbaka till framtiden II”. Dessutom en baseboll (the ball from hell) som indirekt orsakade en förlust för Chicago Cubs 2003. Bollen köptes så småningom in av restaurangen för över en miljon svenska kronor och sprängdes därefter i luften!
“The Ball from Hell”!

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/42-marathon2olympia-indiana-munkar-nunnor.htm



OLYMPIA2OLYMPIA: IV

Olympia2Olympia Posted on 2017-01-15 12:50


#43
OLYMPIA2OLYMPIA: Mt. Fuji – Japans högsta berg

Cykelresan mot OS i Rio de Janeiro fortsätter. I skrivande stund är det den japanska altituden som ska bekämpas. Mt. Fuji, Japans högsta berg (3776 meter), i bakgrunden.

TOKYO INTERNATIONAL MARATHON 2016, JAPAN: 5:25:21

94) Tokyo Olympiastadion – Hadano, Japan: 62 km

95) Hadano – Jurigi, Japan: 57 km

Kampen mot jetlag, fighten man aldrig kan vinna. Jag har för länge sedan gett upp hoppet om att anpassa mig till en ny tidszon och struntar därför fullständigt i vad klockan säger. Jag förlitar mig alltså på en gammal trygg 4-4-2 uppställning modell Lasse Lagerbäck och går på försvar. Jag sover alltså när jag är trött och håller igång när jag är pigg och det oavsett vad klockan säger.

Den finske löparen Mårten Hellman (grattis till alla sex marathon majors!) som reste med Springtime Travel till Tokyo, anser däremot att anfall är bästa försvar. Han förberedde sin kropp till den åtta timmar stora tidsskillnaden genom att varje morgon gå upp 45 minuter tidigare än dagen innan, vilket med facit i hand funkade utmärkt.

Kanske jag skulle ha anammat Mårtens modell när det drog ihop sig till långdistans i den japanska huvudstaden. Min andra halva av Tokyo Marathon var ju en sömndrucken upplevelse där jag bara kommer ihåg vissa fragment av loppet.

Det där är emellertid historia nu och istället är det två hjul som gäller. Cykelresan till OS i Rio de Janeiro fortsatte dagen efter Tokyo Marathon. Första etappmålet är den sydkorenska huvudstaden Seoul, där ännu ett marathon väntar.

Precis som under första delen av min resa från Olympiastadion i Aten till Stockholm, har jag sällskap genom Japan av min långfärdscyklistkollega Christine Compton ifrån Maryland på den amerikanska östkusten. Även hon går en holmgång med jetlagen då hennes hemstad Baltimore ligger 14 tidszoner bakom Nippon och till på köpet ska hon varje morgon ha konferenssamtal mellan 4 – 7. Måtte inte mina snarkningar orsaka hennes företag ett kundbortfall…

Dagens Soundtrack: Jet lag – Simple Plan

Min egen insats i Tokyo Marathon = Totalsågad!
Shibuja i Tokyo, en stadsdel känd för världens mest trafikerade gatukorsning!
Mt. Fuji, världens vackraste berg!?!

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/43-olympiabloggen-mt-fuji.htm

#44 OLYMPIA2OLYMPIA: Risig frukost i Japan…

Mt. Fuji, lika snygg som Thomas Brolins frispark mot Rumänien 1994..?

96) Jurigi – Shizuoka, Japan: 58 km

97) Shizuoka – Kakegawa, Japan: 53 km

98) Kakegawa – Tahara, Japan: 77 km

Fem dagar genom Japan, men fortfarande utan några riktiga “Wow”. Och det går ju inte att leva på minnet av Mt. Fuji hur länge som helst.

Framförallt är det bebyggelsen som har varit en besvikelse. De japanska städerna är ju grymt fula och i genomsnitt ser de ut som ett anus på en jordekorre långt ifrån attraktiva. Det finns naturligtvis undantag som exempelvis Kyoto, men överlag så är städerna trista skapelser utan ett riktigt centrum. Med västerländska ögon är man ju van vid antingen en kyrka mitt i byn i Europa eller några saftiga skyskrapor i de amerikanska städerna.

De bästa med de japanska städerna är istället att man kan finna ett 7-Eleven (fritt wifi och skapligt kaffe) i nästan varje gatuhörn. I brist på läckra torg och byggnader får man alltså roa sig med att sitta på golvet på ett snabbköp och läsa om det svenska slutspelet i bandy.

Regler… Står det att hotellfrukosten startar 06:30 så är det den tidpunkten som gäller. En erfarenhet jag fick när jag tog hissen ner till första våningen på mitt hotell i Shizouka tidigare denna dag. Och eftersom jag nu ändå befann mig i frukostmatsalen och hela buffén var framdukad så vaknade naturligtvis den kaffetörstige rebellen i mig. Stort misstag. Innan kökschefen hann stoppa mig 06:27 så hade jag nämligen redan spillt i en kopp kaffe, tagit en skål med ris och rostat fyra brödskivor. Stor diplomatisk kris med många nyfikna ögon i matsalen.

I all hast lyckades frukostvärdinnan hitta en engelsktalande gäst som påpekade mitt grova brott. I sann Saltsjöbadsanda lyckades vi till slut ändå enas om en kompromiss som gick ut på att jag fick breda smör på brödskivorna om jag lovade att inte tugga på brödet förrän 06:30. En livsfarlig internationell incident i still med Kubakrisen kunde därmed undvikas…

Dagens Soundtrack: Breakfast at Tiffany’s – Deep Blue Something

Note to myself: Tjuvstarta aldrig en japansk frukost!

Nyttig japansk läxa nummer två: Eftersom expediterna på snabbköpen först måste fråga antingen kejsaren eller åtminstone sin styrelseordförande i 7-Eleven om jag möjligtvis får ladda min GPS några minuter så är det bättre att diskret ta saken i egna händer.

När jag under första dagens cykeltur ställde frågan till en expedit så var det en förhandling i stil med att skriva en ny konstitution. Till sist gick emellertid expediten med på att jag fick använda uttaget i tio minuter. En tidsrymd som med facit i hand inte sträckte sig till elva minuter…
Horai Bridge i Shimada. Med sina 897 meter är den därmed världens längsta promenadbro byggd i trä.
Horai Bridge, Shimada

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/44-olympiabloggen-jag-ligger-ris-igt.htm

#45 OLYMPIA2OLYMPIA: Nara skjuter inget rådjur…

Uppmärksamma läsare ser att Buddha har spillt blåbärssoppa på bröstet!

99) Tahara – Matsusaka, Japan: 67 km

100) Matsusaka – Nara, Japan: 90 km

101) Nara – Osaka, Japan: 37 km

102) Osaka – Himeji, Japan: 98 km

Samtidigt som nästan 16.000 skidåkare tog sig an Vasaloppet så utkämpade jag ett eget kraftprov på andra sidan av planeten. Många av de japanska uppförsbackarna visade sig nämligen vara otäckt lika Lundbäcksbackarna mellan Evertsberg och Oxberg, vilket styrker min tes om att Japan och Dalarna har suttit ihop en gång i tiden.

Jag är väldigt glad att ingen funktionär “drog snöret” för mig under just denna bergsetapp mellan Matsusaka och Nara. Snittfarten var ju långt ifrån pilsnabb, vilket med besked visade sig när jag äntligen kom fram till etappmålet Nara, den gamla japanska huvudstaden anno 710-794.

Med endast tvåhundra meter kvar till mitt vandrarhem gav nämligen batteriet i min GPS upp. Det j-vliga var att det då lyste exakt 89,8 km i displayen, d.v.s. Vasaloppet – 200 meter!

Så här kunde jag naturligtvis inte avsluta Vasalopps-söndagen. Efter en snabb dusch och uppladdning av batteriet avslutades dagen därför med en improviserad promenad på exakt tvåhundra meter: Dalarna – Hälsingland 1 – 1

Dagens soundtrack: You´re gonna get it! (Trance Dance)

Todai-Ji Temple i Nara. Världens näst största träbyggnad. Endast en träbyggnad i Sevilla är större.
Rådjurssadel..?

Bockar som bockar!

Rådjuren (Sika Deer) har en helig status i Nara. Över tolvhundra stycken strövar omrking i tempelområdet och låter sig tacksamt bjudas på kakor av truisterna.

Kul fakta: Om man bockar framför en bock (ok, kan även vara en rådjursbrud) så brukar den svara med samma mynt och bockar tillbaka!

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/45-olympiabloggen-nara-skjuter-inget-radjur.htm

#46 OLYMPIA2OLYMPIA: Hiroshima

A-bomb Dome i Hiroshima, den byggnad som låg precis under atombomben då den fälldes den 6:e augusti 1945. Mannen på bilden föddes en dryg månad efter det att den japanska staden blivit utplånad.

103) Himeji – Hayashima, Japan: 96 km

104) Hayashima – Mihara, Japan: 83 km

105) Mihara – Hiroshima, Japan: 70 km

Elva cykeletapper genom Japan till ända, en trist transportsträcka med få höjdpunkter. Man kan ju inte beskylla de japanska städerna för att vara vackra. Kan någon faxa över ett par stadsarkitekter eller kan vi åtminstone deportera Ernst till Japan?

Naturligtvis dämpas även upplevelsen av att man inte behärskar språket och att det är magert med de engelska kunskaperna utanför den japanska huvudstaden.

Oavsett var i världen jag befinner mig så vill jag ju slå mig ner på ett café och läsa den lokala tidningens sportbilaga, och då spelar det ingen roll om artiklarna handlar om fotboll, rodd eller lerduveskytte. Allt går ner. Allra mest går jag igång på basebollstatistik, men trots att Japan är en stor basebollnation så har jag ju naturligtvis ingen som helst chans att botanisera i de japanska tidningarna. Det slutar alltså med att jag istället surfar in på nätet och läser tabeller på ett alfabet som jag behärskar.

Cykelturen genom Japan avslutades i alla fall på bästa sätt genom ett besök i Hiroshima Peace Memorial Park. Jag besökte parken redan 1999 och då som nu gav den ett bestående intryck. Det är naturligtvis tragiskt att parken överhuvudtaget finns, men det är ju svårt att ändra på historien. Över hundratusen människor fick sätta livet till när bomben fälldes och minst lika många till i form av strålskador.

Härnäst väntar färja över till Sydkorea och ytterligare några dagar i cykelsadeln innan det vankas marathon i den koreanska huvudstaden. Vågar man hoppas på femton grader varmt och Seoulsken?

Dagens Soundtrack: End of the line – Traveling Wilburys

Golden Gate i japansk tappning?
Himeji Castle, Japans kanske allra mest kända slott. En skönhet som är uppsatt på FN:s världsarvslista tillsammans med andra giganter som exempelvis Hälsingegårdarna och Pyramiderna.

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/46-olympiabloggen-hiroshima.htm

#47 OLYMPIA2OLYMPIA: Sydkorea – Gränslös kärlek!

Sydkorea har ett imponerande utbud av fantastiska cykelvägar, inte minst i den norra delen på gränsen mot Nordkorea!

SEOUL INTERNATIONAL MARATHON 2016, SOUTH KOREA: 3:55:27

106) Seoul, South Korea – North Korea – Geumchon-Dong: 60 km

Next stop North Korea! Ok, jag höll mig på betryggande avstånd från den 38:e breddgraden. Om Kim Jong-un är kapabel att hänga sin egen farbror så vet man ju inte vad han kan ta sig till med en marathonlöpare med fula fötter…

Efter OS i Seoul 1988 lovade jag mig själv att aldrig någonsin besöka landet. Orsaken var alla skandaler i boxningsringen med mutade domare. Den mest kända var finalen mellan amerikanen Roy Jones och koreanen Park Si-Hun. En match där amerikanen landade 86 träffar mot ynka 32 för koreanen. Trots en räkning till åtta och ett fullständigt nederlag så vann koreanen ändå matchen med domarsiffrorna 3-2 p.g.a. att tre av domarna var mutade.

Det skulle dröja till 1999 innan jag slut gav Sydkorea chansen, ett besök som slutade med att jag blev totalförälskad i landet.

När sedan OS gick i Beijing 2008 tillbringade jag en hel vecka i den koreanska huvudstaden och följde då landets framgångar på storbild mitt bland tusentals koreaner i centrum av Seoul.

Jag hejade på Sydkorea i baseboll (de vann varenda match och därmed OS-guld) och jag kom till och med på mig själv (det här är väl preskriberat nu?) med att heja på det sydkoreanska damlandslaget i handboll då de spelade mot Sverige. Till mitt försvar ska sägas att Sverige då redan hade förlorat sina två första matcher och i praktiken redan var avsågade.

Under de här olympiska spelen bodde jag för övrigt på ett vandrarhem beläget mitt i den olympiska parken anno 1988. Varje morgon aktiverade jag mig själv med att spela badminton med en gammal boxningsdomare som var nästan åttio år och… två ännu äldre damer som med råge hade passerat 80 bast! Trots att jag var hälften så gammal som den näst yngste i gänget så var det ändå jag som fick slita mest under våra badmintonmatcher. Mina äldre med- och motspelare hade ju massor av rutin och var placeringssäkra.

Det har nu alltså hunnit gå åtta år igen sedan mitt senaste besök i Sydkorea och jag kan konstatera att kärleken fortfarande finns kvar. En uppskattning som har ökat ännu mer med tanke på de fantastiska cykelvägarna som landet har att erbjuda. Inte minst den cykelled som följer Hanfloden hela vägen upp till den nordkoreanska gränsen.

På söndag väntar Seoul International Marathon, en tävling där jag för övrigt ska representera min nya löparklubb Seoul Flyers. Anledningen till mitt medlemskap i denna förening är att det är snudd på omöjligt att som utlänning anmäla sig till Seoul Marathon. Tack vare den här utländska löparklubben baserad i Seoul så får man en gräddfil in i loppet. Man behöver bara betala in en årsavgift (billigt) till klubben så fixar Seoul Flyers alla detaljer, de till och med hämtar ut nummerlappen!

Dagens Soundtrack: Forever Love – Fin.K.L. (Sydkoreansk tjejpop anno 1999!)

Om jag saknar Japan? Inte det minsta. För många oskrivna regler för min del för att jag skulle kunna njuta av landet.

På bilden har jag precis blivit ombedd att äta den microuppvärmda maten utomhus som jag precis har köpt på 7-Eleven. En matkedja där jag ett par gånger dagligen har slafsat i mig soppa hela vägen ifrån Tokyo till Hiroshima. Tydligen får man däremot inte äta “lunchbrickor” inköpta på samma ställen medan det är grönt ljus för soppor.
Den japanska hamnstaden Shimonoseki är framförallt känd för sina giftiga blåsfiskar. En delikatess som man kan få serverade på finare restauranger av kockar som har gått den tre år långa utbildningen för att tillaga dessa på rätt sätt. Fel tillagade så kan middagen sluta med en enkel biljett 6 fot ner i backen…
Långfärdscyklistkollegan Christine Compton från Baltimore gör tummen upp efter att äntligen ha kommit ombord på färjan till Sydkorea. Även Christine var trött på de färglösa japanska städerna.
Seoul, en av mina absoluta favoristäder på världskartan!
– Fram med huvudet Kim Jong-un!

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/47-olympiabloggen-sydkorea-granslos-karlek.htm

#48 OLYMPIA2OLYMPIA: Panathinaikostadion

Tillbaka på Panathinaikostadion i Aten, världens vackraste idrottsarena och skådeplats för de första moderna olympiska spelen 1896.

107) Panathinaiko Stadium, Athens – Korint, Greece: 84 km

Panathinaikostadion i Aten, enligt mig och många andra bedömare världens absolut vackraste idrottsarena. Ni som funderar på att någon gång springa Aten Marathon får förmånen att avsluta maran inne på denna klassiska anläggning.

Tre gånger har jag sprungit i mål inne på Panathinaikostadion i Aten och fem gånger har jag stått där med en fullastad cykel. Lika mycket som jag avskyr trafiken i och utanför Aten så har den i folkmun kallade Kallimarmarostadion ändå alltid varit min naturliga startpunkt (eller avslutning) på mina cykelresor. Det går ju helt enkelt inte att finna mer klassisk mark än denna.

Det var inför de första moderna olympiska spelen 1896 som arenan invigdes, men långt innan dess (566 f.kr) fanns där faktiskt en arena. Greken Spyridon Louis var som bekant den förste som fick avsluta en mara inne på denna anläggning men glädjande nog har alla andra långdistansare numera chansen att göra detsamma. Har ni aldrig sprungit Aten Marathon så ska ni definitivt anmäla er till detta välorganiserade event i mitten av november.

Själv ska jag fortsätta min cykelresa mot OS i Rio de Janeiro ifrån klassiska Olympia dagen efter Olympia Marathon i morgon söndag. Men att ta sig ifrån Aten till Olympia med min packning är inte den lättaste uppgiften. Av den anledningen valde jag därför att lämna den grekiska huvudstaden sittandes i cykelsadeln i riktning mot färjeläget Perama. Därifrån tog jag mig via båt över till lugnet på Salamis.

Istället för tung lastbilstrafik (och nervskador?) i utkanten av Aten fick jag nu istället avnjuta en skön och avkopplande tur genom vackra Salamis innan en färja tog mig över till fastlandet igen. Efter en natt i Korint och fyra transporter senare (tåg & buss), kunde jag så småningom checka in på mitt pensionat i Olympia. Personen som döpte dagen till långfredag hade f-n koll på läget!

Dagens Soundtrack: Olympic Hymn – Spyros Samaras

1998: Min allra första långfärdscykling som följde marathonrutten från Marathon till Panathinaikostadion och vidare genom Europa. Turen avslutades i den svenska huvudstaden med Stockholm Marathon. Spana in hårsvallet!
2008: En cykelresa som startades från Panathinaikostadion och avslutades med Stockholm Marathon. Därifrån fortsatte resan runt hela USA (med avbrott ett år för en cykelolycka) och vidare till Portugal. Därifrån fortsatte resan tillbaka till Aten där den avslutades med det då 2500-årsjubilerande Aten Marathon 2010. (Farligt nära 90 kilo på detta foto som är taget ifrån den svenska ambassaden i Aten.)
2010: Tillbaka vid Panathinaikostadion efter ett fullbordat varv runt USA och Europa. Jämfört med den tidigare bilden har jag tappat 12 kilo och kunde därmed skutta runt Aten Marathon på 3:12.
2015: Start på nuvarande cykelresa som så här långt gått genom Europa, USA och Japan/Korea. Uppmärksamma läsare ser att jag med råge har fått tillbaka de kilon jag tappade på min turné 2008/10. Jojobantning är klart underskattat!

Min nerbantade följeslagare. Fyra kilo har skickats hem via det grekiska postverket. I den här packningen finns alltså inga onödiga prylar som exempelvis ett par jeans eller underkläder. Lyxvaror!

Det var under en föreläsning med Göran Kropp (1997) som jag förstod att underkläder är en klart överskattad produkt. Själv hade han med sig ett par kallingar när han cyklade mot Mt. Everest.

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/48-olympiabloggen-panathinaikostadion-planetens-va.htm

#49 OLYMPIA2OLYMPIA: Färgstarkt färjeläge

Förlåt Henke Larsson och alla helsingborgare, men originalversionen av Olympia är betydligt häftigare än er fotbollsarena!

OLYMPIA MARATHON 2016, GREECE: 4:10:38

108) Olympia – Patras, Greece: 113 km

109) Bari – Margherita di Savoia, Italy: 75 km

29:e mars 2016, dagen då mina pupiller fick multipla orgasmer. Totalt svältfödd på ögongodis (läs: fula japanska städer och grekiska kvinnor på väg till Blåkulla) behövdes det inte många sekunder för att återigen förälska sig i Italien. Wow!

Jag har cyklat igenom Italien vid tre tillfällen och jag har blivit lika positivt överraskad varje gång, jag har ju aldrig passerat någon italiensk stad som har varit medioker. Om man så skulle faxa över den minst iögonfallande italienska staden till vilket annat land som helst så känns det spontant som att den ändå skulle bli en attraktion i sitt nya land. (De skulle till och med kunna skeppa över ett italienskt oljeraffinaderi till Japan och det skulle bli en turistattraktion!)

Jag märker alltså tydligt att jag är tillbaka i Europa. Kameran får jobba betydligt hårdare och färdvägen blir längre. Istället för att köra rakaste vägen ut ur städerna (eller helt undvika dem) så är det numera stenhård sightseeing som gäller. Inget får missas.

Fullt fokus på cyklingen alltså, men jag ska även hinna lufta kompressionsstrumporna i samband med helgerna. De två närmaste månaderna är helt fulltecknade i och med att jag fick klartecken från Milano i dag. Milano City Marahton går i helgen och därefter väntar Istrien Marathon i Slovenien innan det är dags för vårens stora höjdpunkt Boston Marathon i mitten av april.

Jag kommer att vara reseledare för Springtime Travel under Boston Marathon, så hör gärna av er om ni har några funderingar. Arrivederci!

Dagens Soundtrack: I can’t hold back – Survivor

De grekiska jyckarna tillhör inte mina favoriter. Som långfärdscyklist får man räkna med att bli jagad flera gånger varje dag på de grekiska vägarna. Tricket är att stanna cykeln och titta jyckarna i ögonen och sakta leda cykeln framåt. (Det funkar även att leverera några svordomar uppsnappade på någon bandyarena, de får jyckarna att bli konfunderade.)

Än värre är det emellertid i Albanien där det är många vallhundar runt vägarna som gör allt för att skydda sin hjord. De grekiska jyckarna är mer irriterande än farliga.

Den här liraren på fotot var däremot mer positiv till cyklister. Han sprang fram till mig och lade benen runt cykelskon och somnade. Så fort jag rörde skon greppade han hårdare om foten. Det slutade med att han försökte följa med mig när jag började cykla. Tre gånger fick jag vända tillbaka med honom!

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/49-olympiabloggen-fargstarkt-farjelage.htm

#50 OLYMPIA2OLYMPIA: Den gamle och navet…

Italienska östkusten bjuder på så mycket mer än Adriatiska havet. Men vem har snott druvorna..? Jag misstänker Iprenmannen eller grannens trädgårdstomte!

110) Margherita di Savoia – Termoli, Italy: 148 km

111) Termoli – Grottammare, Italy: 156 km

112) Grottammare – Pesaro, Italy: 144 km

Lunchbreak bakom järnvägsstationen i Marzocca (tio mil söder om Rimini): Sex burkar youghurt, tre hamburgerbröd fyllda med ungersk salami, en liter päronjuice och två chokladkakor.

Knappast några stjärnor i Guide Michelin för denna komposition och speciellt inte med tanke på dukningen. Jag satt på rumpan snett framför ingången till den sunkiga entrén till damernas toalett och stirrade in i baknavet på cykeln. (Jag är ledsen Mathias Dahlgren, men jag är knappast till någon hjälp om du vill ha en tredje Michelin-stjärna.)

Trots dessa matintag rasar kilona. Långfärdscykling suger verkligen fett. Allt sedan starten dagen efter Tokyo Marathon i slutet av mars så har jag antagligen tappat 8 -10 kg. I genomsnitt brukar jag förlora 5 kg under de första tio dagarna i cykelsadeln och sedan blir det en något mindre brant kurva.

På söndag väntar Milano Marathon (om jag i morgon lyckas klara av den obligatoriska läkarundersökningen som krävs för de italienska marorna) och då ska det bli intressant att se om steget är något lättare än förra helgens mara i grekiska Olympia.

Hur kvällens middag såg ut? Två burkar youghurt, ett hamburgerbröd med oförskämt mycket ungersk salami och en chokladkaka. Tallriksmodellen för långfärdscyklister…

Dagens Soundtrack: Insieme – Tuto Cutugno


Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/50-olympiabloggen-den-gamle-och-navet.htm


#51
OLYMPIA2OLYMPIA: Lago di Como

Lago di Como, en sjö som är strået vassare (ok, ett par strån) än Kyrksjön i Ljusdal. Grymma vyer och fantastisk vägar & cykelbanor utmed sjön, dessutom aldrig mer än ett vargtjut mellan varje kafé eller pizzeria. Lago di Como, glöm aldrig det!

MILANO CITY MARATHON 2016, ITALY: 4:12:32

113) Pesaro – Rimini, Italy: 39 km

114) Milano – Como, Italy: 46 km

115) Como – Verceia, Italy: 67 km

Danne Corneliusson, UEFA Cup-hjälten från 1982, visste vad han gjorde när han skrev på för Como i mitten av åttiotalet. Han hamnade nämligen i en fantastiskt stad omgiven av vatten och berg.

Corneliusson hann spela fem säsonger för Como innan han lämnade klubben i samband med degraderingen 1989. I dagsläget spelar Como fortfarande i serie B och har dessvärre ockuperat den minst smickrande placeringen i tabellen. Å andra sidan spelar ju tabellplaceringen en mindre roll när man har något som få andra klubbar kan erbjuda: Seaside. Sug på den alla Milan-fans!

Como ligger alltså sist i fotbollstabellen och det är en placering som även gäller dess geografi. Staden ligger ju längst ner vid spetsen av Lago di Como.

Om man så önskar kan man cykla runt hela sjön och har då en nätt arbetsuppgift på 160 km framför sig. Men den här sträckan ska man dela upp på minst två eller tre dagar, det tar ju tid att göra Lago di Como rättvisa. Det här är ingen sträcka där man borrar ner huvudet och tittar ner i asfalten. Tröttnar man på cykelsadeln är det dessutom lätt att ta sig tillbaka till Como. Det går ju färjor kors och tvärs över sjön.

Själv har jag avancerat till norra änden av Lago di Como och det innebär att jag har obehagligt mycket närkontakt med Alperna. I morgon har jag en nätt uppförsbacke på 43 km framför mig till 1800 meters höjd. Därifrån ska det plana av något till morgondagens etappmål St. Moritz. Skitväder är emellertid utlovat så det är risk för att jag får kleta på snökedjor på cykeln. Man skulle ha blivit fotbollsspelare istället…


Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/51-olympiabloggen-corneliusson.htm

#52 OLYMPIA2OLYMPIA: St. Moritz – OS 1928 & 1948

Mr Freckles, en amerikansk border collie som helt apropå blev europé då hans “butler” gifte sig med en tyska och flyttade till Schweiz. I bakgrunden de omgviande bergen runt St. Moritz och Samedan.

116) Verceia, Italy – Samedan, Switzerland: 76 km

117) Samedan, Switzerland – Pfunds, Austria: 85 km

118) Pfunds – Landeck, Austria: 32 km

Tänk er att stå där överst på prispallen med den finaste medaljen hängandes runt halsen och.. först två år senare få reda på att det var en olympisk guldmedalj!

Det här var exakt vad som skedde i de “första” vinterspelen i franska Chamonix 1924. Det var ju inte förrän i samband med IOK-kongressen 1926 då man förutom att utnämna St. Moritz som värd för OS 1928 även retroaktivt gav vintersportveckan i Chamonix olympisk status!

Gillis Grafström, den svenske giganten inom konståkning, fick därmed viss upprättelse då han precis som i fallet med de retroaktiva vinterspelen 1924 även stod längst upp på pallen under OS i St. Moritz 1928. Dessförinnan hann Gillis även ta den olympiska guldmedaljen 1920 i Antwerpen då konståkning vid denna tidpunkt tillhörde sommarprogrammet, och senare även silver i OS 1932. Stort!

Själv hade jag ingen som helst tanke på dubbla axlar & piruetter när jag trampade igenom St. Moritz. Ett tilltagande regn och en förkylning av modellen “trippelförlösning utan ryggbedövning” var ju tillräckliga anledningar för att istället sätta kompasskursen rakt norrut mot grannorten Samedan där en värdfamilj väntade med pizza och varm säng.

Det är alltid ett litet vågspel att trampa igenom Alperna under mars/april. Regn innebär ju per automatik snö på den här altituden och tanken på att slå upp ett tält känns mindre attraktivt om man är känslig för kyla (läs: brist på wifi i tältet!) och fukt. Det var alltså med stor tacksamhet jag kunde kvarta hos min värdfamilj som jag fann via cykelorganisationen “warmshowers.org”.

Under de närmaste veckorna kommer min cykel att befinna sig på “grönbete” i Österrike medan jag själv bl.a. ska aktivera mig med marathon på den otroligt vackra istriska halvön. Jag cyklade igenom Istrien för några år sedan och i morgon är det alltså dags att även sätta Slovenien på marathonkartan.

Dagens Soudtrack: Ain’t no mountain high enough – Marvin Gaye & Tammi Terrell

Schweiziska Alperna

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/52-olympiabloggen-st-moritz.htm

#53 OLYMPIA2OLYMPIA: Prag – Dresden, på rull utmed Elbe

Elbe, en flod som inte bara vänder sig till båtägare, även cyklister lockas ju till cykellederna utmed Elbe och Moldau (Vltava). Om man så önskar kan man följa floderna hela vägen från Hamburg till Prag.

ISTRIA MARATHON 2016, SLOVENIA: 4:55:27

BOSTON MARATHON 2016, USA: 4:11:23

SALZBURG MARATHON 2016, AUSTRIA: 3:54:44

PRAGUE MARATHON 2016, CZECH REPUBLIC: 4:33:21

VARNA MARATHON 2016, BULGARIA: 4:22:33

119) Prag – Usti nad Labem, Czech Republic: 90 km

120) Usti nad Labem, Czech Republic – Dresden, Germany: 104 km

Det går nästan tre tjeckiska kronor på varje svensk krona, men trots den förmånliga växelkursen lyckades Tre Kronor som bekant ändå förlora mot Tjeckien i VM. Jag såg inte matchen och hade ingen aning om slutresultatet, ändå behövde jag inte slå upp en dagstidning eller googla resultatet. Varenda tjeck jag mötte från Prag till tyska gränsen var snälla nog att upplysa mig om att tjeckerna vann matchen…

En av dessa var Rikard Cerny som driver en cykelcamping utanför Usti nad Labem i norra Tjeckien. Rikard kom aldrig så långt i karriären att han fick dra på sig den tjeckiska landslagströjan i VM eller OS, men han fick ändå göra en hockeykarriär utanför de tjeckiska gärnserna. Rikard spelade nämligen hockey för Avesta!

Tjeckien är rena smörgåsbordet vad gäller vackra städer, jag tror att det går typ fjortonhundra slott på varje hockeyspelare i Tjeckien. Färdas man med cykel så möts man dessutom ständigt av nya överraskningar i form av städer man aldrig har hört talas om.

Den här gången valde jag att ta flodvägen ut ur Prag i riktning mot Dresden. Ett klokt beslut. Dels är det oförskämt vackra cykelvägar utmed Moldau (Vltava) & Elbe och dessutom sparar man ju in en massa svordomar som krävs för att passera bergskammen mellan Tjeckien och Tyskland.

Efter två dagar i cykelsadeln väntar nu ett annat transportmedel. Ett flyg ska nämligen ta mig till Bulgarien för Varna Marathon på söndag. Nästa onsdag återupptar jag emellertid cykelresan och då tänker jag hälsa på en kär gammal vän: Polen.

Dagens Soundtrack: Ol’ Man River – Paul Robeson (Showboat)

Prag, den tjeckiska huvudstaden som man aldrig tröttnar på!
Vltava (Moldau), floden som så småningom flyter ihop med Elbe.

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/pa-rull-utmed-elbe.htm

#54 OLYMPIA2OLYMPIA: Olympia & Rio-Kalle

Fotbollsarenan Olympia i Helsingborg, dags för avspark/avfärd mot Rio!

Lubeck, flaggskeppet i det gamla tyska handelsförbundet Hansan. Foto: Undertecknad framför Holstentor. Tor betyder för övrigt mål på tyska, ett i det närmaste helt okänt begrepp för den svenska startelvan mot Irland…

STOCKHOLM MARATHON 2016, SWEDEN: 4:26:04

121) Olympia, Helsingborg, Sweden – Copenhagen, Denmark: 59 km

122) Rostock – Lubeck, Germany: 119 km

123) Lubeck – Hamburg, Germany: 87 km

124) Hamburg – Grasberg, Germany: 80 km

125) Grasberg – Bremen, Germany: 19 km

Klassiska Olympia i Helsingborg har aldrig arrangerat OS. Däremot har man stått som värd för några fotbollsmatcher i VM för såväl herrar som damer.

Under VM 1958 spelades två gruppspelsmatcher på Olympia och totalt fick publiken se elva (!) mål: Västtyskland – Tjeckoslovakien 2-2 och Tjeckoslovakien – Argentina 6-1.

När Sverige stod som värd för FIFA Women’s World Cup 1995 spelades sju matcher på Olympia, bl.a. Sveriges två inledande matcher mot Brasilien och Tyskland. Förlust mot Brasilien och vinst mot Tyskland efter underläge med två mål. Därefter blev det respass i kvarten mot Kina efter straffsparkar.

En viss anknytning har Helsingborgs fotbollsarena emellertid till kommande olympiska spel i Rio de Janeiro. Detta i form av Kalle Svensson som under större delen av sin karriär vaktade målet i Helsingborgs IF. En målvakt som naturligtvis var mer känd under nämnet Rio-Kalle trots att hans svettiga räddningar skedde i Sao Paulo (!) under fotbolls-VM 1950.

Rio-Kalle har ett unikt rekord i det svenska fotbollslandslaget, ett rekord som med all säkerhet dessutom kommer att stå sig. Under fyra stora mästerskap tog han nämligen fyra medaljer: OS-guld 1948 i London, VM-brons 1950 i Brasilien, OS-brons 1952 i Helsingfors och VM-silver 1958 i Sverige.

Sorry Andreas Isaksson, du räddade oss i går, men du måste spela ytterligare några mästerskap för att komma i närheten av Rio-Kalles meritlista!

Dagens Soundtrack: Vi är svenska fotbollsgrabbar – VM 1974

Helene & Christian Cronberg i Helsingborg tog hand om min cykel och utrustning då jag tog ut “kompledigt” i samband med Stockholm Marathon. På ett föredömligt sätt såg dessa mästerkockar även till att mina smaklökar nådde en nivå som måste ha varit gastronomins Nirvana!

Makarna Chronberg är hängivna kanotister och tillbringar nästan all ledig tid på öppet hav. Kolla gärna in deras hemsida för värdefulla tips (framförallt många matlagninsgtips för havsäventyrare): https://gottuteochinne.com

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/54-olympiabloggen-olympia-rio-kalle.htm

#55 OLYMPIA2OLYMPIA: Amsterdam – OS 1928

“Olympisch Stadion” i Amsterdam, en klassisk arena som bjöd på två spännande nyheter när de Olympiska Spelen kom på besök i Nederländerna 1928: Kvinnliga friidrottare och Olympisk eld.

126) Bremen – Haselünne, Germany: 119 km

127) Haselünne, Germany – Zwolle, Netherlands: 122 km

128) Zwolle – Weesp, Netherlands: 103 km

129) Weesp – Olympic Stadium Amsterdam – Delft, Netherlands: 86 km

Det var hårt motstånd mot kvinnligt deltagande i OS, inte minst ifrån IOK-hövdingen själv, Baron Pierre de Coubertin, som kom med detta uttalande: “Kvinnornas deltagande i Olympiska Spel är jag fortfarande motståndare till. Mot min vilja har det blivit tillåtet och detta i ett ökande antal idrottsgrenar.”

I samband med OS i Paris 1900 kunde kvinnor ställa upp i segling, tennis och golf, men det skulle alltså dröja ända fram tills 1928 innan friidrott kom med på det kvinnliga OS-programmet.

Vissa kvinnliga friidrottsgrenar överlevde emellertid inte speciellt länge. I samband med damernas final på 800 meter (svensk bronsmedalj av Inga Gentzel) tog löparna ut sig fullständigt vilket inte delar av publiken uppskattade. Resultatet av den efterföljande debatten blev att man valde att stryka samtliga kvinnliga löpgrenar över 200 meter från det olympiska programmet ända fram tills 1960 i Rom!

För egen del var det en tung cykelresa från Olympia i Helsingborg som ledde mig fram till Olympiastadion i Amsterdam. Förutom att varje dag ha tvingats parera regnskurar så har det varit en ständig kamp mot klockan (läs: EM-fotboll). Det är ju svårt att planera in fotbollsmatcher när man ständigt tvingas söka skydd för regnet. Av den anledningen lyckades jag missa de fyra första minuterna av Sveriges inledningsmatch mot Irland på grund av ett skyfall en kilometer ifrån mitt tilltänkta hotell. Å andra sidan missade jag tydligen heller ingen svensk målchans…

Bättre lycka hade jag i den holländska staden Lelystad, fem mil öster om Amsterdam. Staden föddes samma år som jag (1967) och är byggd på gammal sjöbotten som holländarna har dämt upp och bebyggt. Av den anledningen saknas alla de där naturliga navigeringstecknen (höga kyrktorn, rådhus etc.) i centrum och det gick därmed åt värdefull tid att finna en restaurang eller liknande med en tv-apparat påslagen.

Med endast fem minuter tillgodo hittade jag en bar precis framför stadens järnvägsstation. En lokal som kunde erbjuda en tv-skärm knappt större än nummerlappen för Stockholm Marathon, men som ändå fungerade utmärkt. Ägaren var dessutom vänligheten själv och bjöd frikostigt på kaffe och tilltugg när jag drog på mig den svenska landslagströjan. “Oroa dig inte för cykeln”förklarade han när jag frågade honom om jag skulle låsa den. “Mina kompisar som sitter vid bodet närmast cykeln har stora muskler och många tatueringar!”.

En kvick inspektion av hans kompisar gjorde mig lugn, inte ens Ronaldo hade velat bryta sig igenom det där försvaret…

Dagens Soundtrack: I see a star – Mouth and MacNeal

Delft, en nederländsk skönhet känd för sitt porslin.

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/55-olympiabloggen-amsterdam-1928.htm

#56 OLYMPIA2OLYMPIA: Antwerpen – OS 1920

Europamästerskap i fotboll..? Sorry alla belgare, men till och med TV-Pucken smäller ju högre! Nej, jag är inte bitter…

130) Delft, Netherlands – Antwerp, Belgium: 119 km

131) Antwerp – Antwerp Olympic Stadium – Antwerp, Belgium: 15 km

Det var flera nyheter som presenterades under de olympiska spelen i Antwerpen 1920. Inte minst så fick de Olympiska ringarna se dagens ljus vid denna olympiad i form av den flagga som IOK-hövdingen själv, Baron Pierre de Coubertin, hade designat.

Under OS 1920 fick man dessutom för första gången svära den olympiska eden. Men kanske atleterna även skulle ha tvingats att svära sin trohet mot de kära som troget gick hemma och väntade på sina idrottsmän/kvinnor. Läkarna hade nämligen ett tufft jobb i Antwerpen, tjugofyra fall av veneriska sjukdomar konstaterades!

Det här kan man läsa på SOK:s hemsida:

“Läkarna förde detaljerade journaler och de har en hel del bitska kommentarer som är värda att lyfta fram. De två läkarna fick under OS i Antwerpen bland annat behandla 24 fall av veneriska sjukdomar. Om dessa skriver de: “Erfarenheten ger vid handen att idrottsmän i likhet med andra unga män – idrottsmän dock mindre – särskilt i främmande länder falla offer för en nästan magnetisk dragningskraft åt det håll där de könsliga drifterna kunna bliva tillfredsställda.”

Avslutningsvis konstaterar OS-läkarna: “…efter vad jag senare har erfarit hava många ytterligare fall noterats, men dessa unga män hava av blyghet ej låtit sig behandlats och därför drabbats av en minnesbeta för livet.”

Eftersom jag själv har svurit trohet mot min cykel och alltid lägger mig på rätt sida av dygnet (definitionssak) så klarade jag mig undan veneriska sjukdomar i Antwerpen. Däremot svor jag många eder under kvällen. Först under matchen mellan Island och Österrike där jag upprepat skrek åt domaren (han hörde mig inte) att han skulle blåsa av den j-vla matchen någon gång. Till domaren mellan Ungern och Portugal på den parallella tv-apparaten skrek jag samma sak, men även denne domare vägrade lyssna. Nåväl, det redde ju upp sig till slut. Tack Lasse Lagerbäck för att du räddade min midsommar, om jag någonsin får ett barn ska hen få heta Lagerbäck i förnamn!

Cykelturen genom Europa är nu avslutad och härnäst väntar ett intensivt träningsläger ett par veckor hemma i Hälsingland. Jag ska försöka komma i form till marathonloppet i Paraguay i slutet av augusti och dessförinnan cykelturen fram till OS i Rio de Janeiro.

Det här innebär alltså att jag kommer att tvingas gå omvägar runt kolonigrannens utegrill de närmaste veckorna, allt för att hålla ett BMI som är lägre än summan av Greklands samlade budgetunderskott. Trevlig midsommar alla och.. grattis alla islänningar!!

Dagens Soundtrack: Back for Good – Lasse Lagerbäck…

Lagerbäck har satt Island på kartan. Lasse: Kom tillbaka, allt är förlåtet!!!
Olympiastadion i Antwerpen, värd för Olympiaden 1920.

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/56-olympiabloggen-antwerpen-1920.htm



OLYMPIA2OLYMPIA: V

Olympia2Olympia Posted on 2017-01-15 12:42


#57 OLYMPIA2OLYMPIA: Intervju med SOK:s ordförande Hans Vestberg

SOK:s nye ordförande Hans Vestberg (Foto: Jens Littorin, DN 20160419)

SOK (Sveriges Olympiska kommité) har som bekant en ny ordförande i form av Hans Vestberg. En hälsingegrabb och f.d. handbollsspelare (vänstersexa) som förutom sitt uppdrag som VD för Ericsson även är ordförande i Svenska Handbollsförbundet. Nu ska han alltså även navigera SOK in i framtiden.

Hans Vestberg kommer naturligtvis att finnas på plats i Rio de Janeiro när OS kör igång den 5:e augusti. Här nedan följer en kort intervju med honom där han bl.a. avslöjar sina bästa olympiska minnen.

Med en SOK-ordförande från Hälsingland, kan vi då räkna med att snart få se bandy på det olympiska programmet?

Möjligheten finns i framtida OS att värdnationen kan föreslå ett antal nya grenar, Bandy och Innebandy borde vara intressanta om Sverige skulle få ett vinter-OS men det finns många andra sporter också.

Kommer du att följa OS på plats i Rio de Janeiro?

Ja, jag har preliminärt planerat att vara i Rio några dagar under min semester, planerat sedan tidigare då jag var ordförande i Handbollsförbundet

Förutom handbollen, vilken idrott ser du mest fram emot under kommande OS i Rio de Janeiro?

Alla grenar där Sverige har deltagare samt friidrotten.

Handbollen är ju en “vintersport” i Sverige, hur ser du på det faktum att den tillhör sommarolympiaden? Finns det några olympiska sommarsporter som du istället vill se på vinterprogrammet?

Historiskt så var ju handboll en utomhussport i OS vilket gör att det varit en sommarsport – tycker det funkar bra.

Det olympiska programmet är ju under ständig förändring. Är det några idrotter som du själv saknar i dag och gärna vill se i ett framtida OS?

Nej inte riktigt – vi ser ju en utveckling att inkludera mer moderna sporter vilket jag tror är bra.

Kan du i framtiden tänka dig att låta svenska folket välja fanbärare genom omröstning?

Har inte tänkt på det –får ta med mig det som en bra ide till SOKs styrelse.

Vilka är dina egna största minnen från sommar- respektive vinterolympiaderna?

I sommar- OS är det självklart alla OS-silver i handboll!! Senast i London 2012 men även oförglömliga upplevelser i friidrott. I vinter-OS så kan man ju inte glömma hockey och längdskidor där Sverige har haft stora framgångar. Men det blir många minnen, stora som små, när svenska idrottare är i hetluften i OS.

Om du får bjuda fyra olympier (levande eller döda) på en surströmmingsskiva i “hemstaden” Hudiksvall, vilka skulle då sitta till bords?

Bob Beamon (hur kunde han flyga 8.90), Michael Jordan (världens bästa bollspelare genom tiderna), Charlotte Kalla (enorm vilja och målfokusering), Bella Gulden (Sveriges och världens bästa handbollsspelare)

Som maratonlöpare tycker jag att det vore en fantastisk idé om man tillät vanliga motionärer i det olympiska maratonloppet för att få ett stort startfält. Hur är din syn på att i framtiden involvera även vanliga motionärer i någon enstaka gren under OS?

Den idén har jag inte hört förut, tror nog att IOKs reglemente är styrande i detta.

Kristus-statyn på det 710 meter höga berget Corcovado i Rio de Janeiro. Ett “måste” när ni besöker Rio, ni bör emellertid undvika att klättra på statyn…

Dagens Soundtrack: É Uma Partida de Futebol – Skank

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/57-olympiabloggen-intervju-med-sok-s.htm

#58 OLYMPIA2OLYMPIA: Joao Pessoa, Sydamerikas östligaste stad

Afrika eller Rio de Janeiro? Ponta do Seixas i Joao Pessoa är Sydamerikas östligaste punkt och därmed ett vägskäl: Bli blöt om fötterna eller fortsätta söderut?

132) Joao Pessoa – Ponta Seixas “Eastern point of South America”: 17 km

Köttsår på hälen (halkolycka) = alternativ träning. Den två veckor långa löpträningen i nordöstra Brasilien för att komma i form till marathonloppet i Paraguay i slutet av augusti får därmed skjutas upp några dagar.

Å andra sidan spelar det ju mindre roll när jag har underbara cykelvägar att gå i klinch med i Joao Pessoa, Brasiliens Mecka för allehanda utomhusaktiviteter. Jag behöver ju dessutom inte halta mer än typ trettio meter från lägenheten förrän jag befinner mig mitt ute på cykelbanorna.

I väntan på att OS ska starta blir det till en början alltså mycket cykelträning på agendan. Jag kommer bl.a. att träna med en lokal cykelklubb i Joao Pessoa, något som innebär revelj redan klockan fem varje morgon. Än så länge kan jag ju njuta av en positiv jetlag då kroppen fortfarande är inställd på den svenska tidszonen fem timmar bort, men det är väl bara en tidsfråga innan jag blir tvungen att koppla en dynamitgubbe till väckarklockan…

Sexton dagar kvar till OS, nära nu!

Dagens Soundtrack: Asa Branca – Luiz Gonzaga (Nordöstra Brasiliens inofficiella nationalsång)

Joao Pessoa är i tur och ordning Sydamerikas östligaste stad, världens näst grönaste stad (!) och dessutom Brasiliens tredje äldsta stad.

Experter har kommit fram till att Paris är världens grönaste stad och att Joao Pessoa är tvåa på listan. Enligt denna uträkning ska varje invånare i Joao Pessoa ha 18,5 kvadratmeter grön yta.

Inrikesflyget från Rio de Janeiro till Campina Grande i nordöstra Brasilien passerar bl.a. den väldiga delstaten Bahia. På bilden syns Salvador från luften, Brasiliens första huvudstad och i dags dato Brasiliens befolkningsmässigt tredje största stad efter Sao Paulo och Rio de Janeiro.

Salvador var även den plats där jag själv gjorde min marathondebut i Brasilien för två år sedan. Det gick betydligt snabbare att avverka de 42 kilometrarna med flygplan…
Campina Grande är delstaten Paraibas näst största stad och en plats som bl.a kan skryta med världens största “Festa do Sao Joao”. En kulturell tillställning som pågår under hela juni månad i centrum av Campina Grande.
Per-Ove Zäll är Färilabon som tröttnade på vinterkylan hemma i Hälsingland och emigrerade till Brasilien. Nu har han hunnit bo över halva sitt liv i Campina Grande och ångrar sig inte en sekund. Men han försöker att ta sig till hembygden i Hälsingland åtminstone varannan sommar för att “hålla gäddbeståndet nere i Ygsjön”.
Antarctica Original, den absolut godaste ölen som Brasilien har att erbjuda. Bara den är en anledning att åka till Sydamerika. Vad väntar ni på?
Per-Ove Zäll med frun Moema och sonen Christian. Sonen bor numera i stadsdelen Botafogo i Rio de Janeiro och var under helgen på ett tillfälligt besök i hemstaden Campina Grande. Observera Hälsingebocken på väggen!

Undertecknad håller däremot mest till i Joao Pessoa, huvudstaden i delstaten Paraiba. En stad som kan locka med några av Brasiliens allra bästa stränder, bra snorkling, magiska solnedgångar och ett fantastiskt utbud av fritidsaktiviteter.

Joao Pessoa är bl.a. ett centrum för beachvolleyboll. En av världens mest framgångsrika beachvolleyspelare, Ricardo Santos bor här och dessutom har den svenska beachvolleystjärnan Karin Lundqvist bott och tränat här under några år.

Den kanske mest populära aktiviteten just nu i Joao Pessoa är cykling. Varje morgon är den över fem km långa strandvägen avstängd för all trafik för att gångare, löpare och cyklister ska få extra mycket utrymme att röra sig på. Övriga tider på dygnet finns en rejält tilltagen strandpromenad och en dubbelfilig cykelbana att aktivera sig på.

Många cyklister träffas klockan fem varje morgon för att cykla i grupper några mil söderut innan de sedan vänder tillbaka till Joao Pessoa. För de som så önskar finns dessutom sjuksköterskor strategiskt utplacerade vid strandpromenaden så att vem som helst kan kolla sitt blodtryck och vikt.

För er som är intresserade av att besöka Joao Pessoa så är det smidigast att flyga till Reicfe och därifrån ta en taxi (80 – 90 minuter) till slutdestinationen. Alternativt (och billigast) flyger man till Sao Paulo och tar därefter en inrikeskärra tre timmar norrut till Joao Pessoa. (Det tyska lågprisbolaget Condor säljer enkelresor till Brasilien om man exempelvis vill luffa runt i Sydamerika och vill ta ett senare beslut om hemresan.)

Stadsdelarna närmast stranden i Joao Pessoa heter Tambau, Cabo Branco och Manaira. Tambau är den populäraste stadsdelen och det är där man hittar de flesta hotellen. Om ni behöver mer information om staden så hojtar ni till.

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/58-olympiabloggen-joao-pessoa-sydamerikas-ostligas.htm

#59 OLYMPIA2OLYMPIA: Intervju med sportjournalisten Pamela Andersson

Pamela Andersson och maken Christer Skog. Pamela är i normala fall ambassadör för sin hemstad Hudiksvall, men här har hon mellanlandat i grannkommunen Ljusdal för att leverera sockerkaka!

Dagens Soundtrcak: Pamela – Toto

På måndagar kan vi se henne i Gomorron Sveriges “Sportpanel” med bl.a. Tommy Engstrand och Anna Pohjanen. Däremellan hinner hon även vara chefredaktör för tidningen Topphälsa, sportkrönikör för Mittmedia, författare, förelädare och mycket annat.

Pamela Andersson = Sport. Av den anledningen låter vi henne titta in i kristallkulan inför kommande OS i Rio de Janeiro:

1) Bevakar du de olympiska spelen hemifrån för svensk media eller har du tagit ut semester för att kunna konsumera så mycket som möjligt av OS?
– Både ock! Jag skriver ju sportkrönikor för Mittmedia och där blir det mycket OS förstås, samtidigt har jag faktiskt semester under den första OS-veckan och då kommer jag att njuta extra mycket av tv-sändningarna.

2) Som sportjournalist, hur många (och vilka) olymska spel har du bevakat på plats?
– Jag har bevakat tre stycken på plats, vinter-OS i Lillehammer (och Nagano och sommar-OS i Sydney. Sedan har jag för SVT också suttit i hemmastudion i Gomorron och kommenterat både Peking och Vancouver.

3) När OS är över, vad tror du då kommer att vara den största snackisen från Rio de Janeiro?
– Att Usain Bolt trots en skadedrabbad säsong lyckades att ta ytterligare ett OS-guld på 100 meter. Det tredje i rad
4) Vilka tar de svenska OS-gulden om vi får några?
– Sarah Sjöström. Hon kan faktiskt ta flera.

5) Vilka är dina två största olympiska minnen från sommar-OS, kvinnor respektive herrar?
– Jag såg Micke Ljungberg ta OS-guld i Sydney från första pressparkett och det var en mäktig känsla. Han sprang sedan direkt upp på läktaren och gav både kungen och drottningen en bamsekram! Det var häftigt. På damsidan tänker jag irekt på den magiska invigningen i Sydney när Cathy Freeman tände den olympiska elden och sedan tog guldet på 400 meter inför en fantastisk hemmapublik. Jublet dånade, tårarna sprutade. Herregud, jag ryser fortfarande!

6) Vilket är ditt allra värsta minne från sommar-OS?
– De svenska handbollsförlusterna i OS-finalerna i Atlanta, Sydney och London.

7) När grät du senast under ett sommar-OS?
– Jag gråter ofta under ett OS, så fort någon visar extra glädje över en medalj eller på prispallen så tjuter jag också. Men jag minns att tårarna kom när Susanna Kallur ramlade i semifinalen på OS i Peking. Jag tyckte att det kändes så himla orättvist.

8) Om du fick möjligheten att gå tillbaka i den olympiska historien och ändra på ETT resultat och exempelvis ge en guldmedalj till någon helt annan, vilket resultat skulle du då ändra på?
– Då skulle jag ge handbolls-guldet till de svenska herrarna i Atlanta 1996. De förlorade med ett mål mot Kroatien och jag glömmer aldrig Per Carléns skor som stod kvar på silverpodiet.

9) Vilka fyra OS-profiler (levande eller döda) väljer du som gäster om du får bjuda på en middag på ditt sommarställe i skärgården utanför Hudiksvall?
– Usain Bolt, Michael Phelps, Flo-Jo och Tommie Smith, han med svarta handsken i Mexico 1968. Tror det skulle kunna bli en intressant kväll.

10) Vilken/vilka tror du tänder den olympiska elden i Rio de Janeiro?
– Pélé.Topphälsa levererar, förutom en bra tidning (missa inte maratonspecialet i nästa nummer!), även sockerkaka…

Pamela Anderssons mamma Tanjar bakar solsystemets allra godaste sockerkaka!

Med perfekt timing levererades skapelsen till min kolonilott precis lagom till eftermiddagskaffet. Lyckan var därmed total och i det läget kändes det som att jag höll en olympisk guldmedalj i min hand!

Tappa fem kilo med Tanjas sockerkaka? Nja, den strikta dieten fick skjutas upp ytterligare en dag. Vissa frestelser är för stora…

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/59-olympiabloggen-intervju-med-sportjournalisten-p.htm

#60 OLYMPIA2OLYMPIA:Intervju med författaren Adharanand Finn

För fem år sedan tog Adharanand Finn och hans familj det spännande beslutat att flytta till långdistansmetropolen Iten i Kenya. En legendomsusad plats där Adharanand fick möjlighet att träna med några av världens allra bästa löpare. (Foto: Adharanand Finn)

Vistelsen i Iten resulterade så småningom i sub-3 på maran och boken/mästerverket “Running with the Kenyans”.

Adharanand Finn har nyligen även spenderat sex månader i Japan för att studera fenomenet Ekiden (långdistansstafett). Ett projekt som mynnade ut i boken “The way of the runner”.

Här nedan följer en intervju med författaren och frilansjournalisten Adharanand Finn.

Dagens Soundtrack: Scaterlings of Africa – Johnny Clegg & Savuka

Adharanands bok finns numera i svensk översättning på Linda Skugges förlag Constant Reader.

You traveled back to the city of Iten after publishing the worldwide bestseller “Running with the Kenyans”. How was your return trip to Iten?

It was wonderful to be back. I had been slightly concerned that the book might have had some negative impact on the town by encouraging too many visitors – and that some people might not like that. But everyone was super friendly – almost nothing had changed, it was like being back home.

The person I was most worried about was the legendary coach Brother Colm – who trains David Rudisha among others – but he was delighted to see me and told me he had already read my second book “The Way of the Runner”. He came to talk with our group and chatted by the fire with us for hours!

After coming home to England from Africa, did you and your family change your behavior in any particular way?

Not really. I guess I try to encourage my children to spend as much of their time outside, running around barefoot as much as possible. But generally family life goes on as before.

You had a training camp in Iten this summer for runners of all levels. How was their reaction when they had the honor of sharing the roads with Kenyan top runners?

Iten is such as special place that my job as the host of a running camp there is easy – just take them out running early in the morning, or to the track on a Tuesday, for example, and be amazed! Luckily, it is all just as I describe it in my book, so people are just as thrilled and excited as I was to see so many incredible athletes zooming by everywhere, and to simply run on the hallowed tracks and trails.

One great thing about the Kenyans is that they don’t look down on people who run slowly – they’re just as respectful and encouraging to everyone. So while it can undoubtedly be intimidating, running in Iten is something anyone of any level can enjoy.

Will you continue your partnership with The Kenya Experience and arrange “Running with the Kenyans” Camps even in the future?

Yes. We’ve done two camps so far and they’ve been a great success, so we plan to do another one in July 2017. It would be great to have some people from Sweden along!

One cool thing about the camp is I get to give something back to the people who helped me with my research for the book. So Godfrey, for example, is our guide, while Japhet and Beatrice are our pacemakers – which is all paid work for them. The only problem is that each time we go I have to re-run the insane Fluorspar hill! That’s 21km all uphill, over 4,000ft of ascent in one go. Actually, it’s still a thrill to do that run and a real highlight of the trip – even if I have got slower each time I’ve done it!

You recently spent six months in Japan training with long-distance relay-race runners. What was the biggest contrast for you, spending six months in Kenya or six months in Japan?

I guess in general Kenya was a bigger contrast to Europe, as life there is so different. But Japan was just as intriguing in many ways.

On the surface, Japan is quite similar to Europe – most people have cars, live in houses, have jobs, go to shopping malls etc – but once you get under the surface, the Japanese culture and way of thinking is so different – at times it can be infuriating, but in other ways it is inspiring and beautiful. For example, there is such a strong culture of respect for other people that it feels incredibly safe and welcoming.

The one thing that was more difficult in Japan, of course, was the language, and this led to many misunderstandings and (in hindsight) comical situations. In Kenya, everyone speaks English. In Japan, almost no-one does.

What is up next on your agenda, are you and your family planing to live somewhere overseas again in the future?

My next plan is to enter another running world, but this time not a geographical one. I’m planning to immerse myself in the world of ultra running – and in many ways I’m just as scared as I was before travelling to Kenya or Japan – which I guess is a good thing!

Are you planning to visit Olympic Games this year?

No, unfortunately not.

What is your personal favorite memory from the Olympic history?

After spending time in Kenya, the last Olympics in London were particularly special as I knew lots of the athletes competing. I found myself teary as David Rudisha destroyed the 800m field and the world record, and I lept around like crazy as Mo Farah from Great Britain won both the 5,000m and 10,000m.

But the real highlight – purely from a personal point of view – was the marathon. I was asked by the BBC to come to the start to do a quick TV interview about the Kenyans, which I did. The other guest on the programme was Haile Gebreselassie.

After we’d given our interviews, the two of us spent the next three hours watching the race together. Everything was topped off when a guy I had met and ran with in Kenya, Stephen Kiprotich, won the race! Another of my regular running partners in Iten, Wilson Kipsang, came 3rd. It was such a thrill to see them both standing on the podium during the closing ceremony, with the whole world watching – it was like the final full stop on my long Kenyan journey.

If you had the opportunity to invite four Olympic athletes (living or deceased) for a dinner. Who would you pick?

I think Emil Zatopek – who was by all accounts not only a great champion but wonderful company. Haile, too, as the same applies to him. Of course, we don’t want it to be all men, so let’s say Paula Radcliffe – who may never have run well in the Olympics, but who was a great champion, and who I knew as a child (so we could reminisce a little), and then, well

I reckon we’d have a fun night if we invited Usain Bolt along – he’d probably start DJing and we’d all end up dancing!

Who do you think will light the Olympic flame in Rio de Janeiro?

I’ve no idea who will light the flame! Maybe the great Brazilian 800m runner Joaquim Cruz?
Running with the Kenyans! (Foto: Marietta d’Erlanger)
Morgonjogg i Kenya. (Foto: Adharanand Finn)

Adharanand Finn arrangerar (i samarbete med The Kenya Experience) training camps i Iten, där utländska löpare av alla kateogrier har möjlighet att träna i de miljöer som beskrivs i “Running with the Kenyans”.

Adharanand hälsar att han väldigt gärna vill se även svenska löpare på dessa camps! (Foto: Tom Kubik)

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/60-olympiabloggen-intervju-med-adharanand-finn.htm

#61 OLYMPIA2OLYMPIA: Transamazonica – Djungelvägen

Transamazonica. Den berömda brasilianska “djungelvägen” startar i Cabedelo vid Atlantkusten och slingrar sig så småningom ända in i Amazonas.

133) Joao Pessoa – Cabedelo “Transamazonica”: 46 km

Joao Pessoa (Sydamerikas östligaste stad) är en ständig påminnelse om att gräset inte är grönare på andra sidan. Av den anledningen stannar jag här ända fram till onsdag morgon då ett flyg tar mig till Rio de Janeiro.

Joao Pessoa har helgrymma förutsättningar för cykling, löpning, beachvolley och alla andra möjliga idrotter. Stränderna inbjuder dessutom till härlig barfotalöpning när det är lågvatten. Varje dag sker det emellertid en fördröjning av tidvattnet med ungefär 45 minuter, så av den anledningen tvingas man anpassa strandlöpningen till tidvattentabellen. Eller.. gnugga asfalt på strandpromenaden.

Det kryllar dessutom av intressanta alternativ till cykelbanorna. Man kan exempelvis följa de mäktiga stränderna norrut på den halvö där Joao Pessoa är beläget för att så småningom komma fram till Cabedolo, en stad som är startpunkten för den mäktiga djungelvägen Transamazonica. Som namnet avslöjar går Transamazonica alltså ända in i regnskogen och den är därmed Brasiliens tredje längsta väg med sina 4223 km.

För egen del nöjde jag mig emellertid med sträckan Joao Pessoa – Cabedelo tur och retur. Den patenterade bastuvärämen i Amazonas är ju inte riktigt det ultimata klimatet för svenskar. Något som vårt manliga fotbollslandslag snart kommer att bli varse om när de ska spela OS-fotboll i Amazonas huvudstad Manaus. Lycka till grabbar!!

Dagens Soundtrack: Vermelho – Marcia Freire

Enkelväg är det 20 km mellan min startpunkt i stadsdelen/stranden Cabo Branco i Joao Pessoa fram till startpunkten av Transamazonica i Cabedelo. En sträcka som innebär ett antal stränder:
Messina Palmeira (t.v.) är president för turistrådet i delstaten Paraiba där Joao Pessoa är huvudstad. Hon hälsar att hon gärna vill se fler svenskar här i framtiden. Vad väntar ni på?

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/61olympiabloggen-transamazonica.htm

#62 OLYMPIA2OLYMPIA: Intervju med trefaldige olympiern Dag Wennlund

Dag Wennlund, trefaldig olympier och svensk mästare. (Foto: Storagrabbar.se)

Dagens Soundtrack: En dag – Tommy Nilsson

Han har stått på prispallen i SM tio gånger, varit femma på VM och åtta på OS. Han hjälpte dessutom Sverige att ta hem första svenska finnkampssegern på femton år när han vann sin specialgren i Finnkampen 1985.

Men framförallt har spjutkastaren Dag Wennlund ett rekord som ingen någonsin kan ta ifrån honom. Dag kastade nämligen 92.20 under en spjuttävling 1985 i Austin, Texas. Ett rekord som med facit i hand kom att bli det allra sista svenska rekordet med det “gamla spjutet”.

Här nedan följer en intervju med Dag Wennlund med anledning av kommande OS i Rio de Janeiro:

Du är själv trefaldig svensk mästare i spjutkastning, din fru är landslagsmeriterad höjdhoppare, din svåger höjdhoppare och din svärfar friidrottstränare. Ändå går din son och blir landslagsspelare i ishockey. Vad var det som gick fel i uppfostran..?

Våra barn (har en dotter också) har fått välja själva. De har testat friidrott men fastnat för andra sporter.

Två generationer Wennlund. Barnen valde andra idrotter än sina föräldrar, något som bl.a. resulterade i att sonen Max blev landslagsspelare i ungdomslandslaget i ishockey. (Foto: Petra Dydiszko, Sveriges Radio)

Du hann med tio stora utomhusmästerskap varav tre olympiska spel (1988, 1992, 1996). Känner man som idrottsatlet ute på arenan någon skillnad mellan de ”vanliga mästerskapen” och ett OS?

OS är så mycket större, både när det gäller själva arrangemanget men även i betydelse och uppmärksamhet. Du har inte så många chanser att delta i ett OS, du ska pricka formen och klara alla förväntningar.

Är det fullt fokus på de egna förberedelserna under OS eller hinner ni atleter med att se även andra idrotter? I ditt fall tävlingar utanför friidrottsarenan.

Fram till tävlingsdags är det fullt fokus på den egna prestationen. Efter tävlingarna kan du ägna tid åt att kolla och heja fram övriga svenskar.

Hur mycket hinner deltagarna umgås med varandra i Olympiabyn? Blir det en internationell förbrödring eller umgås man mest inom sin egen landslagstrupp?

När jag var med umgicks vi mest med svenskarna och lite med övriga atleter som man kände sedan innan. Men visst knyts det kontakter på olika sätt utöver det.

Vilket är ditt bästa personliga minne från dina tre olympiader i Seoul, Barcelona och Atlanta?

Jag får nog säga Seoul då jag och Peter Borglund höll på att missa kvaltävlingen. Vi skulle upp tidigt och hade ställt klockor och bett ledare att väcka oss, men ändå höll det på att gå åt pipan. Jag vaknade av att jag behövde gå på toan och fick se att vi hade sovit över rejält.

Peter var i första kvalgruppen och han fick ingen uppvärmning överhuvudtaget. Han hann precis till callroom och in på stadion. Jag fick det något bättre men även här blev det stressigt. Vi hann aldrig bli nervösa och kvalade in till finalen av bara farten.

Du är unik som spjutkastare i flera avseenden, bland annat fick du kasta spjutet fyra gånger (!) i kvalomgången under OS i Atlanta 1996. Vad hände?

Det blev fel när de skulle mäta mitt kast så jag fick en ny chans eftersom de redan hade tagit bort spjutet från landningsplatsen

Du kan dessutom för evigt titulera dig svensk rekordhållare i spjutkastning med 92.20. Ett rekord som sattes med det ”gamla” spjutet. Hur gick snacket bland de aktiva när man införde det nya spjutet?

Alla experter trodde att det skulle komma stora starka killar och ta över sporten eftersom bedömningen var att teknik skulle ha mindre betydelse och kraft mer betydelse. Oj vad fel de hade. Det skulle krävas lika mycket teknik men med vissa justeringar av utkastvinkel mm.

Dag Wennlund satte svenskt rekord med det gamla spjutet 1985 i Austin, Texas.

Vilka är dina två bästa olympiska minnen genom tiderna, herrar och kvinnor?

Anders Gärderud och Bernt Johansson 1976 kommer jag ihåg väl. På damsidan är det Klüft 2004.

Om du får bjuda hem fyra olympiska profiler på middag, vilka väljer du?

Usain Bolt, Jan Zelezny, Carolina Klüft och Carl Lewis.

Avslutningsvis, vem tror du tänder den olympiska elden i Rio de Janeiro?

Pele
Dag Wennlund hann med tio stora utomhusmästerskap innan han avslutade spjutkarriären. (Foto: Petra Dydiszko, Sveriges Radio)

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/62-olympiabloggen-intervju-med-trefaldige-olympier.htm

#63 OLYMPIA2OLYMPIA: Jag har mött Gud!

Jag har mött Gud! Egentligen rankar jag Stefan Schwarz som ett ännu högre väsen, men enligt Expressens Mats Olsson så är han “bara” en Gud. Hur som helst så är Schwarz Sveriges genom tiderna bäste fotbollsspelare. Ordet medioker fanns ju inte i hans ordförråd.

134) Maracana – Estádio Olímpico, Rio de Janeiro, Brazil: 9 km

Fotboll har dessutom aldrig någonsin varit så vackert som när Stefan Schwarz drog på sig sitt andra gula kort i förlängningen mot Rumänien i VM 1994. Istället för att som alla andra fotbollsspelare käfta emot i tjugo minuter och låta onödig tid ramla iväg så lämnade Stefan fotbollssplanen utan att röra en min. Tänk om…. det var just dessa dyrbara sekunder som gav Sverige och Kennet Andersson den där extra tiden att pricka in kvitteringsmålet? Alla snackar om Ravellis straffräddning, men den sanna hjälten var ju Stefan Schwarz!

Dagens Soundtrack: Uma vez Flamengo (Hino do Flamengo)

Min portugisiska är minst sagt ringrostig, men glädjande nog fick jag åtminstone ett besked på att den var på rätt väg när jag tittade på gårdagens andra match mellan Brasilien och Kina. Det var då som en äldre kvinna på läktaren vände sig om med en kommentar som sade det mesta: – Sujo! (Fritt översatt: Fult språk!)

Jag har alltså prioriterat mina språkstudier något annorlunda i år och anpassat ordförrådet till där jag behöver det som allra bäst, exempelvis inne på en adrenalinfylld fotbollsläktare. När en brasilansk baklängesnick såg ut att hamna i egen kasse slank det därför ut ett “puta que pariu” utan att jag ens tänkte på det. Det är ju en relativt vanligt förekommande svordom i Brasilien och skulle i Sverige förmodligen röna samma ringa uppmärksamhet som ett “helvete” eller “jävlar”.

Det var alltså en stor dag för mig i Rio de Janeiro. Jag mötte Gud och jag blev åthutad av en brasiliansk kvinna. Men framförallt sjöng jag för nästan 30.000 inne på Olympiastdion i Rio de Janeiro.

När matchen mellan Sverige och Sydafrika var över och de brasilanska spelarna hade intagit arenan så gick nämligen ett brasilianskt TV-team runt på arenan och gjorde några intervjuer med supporters av olika nationaliteter. Reportern i tv-teamet fick syn på min svenska tröja och undrade därför om jag kunde säga något på portugisiska i direktsändning på de stora tv-skärmarna inne på arenan, vilket jag naturligtvis tackade ja till.

– Kan du säga något på portugisiska? frågade reportern och gav mig därefter microfonen.

Ska jag skämma ut mig så kan jag ändå göra det rejält hann jag tänka och började därefter sjunga de första stroferna ur Rio-laget Flamengo’s kampsång “Uma vez Flamengo, sempre Flamengo”.

Eftersom den enkla matematiken sade att minst hälften på läktaren var fans av Flamengo så visste jag att det här var ett säkert kort, vilket även det efterföljande jublet avslöjade.

Jag har alltså sjungit för 30.000 människor, vilket är något mindre än Håkan Hellströms publikrekord på Ullevi, men jag har å andra sidan bara inlett min musikaliska karriär. Watch out Håkan!

Svenska högerbacken Jessica Samuelsson hade hela familjen på plats på läktaren: Föräldrarna, mormor, pojkvän och syster.

Familjen Samuelsson ska se Sveriges alla gruppspelsmatcher, inklusive den sista mot Kina som spelas i Belo Horizonte. Förra året var de även i Kanada för att supporta under VM.

Familjen Samuelsson hade till en början mycket gott om utrymme på läktaren. Lite anmärkningsvärt att inte fler hade letat sig dit med tanke på att det var det allra första som hände under hela OS. Det blev emellertid bättre under matchens gång då brassarna började leta sig dit för att titta på Brasilien – Kina.

Fin arena, men… man tappar hela inramningen när man spelar fotboll på en friidrottsarena. Det hade ju varit så mycket häftigare om arrangören hade prioriterat annorlunda och lagt alla fotbollsmatcherna på klassiska Maracana.

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/63-olympiabloggen-jag-har-mott-gud.htm

#64 OLYMPIA2OLYMPIA: Intervju med beachvolleyspelaren Karin Lundqvist

Karin Lundqvist, svensk beachvolleybolls mest framgångsrika spelare, har efter tjugoett år som elitspelare beslutat sig för att avsluta karriären. (Foto: Wesley Pinheiro)

Dagens Soundtrack: Bateu Saudade – Bamda Mel

Det var under en morgonpromenad i brasilianska paradiset Joao Pessoa på julaftonen 2010 som jag för första gången träffade Karin Lundqvist. Då helt ovetandes om att Joao Pessoa var en metropol inom beachvolleyboll och att Karin drev ett träningsläger där tillsammans med sin make Wesley Pinheiro.

Wesley Pinheiro tränade förutom Karin även Ricardo Santos, den mest framgångsrike spelaren någonsin i beachvolleyboll. Ricardo tog medalj i tre raka olympiska spel, bl.a. OS-guldet 2008.

Karin nådde själv stora framgångar inom sporten och 2011 blev hon historisk då hon som förste europé någonsin tog en semifinalplats i den prestigefyllda brasilanska beachtouren “Banco do Brasil”. Året senare tog hon sig dessutom upp på prispallen på samma tour.

I svenska landslaget har hon bl.a. spelat VM 2001 och 2009 och dessutom tagit sju svenska SM-guld med sin klubb Katrineholm. Här följer en intervju med Karin inför OS i Brasilien:

Karin Lundqvist och hennes make Wesley driver företaget Play 4 Life Beachvolley som arrangerar träningsläger runtom i världen. (Foto: Wesley Pinheiro)

Efter tjugoett år som elitsatsande volleybollspelare har du beslutat dig för att avsluta karriären. Var det ett svårt beslut?

Det var svårt att ta beslutet, men väl taget var det en enorm lättnad.

I början av din karriär bytte du college från Bozeman i Montana till Honolulu i Hawaii, men det visade sig att ett collegebyte kan vara lika impopulärt som att exempelvis byta fotbollsklubb. Hur var reaktionen från din gamla skola?

Jag trodde att reaktionen skulle vara positiv, att de brydde sig om att alla trivdes, men jag fick min största utskällning i mitt liv!

När bytte du från traditionell volleyboll till beachvolleyboll?

Jag bytte efter jag hade spelat klart för Universitet på Hawaii. Jag hade då möjligheten att antingen satsa på att bli proffs inomhus eller se hur långt jag kunde komma inom beachen.

Du har bland annat bott och tränat i Joao Pessoa och Fortaleza i Brasilien under några år. Hur skiljer sig livet som beachvolleyspelare i Brasilien jämfört med andra platser där du har bott?

I Brasilien är beachvolley en sport där man kan tjäna pengar och som ger jobb till väldigt många. Synen på sporten är väldigt professionell, man lämnar inget åt slumpen. Det är en väldigt inspirerande miljö att vistas i. Alla tränar otroligt hårt och resultat går före allt.

Karin Lundqvist och Ricardo Santos under ett träningspass i Joao Pessoa 2011 (Foto: Anders Forselius)

Hur ser en genomsnittlig träningsvecka ut för en beachvolleyspelare och hur stor del är konditionsträning/löpning?

Kondition är väldigt viktigt för att kunna hålla en hög nivå matchen igenom. Som längst är en match ca 1 timme, men under hela den perioden är det max fokus som gäller och du har inte råd att tappa koncentrationen.

Veckan består av ca 5-7 beachvolleybollpass i sanden, 4 ggr på gymmet samt ca 4 konditionspass.

Du är gift med din tränare. Hur ofta hände det att du kasta bollen på honom under ett hårt träningspass?

Ha ha ha, det har aldrig hänt. Jag vet att han vill mitt bästa och gör allt för att få mig att utvecklas. Självklart har vi haft våra dispyter, men när vi väl har lugnat ner oss efter adrenalinkicken så är allt bra igen.

Vilket är ditt bästa personliga minne från din karriär?

Att som första europé någonsin, ta medalj på Banco do Brasil i Salvador, den bronsmedaljen värderar jag högst av alla mina framgångar.

Du var med om en svensk OS-satsning som inte gick ända fram. Men du kommer ändå att ha ett uppdrag under de olympiska spelen. Kan du berätta mer?

Jag kommer att sitta som expertkommentator för beachvolley samt volleyboll under OS-sändningarna. Ett ärofullt uppdrag som jag verkligen ser fram emot. Så om du är vaken mitt i natten svensk tid så gör jag dig sällskap.

Hur ser livet ut efter karriären, var kommer du exempelvis att bo någonstans?

Sedan jag var 18 år har jag aldrig varit hemma i Sverige en hel vinter. En del av mig ser fram emot att kunna vara mer hemma och att äntligen få skapa mig ett hem i Sverige, men samtidigt kommer ”brassen” inom mig att vilja ha värme och lite mer energi när vintern väl är på väg hit till Sverige. Mitt hem är där mitt hjärta är.

Annars, så ser jag fram emot att skapa en framtid där jag jobbar med att inspirera andra att nå sina drömmar. Om det är som coach, mentaltränare, föreläsare etc spelar ingen roll, men det är det jag vill göra!

Vilka är ditt bästa olympiska minnen genom tiderna från tidigare olympiader?

Att få se min man på invigningen under OS i Peking var väldigt häftigt, då han var coach för Georgien.

Avslutningsvis, vem tror du tänder den olympiska elden i Rio de Janeiro?

En klurig fråga… Jag hoppas på Emanuel eller Ricardo eftersom de är legenderna inom beachvolley men den jag tror på är Pelé.
Undertecknad tillsammans med Karin Lundqvist och brassen Ricardo Santos. Den senare är den framgångsrikaste beachvolleyspelaren någonsin i den olympiska historien med guld (2004), silver (2000) och brons (2008).
Karin Lundqvist, drottning av svensk beachvolleyboll under många år!

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/64-olympiabloggen-intervju-med-karin-lundqvist.htm

#65 OLYMPIA2OLYMPIA: Emma!!!

En bild säger mer än typ 457 miljoner ord… Emma!!! (Foto: Anders Forselius)

Dagens Soundtrack: Rio – Duran Duran

Tack Emma!

Efter att ha blivit uttråkad av drygt 43.000 brassar inne på Estádio Olímpico João Havelangeefter 5-1 förlusten mot Brasilien i fotboll så kändes ett OS-silver i cykel som en fantastisk återupprättelse. Vilket race!!!

Näst efter SM-finalen i bandy 1975 då Ljusdals Bandyklubb krossade Villa på Söderstadion så är det här ta mig fan det finaste jag upplevt i idrottssammanhang. Wow! Stefan Johansson gjorde fem mål i den matchen, men Emma Johanssons insats i Rio de Janeiro var nog strået vassare ändå. Jag fick dessutom, tack vare en vänlig funktionär, se dramatiken från första parkett på Copacabana tillsammans med två vänner från Ljusdal.

Tillsammans hade vi lämnat vi tv-apparaten på en restaurant i nära anslutning till upploppet för att om möjligt kunna köpa biljetter till evenemanget. Molokna tvingades vi emellertid lämna biljettluckan då samtliga biljetter redan var utsålda.

Men.. det var då ödet ingrep och vi fick belöning för god karma som vi fått genom att vi hade källsortarat noga och alltid grattat våra mödrar på deras morsdagar det helt osannolika inträffade: En funktionär ropade tillbaka oss och berättade att hon hade tre “funktionärsbiljetter” över som hon kunde ge bort till vem som helst och vi kunde ta dessa!

Vad är sannolikheten? Typ ungefär lika stor som att alla Zika-myggor blir uppätna av liberon i Borussia Dortmund på Tjugondag Knut 2017..?

Framför en storbildsskärm och endast en “treputt” ifrån upploppsrakan kunde vi därmed följa Emmas fantastiska cykelresa fram till prispallen. En resa där vi vid ett antal tillfällen hade räknat bort henne från toppen av resultatlistan, men glädjande nog insåg att det fanns mer energi i hennes kropp. Vår hjälte kom igen och det med besked. Jag älskar dig Emma!
Emma Johanssons hejaklack från hälsingemetropolen Ljusdal!

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/65-olympiabloggen-emma.htm

#66 OLYMPIA2OLYMPIA: De 20 största höjdpunkterna under OS i Rio 2016

“Limhamn-Jesus” blickar ner från berget Corcovado i Rio de Janeiro. Från 710 meters höjd kunde Cristo Redentor konstatera att Rio, trots några irritationsmoment i arrangemanget, på det hela gjorde ett utmärkt jobb under OS. (Fundamentet till statyn är gjort av cement från Limhamn i Malmö.)

Dagens Soundtrack: Pour some sugar on me – Def Leppard

Sockertoppen (Pão de Açúcar), Rio de Janeiro
Jag kommer att så fort som möjligt försöka glömma det där idiotiska betalningssystemet under OS där man fick köa för att köpa en biljettj-vel som man därefter tvingades köa i ytterligare en kassa för att lösa in den mot mat eller dryck.

Jag kommer dessutom att förtränga det faktum att VISA var en av huvudsponsorerna för OS och att alla andra betalkort därmed var diskvalificierade från arenorna. Ett vansinnigt beslut som antagligen halverade omsättningen under spelen. Det fanns väl knappast en enda besökare som gjorde ett spontaninköp i onödan under tävlingarna. Att handla någonting (mat, dryck eller souvenier) inne på arenorna var ju nästan lika plågsamt som att rycka ut visdomständerna utan bedövning.

Jag kommer även att försöka glömma den där idiotiska “säkerhetsregeln” om att man inte fick ha korken kvar på petflaskan när man köpte vatten eller Coca-Cola. Det var alltså fullt tillåtet att köpa en Coca-Cola för att ta med sig in på arenan, men… utan kork! Anledningen var alltså att man kunde använda petflaskan som en “handgranat”.

Personen i fråga som kom på denna märkliga regel tänkte emellertid inte på att det är väldigt enkelt att exempelvis plugga igen öppningen på petflaskan med papper för att sedan ha ett “vapen” att kasta. Den här vansinniga regeln drabbade framförallt besökare av utomhussporter som exempelvis golf, idrotter där besökarna gärna ville ha en vattenflaska med sig i värmen.

Dessutom var det tråkigt att det på många utsålda event i själva verket gapade halvtomt på läktarna. Med ett system där man säljer “standby-biljetter” till varje event så skulle man smidigt kunna råda bot på detta problem. Det är ju trist när folk vill komma in på en halvtom arena men möts av beskedet att eventet är utsålt.

Trots alla irritationsmoment under OS så var det ändå ett helgrymt arrangemang. Cariocas(invånarna i Rio) är erkänt hjälpsamma och arrangörsstaden är ju en av världens allra vackraste och trivsammaste städer. Det var dessutom relativt smidigt att ta sig till arenorna med kollektiva transportmedel när man väl hade satt sig in i alla byten mellan buss och tåg.

Och tröttnade man på resorna ut till Olympic Park (simning, handboll, tennis etc.) eller Olympiastadion (friidrott & fotboll) kunde man istället bara ta en promenad utmed stränderna Copacabana, Botafogo eller Ipanema för att följa något av evenenten där som exempelvis cykling, marathon, triathlon, marathonsimning eller beachvolley. Rio var alltså ett enda stort härligt smörgåsbord fyllt med idrott och vänliga människor.

Skandinaverna hade dessutom en egen samlingsplats på en liten restaurang på Copacabana (arrangerad av Norska Sjömanskyrkan & Svenska Kyrkan). Där kunde man följa skandinaviska idrottsangelägenheter direkt på TV (bl.a. Norge – Sverige i handboll) och bli uppdaterad om hur det hade gått för alla nordbor under respektive tävlingsdag. En härlig samlingsplats med många spännande möten. Bland annat letade sig både Stefan Schwarz och den svenske ambassadören i Brasilien till denna restaurang.

Två veckor (eller rättare sagt nitton dagar inkluderat Sverige-Sydkorea i fotboll som inledde hela OS) går fort och det är ett heltidsjobb att följa alla idrotter. Jag missade därmed Sarah Sjöströms guldlopp och jag hann bara se slutet på Jenny Rissveds bragdlopp i mountainbike.

Här är mina tjugo egna höjdpunkter från OS i Rio:

20) Marathonsimning (kvinnor)
Marathonsimning är ett utmärkt bevis på att OS är så mycket mer än finalerna på 100 meter i friidrott. Det fanns naturligtvis inte en chans för publiken att från stranden veta vilken badmössa som tillhörde vem, men ändå var det en härlig stämning på Copacabana med stor publik. Tio kilometer havssimning gick därmed förvånansvärt fort. (Jag kan villigt erkänna att det var inte förrän jag kom tillbaka till mitt vandrarhem och hade googlat resultatet som jag dessutom insåg att det var kvinnor som simmade!)

19) Fotboll: Sverige – Sydafrika (kvinnor)

Läktaren gapade tom när Sverige mötte Sydafrika i gruppspelet och spelet var allt annat än roligt. Den stora höjdpunkten i matchen var att legendaren Stefan Schwarz (Gud!) fanns på läktaren och.. att jag själv fick värma upp de närmare 30 000 på läktaren som senare skulle titta på Brasilien – Kina med “skönsång”.
En reporter på Olympiastadion bad mig kommentera Sveriges inledningsmatch mot Sydafrika, men istället började jag sjunga Rio-laget Flamengos kampsång “Uma vez Flamengo, sempre Flamengo”. Jublet var nästan lika stort som när Marta senare gjorde entré på planen, inte ett öga var torrt på arenan…

18) Triathlon (herrar)

Triathlon, den ultimata publiksporten? Åtta gånger (sexton gånger för de med bra syn) kunde man följa cyklisterna på banan som mätte fem km. Därefter kunde man på nära håll även se löparna passera fyra gånger (åtta gånger för de med utmärkta ögon).
Ett brittiskt tvillingpar lade som väntat beslag på både guld och silver i herrarnas triathlon.

17) Fotboll: Brasilien – Tyskland (OS-final herrar)

Neymar på väg att skriva in sig i historien. Brasilien fick äntligen göra Sverige sällskap i den exklusiva klubben för olympiska mästare i fotboll. Sverige tog sig ju in i denna förnämliga förening redan 1948, men det skulle alltså dröja ända fram till årets OS innan Brasilien äntligen kunde bryta förbannelsen.

Sittandes på golvet i vandrarhemmets fullsatta TV-rum följde jag denna rysare och skrek nog minst lika mycket som brassarna själva när Neymar lyckades lura den tyske målvakten. Förnedringen (1-7) från semifinalen mot Tyskland under VM 2014 var därmed bara ett minne.

16) Friidrott: 100 meter (kvinnor)

Med en perfekt sittplats rakt ovanför starten för 100 meter kunde jag följa världens snabbaste kvinnor när de gjorde upp om OS-guldet. Därifrån hade jag även en bra överblick över Mo Farah och hans konkurrenter på 10 000 meter.

Det samlade intrycket från Olympiastadion var emellertid att friidrott gör sig bäst på TV. Det är svårt att följa med när så många grenar avgörs samtidigt, speciellt med tanke på att det dessutom alltid pågår en sjukamp eller tiokamp inne på arenan.
Friidrottens förbundskapten Karin Torneklint fick inte med sig några medaljer hem, men även hon kommer igen om fyra år!

15) Handboll: Argentina – Kroatien (herrar)

Handbollsmatcherna (gruppspel) såldes alltid i block om två matcher, vilket innebar att jag och mina kompisar bl.a. kunde avnjuta Argentinas match mot Kroatien direkt efter Sveriges djupdykning mot Egypten.

Jag tror inga supporters någonstans på jordklotet kan hålla igång som argentinarna. Det var en grym stämning i den jämna matchen och det jublades dessutom lika mycket när kroaterna gjorde mål p.g.a. att de brassar som fyllde läktaren av tradition alltid håller på Argentinas motståndare. Och då spelar det ingen roll om det rör sig om handboll, fotboll, blåbärsplockning eller fluorsköljning…

14) Marathon (kvinnor)

Arrangören hade fått till en kul bansträckning av marathonloppen. Start & mål i Sambódromo (platsen där sambaskolorna tävlar under karnevalen) och därefter tre roliga varv i den vackra stadsdelen Botafogo.

13) Triathlon (kvinnor)

Lisa Norden låg i täten efter cyklingen men tappade sedan i löpmomentet och slutade på sextonde plats.

Efter att ha sovit över på morgonen så tvingades jag springa till damernas triathlon och hade då ingen koll alls på hur det hade gått för Lisa Norden i simningen. Lyckligtvis såg jag en åskådare med svensk flagga ståendes vid banan. Jag rusade fram till honom och skrek “Kan jag få en uppdatering om Lisa?”. Tio sekunder senare när jag hade studerat den dåvarande ställningen på svenskens telefon insåg jag att jag snackade med självaste Christian Olsson, den forne olympiske mästaren i tresteg.

12) Marathon (herrar)

Som ett stort fan av Emil Zatopek (OS-guld i Helsingfors på 5000, 10 000 och Marathon) höll jag stenhårt på amerikanen Galen Rupp som gjorde en galen satsning på 10 000 och Marathon i Rio. En vecka tidigare hade jag sett honom i finalen på 10 000 meter och sett hans klubbkamrat Mo Farah lekt hem guldet, kunde Galen upprepa denna bedrift?

Galen nådde inte ända fram, men ett brons blev det trots allt i den galet spännande tävlingen. Stort!

11) Handboll: Norge – Sverige (kvinnor)

Jag hade aldrig sett en handbollsmatch live i hela mitt liv innan jag kom till Rio de Janeiro. Väl på plats utvecklade jag snabbt ett beroende för sporten. De svenska tjejernas förlust i kvartsfinalen mot Norge var väl ganska väntad så jag led inte alltför mycket efter den klara förlusten. Dessutom (dags att komma ut ur garderoben) höll jag stenhårt på våra grannar i övriga handbollskamper.

10) Golf (kvinnor)

Pernilla Lindberg från Hälsingland (Bollnäs) gör sig redo att putta på hål nummer 10 under första dagen av OS.

Golf har kommit till OS för att stanna. Det är fascinerande att följa golfarna live även i vanliga fall, men i OS tillförs en helt ny dimension då de tävlar för sina länder. Det enda jag vill ändra på vad gäller golfen i OS är att man kanske ska “tjuvstarta” några dagar innan invigningen. Golf är tidskrävande att följa och det är svårt att hinna med alla andra idrotter när de lägger golfen mitt i ett OS.

9) Fotboll: Sverige – Brasilien (gruppspel, kvinnor)

Det är aldrig roligt att förlora med 1-5, men… eftersom det var mot brassarna så var det lättare att smälta. Det var dessutom en härlig inramning av matchen. Och lite kul var det nog trots allt när delar av publiken skrek “Ziiiiika” (myggan) varje gång Hedvig Lindahl sparkade ut bollen. Hedvig skulle ju bara en vecka senare få en gruvlig revansch på brassarna med två helgrymma räddningar i semfinalen. Ziiiiiiiiiiiika på er själv brassar!

(Fotnot: Brassarna började skrika “zika” varje gång den amerikanska målvakten Hope Solo sparkade ut bollen i gruppspelet i OS. Detta med anledning att hon hade lagt ut en bild på sig själv iförd mygghatt och att hon hade hotat med att aldrig lämna hotellrummet under OS pga rädslan för myggorna.)

8) Friidrott: 10 000 meter (kvinnor)

Starten har gått på 10 000 meter och svenskan Sarah Lathi ligger hack i häl på den blivande olympiamästaren och värlsrekordsinnehavaren Almaz Ayana.

Kvinnornas final på 10 000 blev, trots världsrekordet (eller på grund av världsrekordet), ett märkligt drama att följa. Det dröjde ju inte länge förrän första kvinna var varvad och sedan var det löpare hela varvet att försöka hålla reda på. Totalt var det 35 kvinnor som tog sig i mål och med Sarah på en imponerande 12:e plats. Spontant kändes det som att startfältet borde ha halverats för att underlätta både för publik och deltagare.

7) Friidrott: 10 000 meter (herrar)

Kung Farah. Kommentarer överflödiga, han gör precis som han vill… Om han så hade bestämt sig för att koka en gröt eller lösa sudoku mitt under loppet så hade han säkerligen vunnit ändå.

6) Fotboll: Sverige – USA (OS-kvartsfinal, kvinnor)

Fullsatt inne på den skandinaviska mötesplatsen Bar DeVassa på Copacabana och andaktig tystnad p.g.a. straffsparkar i matchen mellan Sverige och USA i fotboll.

Huruvdia det nu är Sven Dahlkvist som är pappa till Lisa Dahlkvist eller om det är Lisa som är dotter till Sven Dahlkvist så… spelade det en mindre roll i sammanhanget denna otroliga dag. Lisa och hennes landslagskamrater var fullständigt iskalla i straffläggningen och förlängde den blågula festen. Tack tjejer!!

Vem som har signerat våra tröjor..? Gud!
Gud/Stefan Schwarz!!! I am not worthy, I am not worthy…

5) Simning: 100 meter frisim (kvinnor)

Tre dagar i rad knarkade jag och mina kamrater handboll i Olympic Park. Trots att simmarna höll till på arenan mittemot så lyckades vi inte få tag på en enda ynka biljett till något finalpass. Vi fick därmed ta del av Sarah Sjöströms framfart via datorn.

Vid ett tillfälle lyckades vi emellertid se en av hennes finaler på TV och återigen befann vi oss naturligtvis på den skandinaviska samlingspunkten Bar DeVassa. Där fanns också Expressens live-reporter Sarah Bratell:

http://www.expressen.se/sport/os2016/sarah-sjostrom-tog-brons-pa-100-m-frisim/

4) Handboll: Sverige – Ryssland (kvinnor)

Handboll, min nya favoritsport! De svenska damerna var ju så näääära att sänka de blivande olympiska mästarna från Ryssland och de ledde bland annat med sex “puckar” i början av andra halvlek. Trots förlusten var det en helt otrolig upplevelse att sitta på läktaren.

3) Fotboll: Sverige – Tyskland (OS-final kvinnor, Maracana)

Redan innan OS hade startat hade jag köpt biljett till damernas OS-final. Då i förhoppningen om att förhoppningsvis få se publiklagen Brasilien mot USA i final. Det fanns liksom inte på kartan att de svenska tjejerna skulle nå hela vägen till klassiska Maracana. Facit blev alltså betydligt bättre än vad jag hade vågat hoppats på.

Och på delad första plats… trumvirvlar…

1) Cykel (kvinnor)

Damernas linjelopp i OS är nåot av de absolut mest spännande jag har varit med om i idrottssammanhang, Ljusdals bandyklubbs legendariska kvalmatcher mot Örebro säsongerna 2012 & 2013 inkluderade.
Än märkligare är ju detta med tanke på att vi totalt endast såg Emma under några få sekunder på upploppet!

1) Fotboll: Sverige – Brasilien (OS-semifinal kvinnor, Maracana)


Tänk så tyst det kan bli på en arena som rymmer 70000 åskådare…

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/66-olympiabloggen-os-20-storsta-hojdpunkter.htm