VALS2TANGO: VALPARAISO – SAMBOROMBON, EN CYKELRESA I EVERT TAUBES FOTSPÅR (2005)
Samborombon, Argentina
Valparaiso/Vina del Mar, Chile – Samborombon (Cerro de la Gloria), Argentina

Resans Soundtrack: Fritiof och Carmencita – Jakob Hellman

Fotobiblioteket på datorn växer i en obehaglig takt. Under tråkiga långflygningar (Läs: Billiga flygbiljetter = Inget Internet = inget okynnessurfande på sociala media) brukar jag rensa ut alla “hyllvärmare” för att ge mer plats åt framtida foton. Risken är emellertid överhängande att man fastnar i något gammalt fotoalbum och “reser tillbaka i tiden” istället för att flitigt organisera om bilderna.

Så skedde naturligtvis även på den senaste flygresan till Asien. Istället för att frigöra några gigabyte på hårddisken så hamnade tankarna någon annanstans, denna gång långt ute på Pampas. En tillbakaresa som även är anledningen till detta inlägg. När jag skriver detta är det ju faktiskt på dagen tio år sedan som en löparkompis och jag gav oss iväg med våra nyinförskaffade Merida-cyklar till Stillahavskusten för att göra en resa i Evert Taubes fotspår.

Evert Taubes låtarkiv är ju nästan lika stort som mina fotoalbum på hårddisken och bl.a. skrev han två låtar som kom att bli den röda tråden för vår resa genom Sydamerika: “Vals i Paraiso” och “Fritiof och Carmencita”.

Med start i tvillingstäderna Valparaiso/Vina del Mar skulle vi under de kommande veckorna färdas över Anderna och genom det väldiga Pampas fram till Samborombon på Atlantkusten, eller rättare sagt Cerro de la Gloria. Staden var ju så förbenat svår att rimma på så Evert Taube valde istället helt sonika att döpa om staden efter havsbukten Bahia de Samborombon. (Jag har även besökt en liten by som heter just Samborombon, men den har knappt ens en gata.) Resan timades även in så att den skulle sammanfalla med trettioårsdagen av Evert Taubes bortgång.

Resan började bra, trodde jag. Vi hade i god tid köpt två varsina stöttåliga mountainbikes från Merida som skulle ge oss all den hjälp vi behövde för att ta oss över det drygt tretusen meter höga bergspasset genom Anderna.

Vi lyckades även packa ner våra dyrgripar i cykelboxar och få dem i god tid till tåget som skulle transportera oss från Hälsingland till Arlanda. Det var då “katastrofen” kom och hälsade på i en form av en oskyldig liten kommentar från äventyrarkollegan Lars Jonsson: “Jag har skaffat en ny kamera så jag kan visa kort för löparkompisarna när jag kommer hem till…” Lars hann inte ens avsluta meningen förrän jag skrek: “NEEEEEEJ!!! Visakortet!”

Tryggt i förvar hemma i Ljusdal låg nämligen mitt Visakort. Det spelar ju ingen roll hur välorganiserad packningen är när man ändå inte har kontanta medel att kunna genomföra resan…

När första chocken hade lagt sig och jag kunde börja tänka klart igen så lyckades jag till slut ändå arbeta fram en plan för att få ner mitt Visakort till Arlanda. Problemet var att SJ, då som nu, inte prioriterar tåglinjen genom Norrlands inland. Det var istället regionaltrafiken i kombination med tre nära släktingar och två konduktörer som fick rädda mitt Sydamerikaprojekt:

Min ömma moder fick leta rätt på Visakortet för att därefter ge det till min morbror (snabbare bakom ratten!). Han fick i sin tur överlämna kortet till en konduktör på nästa tåg till Gävle där min kusin väntade på perrongen. Min kusin tog emot Visakortet och sprang sedan iväg till ett tåg som trafikerade sträckan mellan Gävle och Arlanda. Där letade han upp konduktören och förklarade ärendet för honom medan jag själv stod jag på perrongen på Arlanda och bet på naglarna. Stafetten lyckades emellertid och jag hann precis få mitt Visakort innan det var dags att checka in cyklarna på Arlanda.

Resten av resan gick däremot som på räls (förutom att cyklarna stannade kvar en extra natt i Rio de Janeiro och inte hann med transfern till Santiago). Vi fick dessutom bästa möjliga avslutning på resan då vi väl framme i Samborombon (Cerro de la Gloria) av en ren tillfällighet träffade ett barnbarn till Carmencitas syster. Då barnbarnet var av manligt kön blev det emellertid ingen tango.

I år är det för övrigt exakt 100 år sedan som Evert Taube lämnade Argentina för att flytta hem till Sverige. Så länge kommer det dock ej att dröja innan jag själv är tillbaka på Pampas, för redan nästa år räknar jag med att rulla omkring på de gigantiska gräsvidderna i Argentina. Under tiden vill jag gärna Visa-kort från min förra resa genom landet…

Fullständig rapport om resan:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/samborombon-tio-ar-utan-tango.htm