#57 OLYMPIA2OLYMPIA: Intervju med SOK:s ordförande Hans Vestberg

SOK:s nye ordförande Hans Vestberg (Foto: Jens Littorin, DN 20160419)

SOK (Sveriges Olympiska kommité) har som bekant en ny ordförande i form av Hans Vestberg. En hälsingegrabb och f.d. handbollsspelare (vänstersexa) som förutom sitt uppdrag som VD för Ericsson även är ordförande i Svenska Handbollsförbundet. Nu ska han alltså även navigera SOK in i framtiden.

Hans Vestberg kommer naturligtvis att finnas på plats i Rio de Janeiro när OS kör igång den 5:e augusti. Här nedan följer en kort intervju med honom där han bl.a. avslöjar sina bästa olympiska minnen.

Med en SOK-ordförande från Hälsingland, kan vi då räkna med att snart få se bandy på det olympiska programmet?

Möjligheten finns i framtida OS att värdnationen kan föreslå ett antal nya grenar, Bandy och Innebandy borde vara intressanta om Sverige skulle få ett vinter-OS men det finns många andra sporter också.

Kommer du att följa OS på plats i Rio de Janeiro?

Ja, jag har preliminärt planerat att vara i Rio några dagar under min semester, planerat sedan tidigare då jag var ordförande i Handbollsförbundet

Förutom handbollen, vilken idrott ser du mest fram emot under kommande OS i Rio de Janeiro?

Alla grenar där Sverige har deltagare samt friidrotten.

Handbollen är ju en “vintersport” i Sverige, hur ser du på det faktum att den tillhör sommarolympiaden? Finns det några olympiska sommarsporter som du istället vill se på vinterprogrammet?

Historiskt så var ju handboll en utomhussport i OS vilket gör att det varit en sommarsport – tycker det funkar bra.

Det olympiska programmet är ju under ständig förändring. Är det några idrotter som du själv saknar i dag och gärna vill se i ett framtida OS?

Nej inte riktigt – vi ser ju en utveckling att inkludera mer moderna sporter vilket jag tror är bra.

Kan du i framtiden tänka dig att låta svenska folket välja fanbärare genom omröstning?

Har inte tänkt på det –får ta med mig det som en bra ide till SOKs styrelse.

Vilka är dina egna största minnen från sommar- respektive vinterolympiaderna?

I sommar- OS är det självklart alla OS-silver i handboll!! Senast i London 2012 men även oförglömliga upplevelser i friidrott. I vinter-OS så kan man ju inte glömma hockey och längdskidor där Sverige har haft stora framgångar. Men det blir många minnen, stora som små, när svenska idrottare är i hetluften i OS.

Om du får bjuda fyra olympier (levande eller döda) på en surströmmingsskiva i “hemstaden” Hudiksvall, vilka skulle då sitta till bords?

Bob Beamon (hur kunde han flyga 8.90), Michael Jordan (världens bästa bollspelare genom tiderna), Charlotte Kalla (enorm vilja och målfokusering), Bella Gulden (Sveriges och världens bästa handbollsspelare)

Som maratonlöpare tycker jag att det vore en fantastisk idé om man tillät vanliga motionärer i det olympiska maratonloppet för att få ett stort startfält. Hur är din syn på att i framtiden involvera även vanliga motionärer i någon enstaka gren under OS?

Den idén har jag inte hört förut, tror nog att IOKs reglemente är styrande i detta.

Kristus-statyn på det 710 meter höga berget Corcovado i Rio de Janeiro. Ett “måste” när ni besöker Rio, ni bör emellertid undvika att klättra på statyn…

Dagens Soundtrack: É Uma Partida de Futebol – Skank

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/57-olympiabloggen-intervju-med-sok-s.htm

#58 OLYMPIA2OLYMPIA: Joao Pessoa, Sydamerikas östligaste stad

Afrika eller Rio de Janeiro? Ponta do Seixas i Joao Pessoa är Sydamerikas östligaste punkt och därmed ett vägskäl: Bli blöt om fötterna eller fortsätta söderut?

132) Joao Pessoa – Ponta Seixas “Eastern point of South America”: 17 km

Köttsår på hälen (halkolycka) = alternativ träning. Den två veckor långa löpträningen i nordöstra Brasilien för att komma i form till marathonloppet i Paraguay i slutet av augusti får därmed skjutas upp några dagar.

Å andra sidan spelar det ju mindre roll när jag har underbara cykelvägar att gå i klinch med i Joao Pessoa, Brasiliens Mecka för allehanda utomhusaktiviteter. Jag behöver ju dessutom inte halta mer än typ trettio meter från lägenheten förrän jag befinner mig mitt ute på cykelbanorna.

I väntan på att OS ska starta blir det till en början alltså mycket cykelträning på agendan. Jag kommer bl.a. att träna med en lokal cykelklubb i Joao Pessoa, något som innebär revelj redan klockan fem varje morgon. Än så länge kan jag ju njuta av en positiv jetlag då kroppen fortfarande är inställd på den svenska tidszonen fem timmar bort, men det är väl bara en tidsfråga innan jag blir tvungen att koppla en dynamitgubbe till väckarklockan…

Sexton dagar kvar till OS, nära nu!

Dagens Soundtrack: Asa Branca – Luiz Gonzaga (Nordöstra Brasiliens inofficiella nationalsång)

Joao Pessoa är i tur och ordning Sydamerikas östligaste stad, världens näst grönaste stad (!) och dessutom Brasiliens tredje äldsta stad.

Experter har kommit fram till att Paris är världens grönaste stad och att Joao Pessoa är tvåa på listan. Enligt denna uträkning ska varje invånare i Joao Pessoa ha 18,5 kvadratmeter grön yta.

Inrikesflyget från Rio de Janeiro till Campina Grande i nordöstra Brasilien passerar bl.a. den väldiga delstaten Bahia. På bilden syns Salvador från luften, Brasiliens första huvudstad och i dags dato Brasiliens befolkningsmässigt tredje största stad efter Sao Paulo och Rio de Janeiro.

Salvador var även den plats där jag själv gjorde min marathondebut i Brasilien för två år sedan. Det gick betydligt snabbare att avverka de 42 kilometrarna med flygplan…
Campina Grande är delstaten Paraibas näst största stad och en plats som bl.a kan skryta med världens största “Festa do Sao Joao”. En kulturell tillställning som pågår under hela juni månad i centrum av Campina Grande.
Per-Ove Zäll är Färilabon som tröttnade på vinterkylan hemma i Hälsingland och emigrerade till Brasilien. Nu har han hunnit bo över halva sitt liv i Campina Grande och ångrar sig inte en sekund. Men han försöker att ta sig till hembygden i Hälsingland åtminstone varannan sommar för att “hålla gäddbeståndet nere i Ygsjön”.
Antarctica Original, den absolut godaste ölen som Brasilien har att erbjuda. Bara den är en anledning att åka till Sydamerika. Vad väntar ni på?
Per-Ove Zäll med frun Moema och sonen Christian. Sonen bor numera i stadsdelen Botafogo i Rio de Janeiro och var under helgen på ett tillfälligt besök i hemstaden Campina Grande. Observera Hälsingebocken på väggen!

Undertecknad håller däremot mest till i Joao Pessoa, huvudstaden i delstaten Paraiba. En stad som kan locka med några av Brasiliens allra bästa stränder, bra snorkling, magiska solnedgångar och ett fantastiskt utbud av fritidsaktiviteter.

Joao Pessoa är bl.a. ett centrum för beachvolleyboll. En av världens mest framgångsrika beachvolleyspelare, Ricardo Santos bor här och dessutom har den svenska beachvolleystjärnan Karin Lundqvist bott och tränat här under några år.

Den kanske mest populära aktiviteten just nu i Joao Pessoa är cykling. Varje morgon är den över fem km långa strandvägen avstängd för all trafik för att gångare, löpare och cyklister ska få extra mycket utrymme att röra sig på. Övriga tider på dygnet finns en rejält tilltagen strandpromenad och en dubbelfilig cykelbana att aktivera sig på.

Många cyklister träffas klockan fem varje morgon för att cykla i grupper några mil söderut innan de sedan vänder tillbaka till Joao Pessoa. För de som så önskar finns dessutom sjuksköterskor strategiskt utplacerade vid strandpromenaden så att vem som helst kan kolla sitt blodtryck och vikt.

För er som är intresserade av att besöka Joao Pessoa så är det smidigast att flyga till Reicfe och därifrån ta en taxi (80 – 90 minuter) till slutdestinationen. Alternativt (och billigast) flyger man till Sao Paulo och tar därefter en inrikeskärra tre timmar norrut till Joao Pessoa. (Det tyska lågprisbolaget Condor säljer enkelresor till Brasilien om man exempelvis vill luffa runt i Sydamerika och vill ta ett senare beslut om hemresan.)

Stadsdelarna närmast stranden i Joao Pessoa heter Tambau, Cabo Branco och Manaira. Tambau är den populäraste stadsdelen och det är där man hittar de flesta hotellen. Om ni behöver mer information om staden så hojtar ni till.

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/58-olympiabloggen-joao-pessoa-sydamerikas-ostligas.htm

#59 OLYMPIA2OLYMPIA: Intervju med sportjournalisten Pamela Andersson

Pamela Andersson och maken Christer Skog. Pamela är i normala fall ambassadör för sin hemstad Hudiksvall, men här har hon mellanlandat i grannkommunen Ljusdal för att leverera sockerkaka!

Dagens Soundtrcak: Pamela – Toto

På måndagar kan vi se henne i Gomorron Sveriges “Sportpanel” med bl.a. Tommy Engstrand och Anna Pohjanen. Däremellan hinner hon även vara chefredaktör för tidningen Topphälsa, sportkrönikör för Mittmedia, författare, förelädare och mycket annat.

Pamela Andersson = Sport. Av den anledningen låter vi henne titta in i kristallkulan inför kommande OS i Rio de Janeiro:

1) Bevakar du de olympiska spelen hemifrån för svensk media eller har du tagit ut semester för att kunna konsumera så mycket som möjligt av OS?
– Både ock! Jag skriver ju sportkrönikor för Mittmedia och där blir det mycket OS förstås, samtidigt har jag faktiskt semester under den första OS-veckan och då kommer jag att njuta extra mycket av tv-sändningarna.

2) Som sportjournalist, hur många (och vilka) olymska spel har du bevakat på plats?
– Jag har bevakat tre stycken på plats, vinter-OS i Lillehammer (och Nagano och sommar-OS i Sydney. Sedan har jag för SVT också suttit i hemmastudion i Gomorron och kommenterat både Peking och Vancouver.

3) När OS är över, vad tror du då kommer att vara den största snackisen från Rio de Janeiro?
– Att Usain Bolt trots en skadedrabbad säsong lyckades att ta ytterligare ett OS-guld på 100 meter. Det tredje i rad
4) Vilka tar de svenska OS-gulden om vi får några?
– Sarah Sjöström. Hon kan faktiskt ta flera.

5) Vilka är dina två största olympiska minnen från sommar-OS, kvinnor respektive herrar?
– Jag såg Micke Ljungberg ta OS-guld i Sydney från första pressparkett och det var en mäktig känsla. Han sprang sedan direkt upp på läktaren och gav både kungen och drottningen en bamsekram! Det var häftigt. På damsidan tänker jag irekt på den magiska invigningen i Sydney när Cathy Freeman tände den olympiska elden och sedan tog guldet på 400 meter inför en fantastisk hemmapublik. Jublet dånade, tårarna sprutade. Herregud, jag ryser fortfarande!

6) Vilket är ditt allra värsta minne från sommar-OS?
– De svenska handbollsförlusterna i OS-finalerna i Atlanta, Sydney och London.

7) När grät du senast under ett sommar-OS?
– Jag gråter ofta under ett OS, så fort någon visar extra glädje över en medalj eller på prispallen så tjuter jag också. Men jag minns att tårarna kom när Susanna Kallur ramlade i semifinalen på OS i Peking. Jag tyckte att det kändes så himla orättvist.

8) Om du fick möjligheten att gå tillbaka i den olympiska historien och ändra på ETT resultat och exempelvis ge en guldmedalj till någon helt annan, vilket resultat skulle du då ändra på?
– Då skulle jag ge handbolls-guldet till de svenska herrarna i Atlanta 1996. De förlorade med ett mål mot Kroatien och jag glömmer aldrig Per Carléns skor som stod kvar på silverpodiet.

9) Vilka fyra OS-profiler (levande eller döda) väljer du som gäster om du får bjuda på en middag på ditt sommarställe i skärgården utanför Hudiksvall?
– Usain Bolt, Michael Phelps, Flo-Jo och Tommie Smith, han med svarta handsken i Mexico 1968. Tror det skulle kunna bli en intressant kväll.

10) Vilken/vilka tror du tänder den olympiska elden i Rio de Janeiro?
– Pélé.Topphälsa levererar, förutom en bra tidning (missa inte maratonspecialet i nästa nummer!), även sockerkaka…

Pamela Anderssons mamma Tanjar bakar solsystemets allra godaste sockerkaka!

Med perfekt timing levererades skapelsen till min kolonilott precis lagom till eftermiddagskaffet. Lyckan var därmed total och i det läget kändes det som att jag höll en olympisk guldmedalj i min hand!

Tappa fem kilo med Tanjas sockerkaka? Nja, den strikta dieten fick skjutas upp ytterligare en dag. Vissa frestelser är för stora…

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/59-olympiabloggen-intervju-med-sportjournalisten-p.htm

#60 OLYMPIA2OLYMPIA:Intervju med författaren Adharanand Finn

För fem år sedan tog Adharanand Finn och hans familj det spännande beslutat att flytta till långdistansmetropolen Iten i Kenya. En legendomsusad plats där Adharanand fick möjlighet att träna med några av världens allra bästa löpare. (Foto: Adharanand Finn)

Vistelsen i Iten resulterade så småningom i sub-3 på maran och boken/mästerverket “Running with the Kenyans”.

Adharanand Finn har nyligen även spenderat sex månader i Japan för att studera fenomenet Ekiden (långdistansstafett). Ett projekt som mynnade ut i boken “The way of the runner”.

Här nedan följer en intervju med författaren och frilansjournalisten Adharanand Finn.

Dagens Soundtrack: Scaterlings of Africa – Johnny Clegg & Savuka

Adharanands bok finns numera i svensk översättning på Linda Skugges förlag Constant Reader.

You traveled back to the city of Iten after publishing the worldwide bestseller “Running with the Kenyans”. How was your return trip to Iten?

It was wonderful to be back. I had been slightly concerned that the book might have had some negative impact on the town by encouraging too many visitors – and that some people might not like that. But everyone was super friendly – almost nothing had changed, it was like being back home.

The person I was most worried about was the legendary coach Brother Colm – who trains David Rudisha among others – but he was delighted to see me and told me he had already read my second book “The Way of the Runner”. He came to talk with our group and chatted by the fire with us for hours!

After coming home to England from Africa, did you and your family change your behavior in any particular way?

Not really. I guess I try to encourage my children to spend as much of their time outside, running around barefoot as much as possible. But generally family life goes on as before.

You had a training camp in Iten this summer for runners of all levels. How was their reaction when they had the honor of sharing the roads with Kenyan top runners?

Iten is such as special place that my job as the host of a running camp there is easy – just take them out running early in the morning, or to the track on a Tuesday, for example, and be amazed! Luckily, it is all just as I describe it in my book, so people are just as thrilled and excited as I was to see so many incredible athletes zooming by everywhere, and to simply run on the hallowed tracks and trails.

One great thing about the Kenyans is that they don’t look down on people who run slowly – they’re just as respectful and encouraging to everyone. So while it can undoubtedly be intimidating, running in Iten is something anyone of any level can enjoy.

Will you continue your partnership with The Kenya Experience and arrange “Running with the Kenyans” Camps even in the future?

Yes. We’ve done two camps so far and they’ve been a great success, so we plan to do another one in July 2017. It would be great to have some people from Sweden along!

One cool thing about the camp is I get to give something back to the people who helped me with my research for the book. So Godfrey, for example, is our guide, while Japhet and Beatrice are our pacemakers – which is all paid work for them. The only problem is that each time we go I have to re-run the insane Fluorspar hill! That’s 21km all uphill, over 4,000ft of ascent in one go. Actually, it’s still a thrill to do that run and a real highlight of the trip – even if I have got slower each time I’ve done it!

You recently spent six months in Japan training with long-distance relay-race runners. What was the biggest contrast for you, spending six months in Kenya or six months in Japan?

I guess in general Kenya was a bigger contrast to Europe, as life there is so different. But Japan was just as intriguing in many ways.

On the surface, Japan is quite similar to Europe – most people have cars, live in houses, have jobs, go to shopping malls etc – but once you get under the surface, the Japanese culture and way of thinking is so different – at times it can be infuriating, but in other ways it is inspiring and beautiful. For example, there is such a strong culture of respect for other people that it feels incredibly safe and welcoming.

The one thing that was more difficult in Japan, of course, was the language, and this led to many misunderstandings and (in hindsight) comical situations. In Kenya, everyone speaks English. In Japan, almost no-one does.

What is up next on your agenda, are you and your family planing to live somewhere overseas again in the future?

My next plan is to enter another running world, but this time not a geographical one. I’m planning to immerse myself in the world of ultra running – and in many ways I’m just as scared as I was before travelling to Kenya or Japan – which I guess is a good thing!

Are you planning to visit Olympic Games this year?

No, unfortunately not.

What is your personal favorite memory from the Olympic history?

After spending time in Kenya, the last Olympics in London were particularly special as I knew lots of the athletes competing. I found myself teary as David Rudisha destroyed the 800m field and the world record, and I lept around like crazy as Mo Farah from Great Britain won both the 5,000m and 10,000m.

But the real highlight – purely from a personal point of view – was the marathon. I was asked by the BBC to come to the start to do a quick TV interview about the Kenyans, which I did. The other guest on the programme was Haile Gebreselassie.

After we’d given our interviews, the two of us spent the next three hours watching the race together. Everything was topped off when a guy I had met and ran with in Kenya, Stephen Kiprotich, won the race! Another of my regular running partners in Iten, Wilson Kipsang, came 3rd. It was such a thrill to see them both standing on the podium during the closing ceremony, with the whole world watching – it was like the final full stop on my long Kenyan journey.

If you had the opportunity to invite four Olympic athletes (living or deceased) for a dinner. Who would you pick?

I think Emil Zatopek – who was by all accounts not only a great champion but wonderful company. Haile, too, as the same applies to him. Of course, we don’t want it to be all men, so let’s say Paula Radcliffe – who may never have run well in the Olympics, but who was a great champion, and who I knew as a child (so we could reminisce a little), and then, well

I reckon we’d have a fun night if we invited Usain Bolt along – he’d probably start DJing and we’d all end up dancing!

Who do you think will light the Olympic flame in Rio de Janeiro?

I’ve no idea who will light the flame! Maybe the great Brazilian 800m runner Joaquim Cruz?
Running with the Kenyans! (Foto: Marietta d’Erlanger)
Morgonjogg i Kenya. (Foto: Adharanand Finn)

Adharanand Finn arrangerar (i samarbete med The Kenya Experience) training camps i Iten, där utländska löpare av alla kateogrier har möjlighet att träna i de miljöer som beskrivs i “Running with the Kenyans”.

Adharanand hälsar att han väldigt gärna vill se även svenska löpare på dessa camps! (Foto: Tom Kubik)

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/60-olympiabloggen-intervju-med-adharanand-finn.htm

#61 OLYMPIA2OLYMPIA: Transamazonica – Djungelvägen

Transamazonica. Den berömda brasilianska “djungelvägen” startar i Cabedelo vid Atlantkusten och slingrar sig så småningom ända in i Amazonas.

133) Joao Pessoa – Cabedelo “Transamazonica”: 46 km

Joao Pessoa (Sydamerikas östligaste stad) är en ständig påminnelse om att gräset inte är grönare på andra sidan. Av den anledningen stannar jag här ända fram till onsdag morgon då ett flyg tar mig till Rio de Janeiro.

Joao Pessoa har helgrymma förutsättningar för cykling, löpning, beachvolley och alla andra möjliga idrotter. Stränderna inbjuder dessutom till härlig barfotalöpning när det är lågvatten. Varje dag sker det emellertid en fördröjning av tidvattnet med ungefär 45 minuter, så av den anledningen tvingas man anpassa strandlöpningen till tidvattentabellen. Eller.. gnugga asfalt på strandpromenaden.

Det kryllar dessutom av intressanta alternativ till cykelbanorna. Man kan exempelvis följa de mäktiga stränderna norrut på den halvö där Joao Pessoa är beläget för att så småningom komma fram till Cabedolo, en stad som är startpunkten för den mäktiga djungelvägen Transamazonica. Som namnet avslöjar går Transamazonica alltså ända in i regnskogen och den är därmed Brasiliens tredje längsta väg med sina 4223 km.

För egen del nöjde jag mig emellertid med sträckan Joao Pessoa – Cabedelo tur och retur. Den patenterade bastuvärämen i Amazonas är ju inte riktigt det ultimata klimatet för svenskar. Något som vårt manliga fotbollslandslag snart kommer att bli varse om när de ska spela OS-fotboll i Amazonas huvudstad Manaus. Lycka till grabbar!!

Dagens Soundtrack: Vermelho – Marcia Freire

Enkelväg är det 20 km mellan min startpunkt i stadsdelen/stranden Cabo Branco i Joao Pessoa fram till startpunkten av Transamazonica i Cabedelo. En sträcka som innebär ett antal stränder:
Messina Palmeira (t.v.) är president för turistrådet i delstaten Paraiba där Joao Pessoa är huvudstad. Hon hälsar att hon gärna vill se fler svenskar här i framtiden. Vad väntar ni på?

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/61olympiabloggen-transamazonica.htm

#62 OLYMPIA2OLYMPIA: Intervju med trefaldige olympiern Dag Wennlund

Dag Wennlund, trefaldig olympier och svensk mästare. (Foto: Storagrabbar.se)

Dagens Soundtrack: En dag – Tommy Nilsson

Han har stått på prispallen i SM tio gånger, varit femma på VM och åtta på OS. Han hjälpte dessutom Sverige att ta hem första svenska finnkampssegern på femton år när han vann sin specialgren i Finnkampen 1985.

Men framförallt har spjutkastaren Dag Wennlund ett rekord som ingen någonsin kan ta ifrån honom. Dag kastade nämligen 92.20 under en spjuttävling 1985 i Austin, Texas. Ett rekord som med facit i hand kom att bli det allra sista svenska rekordet med det “gamla spjutet”.

Här nedan följer en intervju med Dag Wennlund med anledning av kommande OS i Rio de Janeiro:

Du är själv trefaldig svensk mästare i spjutkastning, din fru är landslagsmeriterad höjdhoppare, din svåger höjdhoppare och din svärfar friidrottstränare. Ändå går din son och blir landslagsspelare i ishockey. Vad var det som gick fel i uppfostran..?

Våra barn (har en dotter också) har fått välja själva. De har testat friidrott men fastnat för andra sporter.

Två generationer Wennlund. Barnen valde andra idrotter än sina föräldrar, något som bl.a. resulterade i att sonen Max blev landslagsspelare i ungdomslandslaget i ishockey. (Foto: Petra Dydiszko, Sveriges Radio)

Du hann med tio stora utomhusmästerskap varav tre olympiska spel (1988, 1992, 1996). Känner man som idrottsatlet ute på arenan någon skillnad mellan de ”vanliga mästerskapen” och ett OS?

OS är så mycket större, både när det gäller själva arrangemanget men även i betydelse och uppmärksamhet. Du har inte så många chanser att delta i ett OS, du ska pricka formen och klara alla förväntningar.

Är det fullt fokus på de egna förberedelserna under OS eller hinner ni atleter med att se även andra idrotter? I ditt fall tävlingar utanför friidrottsarenan.

Fram till tävlingsdags är det fullt fokus på den egna prestationen. Efter tävlingarna kan du ägna tid åt att kolla och heja fram övriga svenskar.

Hur mycket hinner deltagarna umgås med varandra i Olympiabyn? Blir det en internationell förbrödring eller umgås man mest inom sin egen landslagstrupp?

När jag var med umgicks vi mest med svenskarna och lite med övriga atleter som man kände sedan innan. Men visst knyts det kontakter på olika sätt utöver det.

Vilket är ditt bästa personliga minne från dina tre olympiader i Seoul, Barcelona och Atlanta?

Jag får nog säga Seoul då jag och Peter Borglund höll på att missa kvaltävlingen. Vi skulle upp tidigt och hade ställt klockor och bett ledare att väcka oss, men ändå höll det på att gå åt pipan. Jag vaknade av att jag behövde gå på toan och fick se att vi hade sovit över rejält.

Peter var i första kvalgruppen och han fick ingen uppvärmning överhuvudtaget. Han hann precis till callroom och in på stadion. Jag fick det något bättre men även här blev det stressigt. Vi hann aldrig bli nervösa och kvalade in till finalen av bara farten.

Du är unik som spjutkastare i flera avseenden, bland annat fick du kasta spjutet fyra gånger (!) i kvalomgången under OS i Atlanta 1996. Vad hände?

Det blev fel när de skulle mäta mitt kast så jag fick en ny chans eftersom de redan hade tagit bort spjutet från landningsplatsen

Du kan dessutom för evigt titulera dig svensk rekordhållare i spjutkastning med 92.20. Ett rekord som sattes med det ”gamla” spjutet. Hur gick snacket bland de aktiva när man införde det nya spjutet?

Alla experter trodde att det skulle komma stora starka killar och ta över sporten eftersom bedömningen var att teknik skulle ha mindre betydelse och kraft mer betydelse. Oj vad fel de hade. Det skulle krävas lika mycket teknik men med vissa justeringar av utkastvinkel mm.

Dag Wennlund satte svenskt rekord med det gamla spjutet 1985 i Austin, Texas.

Vilka är dina två bästa olympiska minnen genom tiderna, herrar och kvinnor?

Anders Gärderud och Bernt Johansson 1976 kommer jag ihåg väl. På damsidan är det Klüft 2004.

Om du får bjuda hem fyra olympiska profiler på middag, vilka väljer du?

Usain Bolt, Jan Zelezny, Carolina Klüft och Carl Lewis.

Avslutningsvis, vem tror du tänder den olympiska elden i Rio de Janeiro?

Pele
Dag Wennlund hann med tio stora utomhusmästerskap innan han avslutade spjutkarriären. (Foto: Petra Dydiszko, Sveriges Radio)

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/62-olympiabloggen-intervju-med-trefaldige-olympier.htm

#63 OLYMPIA2OLYMPIA: Jag har mött Gud!

Jag har mött Gud! Egentligen rankar jag Stefan Schwarz som ett ännu högre väsen, men enligt Expressens Mats Olsson så är han “bara” en Gud. Hur som helst så är Schwarz Sveriges genom tiderna bäste fotbollsspelare. Ordet medioker fanns ju inte i hans ordförråd.

134) Maracana – Estádio Olímpico, Rio de Janeiro, Brazil: 9 km

Fotboll har dessutom aldrig någonsin varit så vackert som när Stefan Schwarz drog på sig sitt andra gula kort i förlängningen mot Rumänien i VM 1994. Istället för att som alla andra fotbollsspelare käfta emot i tjugo minuter och låta onödig tid ramla iväg så lämnade Stefan fotbollssplanen utan att röra en min. Tänk om…. det var just dessa dyrbara sekunder som gav Sverige och Kennet Andersson den där extra tiden att pricka in kvitteringsmålet? Alla snackar om Ravellis straffräddning, men den sanna hjälten var ju Stefan Schwarz!

Dagens Soundtrack: Uma vez Flamengo (Hino do Flamengo)

Min portugisiska är minst sagt ringrostig, men glädjande nog fick jag åtminstone ett besked på att den var på rätt väg när jag tittade på gårdagens andra match mellan Brasilien och Kina. Det var då som en äldre kvinna på läktaren vände sig om med en kommentar som sade det mesta: – Sujo! (Fritt översatt: Fult språk!)

Jag har alltså prioriterat mina språkstudier något annorlunda i år och anpassat ordförrådet till där jag behöver det som allra bäst, exempelvis inne på en adrenalinfylld fotbollsläktare. När en brasilansk baklängesnick såg ut att hamna i egen kasse slank det därför ut ett “puta que pariu” utan att jag ens tänkte på det. Det är ju en relativt vanligt förekommande svordom i Brasilien och skulle i Sverige förmodligen röna samma ringa uppmärksamhet som ett “helvete” eller “jävlar”.

Det var alltså en stor dag för mig i Rio de Janeiro. Jag mötte Gud och jag blev åthutad av en brasiliansk kvinna. Men framförallt sjöng jag för nästan 30.000 inne på Olympiastdion i Rio de Janeiro.

När matchen mellan Sverige och Sydafrika var över och de brasilanska spelarna hade intagit arenan så gick nämligen ett brasilianskt TV-team runt på arenan och gjorde några intervjuer med supporters av olika nationaliteter. Reportern i tv-teamet fick syn på min svenska tröja och undrade därför om jag kunde säga något på portugisiska i direktsändning på de stora tv-skärmarna inne på arenan, vilket jag naturligtvis tackade ja till.

– Kan du säga något på portugisiska? frågade reportern och gav mig därefter microfonen.

Ska jag skämma ut mig så kan jag ändå göra det rejält hann jag tänka och började därefter sjunga de första stroferna ur Rio-laget Flamengo’s kampsång “Uma vez Flamengo, sempre Flamengo”.

Eftersom den enkla matematiken sade att minst hälften på läktaren var fans av Flamengo så visste jag att det här var ett säkert kort, vilket även det efterföljande jublet avslöjade.

Jag har alltså sjungit för 30.000 människor, vilket är något mindre än Håkan Hellströms publikrekord på Ullevi, men jag har å andra sidan bara inlett min musikaliska karriär. Watch out Håkan!

Svenska högerbacken Jessica Samuelsson hade hela familjen på plats på läktaren: Föräldrarna, mormor, pojkvän och syster.

Familjen Samuelsson ska se Sveriges alla gruppspelsmatcher, inklusive den sista mot Kina som spelas i Belo Horizonte. Förra året var de även i Kanada för att supporta under VM.

Familjen Samuelsson hade till en början mycket gott om utrymme på läktaren. Lite anmärkningsvärt att inte fler hade letat sig dit med tanke på att det var det allra första som hände under hela OS. Det blev emellertid bättre under matchens gång då brassarna började leta sig dit för att titta på Brasilien – Kina.

Fin arena, men… man tappar hela inramningen när man spelar fotboll på en friidrottsarena. Det hade ju varit så mycket häftigare om arrangören hade prioriterat annorlunda och lagt alla fotbollsmatcherna på klassiska Maracana.

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/63-olympiabloggen-jag-har-mott-gud.htm

#64 OLYMPIA2OLYMPIA: Intervju med beachvolleyspelaren Karin Lundqvist

Karin Lundqvist, svensk beachvolleybolls mest framgångsrika spelare, har efter tjugoett år som elitspelare beslutat sig för att avsluta karriären. (Foto: Wesley Pinheiro)

Dagens Soundtrack: Bateu Saudade – Bamda Mel

Det var under en morgonpromenad i brasilianska paradiset Joao Pessoa på julaftonen 2010 som jag för första gången träffade Karin Lundqvist. Då helt ovetandes om att Joao Pessoa var en metropol inom beachvolleyboll och att Karin drev ett träningsläger där tillsammans med sin make Wesley Pinheiro.

Wesley Pinheiro tränade förutom Karin även Ricardo Santos, den mest framgångsrike spelaren någonsin i beachvolleyboll. Ricardo tog medalj i tre raka olympiska spel, bl.a. OS-guldet 2008.

Karin nådde själv stora framgångar inom sporten och 2011 blev hon historisk då hon som förste europé någonsin tog en semifinalplats i den prestigefyllda brasilanska beachtouren “Banco do Brasil”. Året senare tog hon sig dessutom upp på prispallen på samma tour.

I svenska landslaget har hon bl.a. spelat VM 2001 och 2009 och dessutom tagit sju svenska SM-guld med sin klubb Katrineholm. Här följer en intervju med Karin inför OS i Brasilien:

Karin Lundqvist och hennes make Wesley driver företaget Play 4 Life Beachvolley som arrangerar träningsläger runtom i världen. (Foto: Wesley Pinheiro)

Efter tjugoett år som elitsatsande volleybollspelare har du beslutat dig för att avsluta karriären. Var det ett svårt beslut?

Det var svårt att ta beslutet, men väl taget var det en enorm lättnad.

I början av din karriär bytte du college från Bozeman i Montana till Honolulu i Hawaii, men det visade sig att ett collegebyte kan vara lika impopulärt som att exempelvis byta fotbollsklubb. Hur var reaktionen från din gamla skola?

Jag trodde att reaktionen skulle vara positiv, att de brydde sig om att alla trivdes, men jag fick min största utskällning i mitt liv!

När bytte du från traditionell volleyboll till beachvolleyboll?

Jag bytte efter jag hade spelat klart för Universitet på Hawaii. Jag hade då möjligheten att antingen satsa på att bli proffs inomhus eller se hur långt jag kunde komma inom beachen.

Du har bland annat bott och tränat i Joao Pessoa och Fortaleza i Brasilien under några år. Hur skiljer sig livet som beachvolleyspelare i Brasilien jämfört med andra platser där du har bott?

I Brasilien är beachvolley en sport där man kan tjäna pengar och som ger jobb till väldigt många. Synen på sporten är väldigt professionell, man lämnar inget åt slumpen. Det är en väldigt inspirerande miljö att vistas i. Alla tränar otroligt hårt och resultat går före allt.

Karin Lundqvist och Ricardo Santos under ett träningspass i Joao Pessoa 2011 (Foto: Anders Forselius)

Hur ser en genomsnittlig träningsvecka ut för en beachvolleyspelare och hur stor del är konditionsträning/löpning?

Kondition är väldigt viktigt för att kunna hålla en hög nivå matchen igenom. Som längst är en match ca 1 timme, men under hela den perioden är det max fokus som gäller och du har inte råd att tappa koncentrationen.

Veckan består av ca 5-7 beachvolleybollpass i sanden, 4 ggr på gymmet samt ca 4 konditionspass.

Du är gift med din tränare. Hur ofta hände det att du kasta bollen på honom under ett hårt träningspass?

Ha ha ha, det har aldrig hänt. Jag vet att han vill mitt bästa och gör allt för att få mig att utvecklas. Självklart har vi haft våra dispyter, men när vi väl har lugnat ner oss efter adrenalinkicken så är allt bra igen.

Vilket är ditt bästa personliga minne från din karriär?

Att som första europé någonsin, ta medalj på Banco do Brasil i Salvador, den bronsmedaljen värderar jag högst av alla mina framgångar.

Du var med om en svensk OS-satsning som inte gick ända fram. Men du kommer ändå att ha ett uppdrag under de olympiska spelen. Kan du berätta mer?

Jag kommer att sitta som expertkommentator för beachvolley samt volleyboll under OS-sändningarna. Ett ärofullt uppdrag som jag verkligen ser fram emot. Så om du är vaken mitt i natten svensk tid så gör jag dig sällskap.

Hur ser livet ut efter karriären, var kommer du exempelvis att bo någonstans?

Sedan jag var 18 år har jag aldrig varit hemma i Sverige en hel vinter. En del av mig ser fram emot att kunna vara mer hemma och att äntligen få skapa mig ett hem i Sverige, men samtidigt kommer ”brassen” inom mig att vilja ha värme och lite mer energi när vintern väl är på väg hit till Sverige. Mitt hem är där mitt hjärta är.

Annars, så ser jag fram emot att skapa en framtid där jag jobbar med att inspirera andra att nå sina drömmar. Om det är som coach, mentaltränare, föreläsare etc spelar ingen roll, men det är det jag vill göra!

Vilka är ditt bästa olympiska minnen genom tiderna från tidigare olympiader?

Att få se min man på invigningen under OS i Peking var väldigt häftigt, då han var coach för Georgien.

Avslutningsvis, vem tror du tänder den olympiska elden i Rio de Janeiro?

En klurig fråga… Jag hoppas på Emanuel eller Ricardo eftersom de är legenderna inom beachvolley men den jag tror på är Pelé.
Undertecknad tillsammans med Karin Lundqvist och brassen Ricardo Santos. Den senare är den framgångsrikaste beachvolleyspelaren någonsin i den olympiska historien med guld (2004), silver (2000) och brons (2008).
Karin Lundqvist, drottning av svensk beachvolleyboll under många år!

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/64-olympiabloggen-intervju-med-karin-lundqvist.htm

#65 OLYMPIA2OLYMPIA: Emma!!!

En bild säger mer än typ 457 miljoner ord… Emma!!! (Foto: Anders Forselius)

Dagens Soundtrack: Rio – Duran Duran

Tack Emma!

Efter att ha blivit uttråkad av drygt 43.000 brassar inne på Estádio Olímpico João Havelangeefter 5-1 förlusten mot Brasilien i fotboll så kändes ett OS-silver i cykel som en fantastisk återupprättelse. Vilket race!!!

Näst efter SM-finalen i bandy 1975 då Ljusdals Bandyklubb krossade Villa på Söderstadion så är det här ta mig fan det finaste jag upplevt i idrottssammanhang. Wow! Stefan Johansson gjorde fem mål i den matchen, men Emma Johanssons insats i Rio de Janeiro var nog strået vassare ändå. Jag fick dessutom, tack vare en vänlig funktionär, se dramatiken från första parkett på Copacabana tillsammans med två vänner från Ljusdal.

Tillsammans hade vi lämnat vi tv-apparaten på en restaurant i nära anslutning till upploppet för att om möjligt kunna köpa biljetter till evenemanget. Molokna tvingades vi emellertid lämna biljettluckan då samtliga biljetter redan var utsålda.

Men.. det var då ödet ingrep och vi fick belöning för god karma som vi fått genom att vi hade källsortarat noga och alltid grattat våra mödrar på deras morsdagar det helt osannolika inträffade: En funktionär ropade tillbaka oss och berättade att hon hade tre “funktionärsbiljetter” över som hon kunde ge bort till vem som helst och vi kunde ta dessa!

Vad är sannolikheten? Typ ungefär lika stor som att alla Zika-myggor blir uppätna av liberon i Borussia Dortmund på Tjugondag Knut 2017..?

Framför en storbildsskärm och endast en “treputt” ifrån upploppsrakan kunde vi därmed följa Emmas fantastiska cykelresa fram till prispallen. En resa där vi vid ett antal tillfällen hade räknat bort henne från toppen av resultatlistan, men glädjande nog insåg att det fanns mer energi i hennes kropp. Vår hjälte kom igen och det med besked. Jag älskar dig Emma!
Emma Johanssons hejaklack från hälsingemetropolen Ljusdal!

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/65-olympiabloggen-emma.htm

#66 OLYMPIA2OLYMPIA: De 20 största höjdpunkterna under OS i Rio 2016

“Limhamn-Jesus” blickar ner från berget Corcovado i Rio de Janeiro. Från 710 meters höjd kunde Cristo Redentor konstatera att Rio, trots några irritationsmoment i arrangemanget, på det hela gjorde ett utmärkt jobb under OS. (Fundamentet till statyn är gjort av cement från Limhamn i Malmö.)

Dagens Soundtrack: Pour some sugar on me – Def Leppard

Sockertoppen (Pão de Açúcar), Rio de Janeiro
Jag kommer att så fort som möjligt försöka glömma det där idiotiska betalningssystemet under OS där man fick köa för att köpa en biljettj-vel som man därefter tvingades köa i ytterligare en kassa för att lösa in den mot mat eller dryck.

Jag kommer dessutom att förtränga det faktum att VISA var en av huvudsponsorerna för OS och att alla andra betalkort därmed var diskvalificierade från arenorna. Ett vansinnigt beslut som antagligen halverade omsättningen under spelen. Det fanns väl knappast en enda besökare som gjorde ett spontaninköp i onödan under tävlingarna. Att handla någonting (mat, dryck eller souvenier) inne på arenorna var ju nästan lika plågsamt som att rycka ut visdomständerna utan bedövning.

Jag kommer även att försöka glömma den där idiotiska “säkerhetsregeln” om att man inte fick ha korken kvar på petflaskan när man köpte vatten eller Coca-Cola. Det var alltså fullt tillåtet att köpa en Coca-Cola för att ta med sig in på arenan, men… utan kork! Anledningen var alltså att man kunde använda petflaskan som en “handgranat”.

Personen i fråga som kom på denna märkliga regel tänkte emellertid inte på att det är väldigt enkelt att exempelvis plugga igen öppningen på petflaskan med papper för att sedan ha ett “vapen” att kasta. Den här vansinniga regeln drabbade framförallt besökare av utomhussporter som exempelvis golf, idrotter där besökarna gärna ville ha en vattenflaska med sig i värmen.

Dessutom var det tråkigt att det på många utsålda event i själva verket gapade halvtomt på läktarna. Med ett system där man säljer “standby-biljetter” till varje event så skulle man smidigt kunna råda bot på detta problem. Det är ju trist när folk vill komma in på en halvtom arena men möts av beskedet att eventet är utsålt.

Trots alla irritationsmoment under OS så var det ändå ett helgrymt arrangemang. Cariocas(invånarna i Rio) är erkänt hjälpsamma och arrangörsstaden är ju en av världens allra vackraste och trivsammaste städer. Det var dessutom relativt smidigt att ta sig till arenorna med kollektiva transportmedel när man väl hade satt sig in i alla byten mellan buss och tåg.

Och tröttnade man på resorna ut till Olympic Park (simning, handboll, tennis etc.) eller Olympiastadion (friidrott & fotboll) kunde man istället bara ta en promenad utmed stränderna Copacabana, Botafogo eller Ipanema för att följa något av evenenten där som exempelvis cykling, marathon, triathlon, marathonsimning eller beachvolley. Rio var alltså ett enda stort härligt smörgåsbord fyllt med idrott och vänliga människor.

Skandinaverna hade dessutom en egen samlingsplats på en liten restaurang på Copacabana (arrangerad av Norska Sjömanskyrkan & Svenska Kyrkan). Där kunde man följa skandinaviska idrottsangelägenheter direkt på TV (bl.a. Norge – Sverige i handboll) och bli uppdaterad om hur det hade gått för alla nordbor under respektive tävlingsdag. En härlig samlingsplats med många spännande möten. Bland annat letade sig både Stefan Schwarz och den svenske ambassadören i Brasilien till denna restaurang.

Två veckor (eller rättare sagt nitton dagar inkluderat Sverige-Sydkorea i fotboll som inledde hela OS) går fort och det är ett heltidsjobb att följa alla idrotter. Jag missade därmed Sarah Sjöströms guldlopp och jag hann bara se slutet på Jenny Rissveds bragdlopp i mountainbike.

Här är mina tjugo egna höjdpunkter från OS i Rio:

20) Marathonsimning (kvinnor)
Marathonsimning är ett utmärkt bevis på att OS är så mycket mer än finalerna på 100 meter i friidrott. Det fanns naturligtvis inte en chans för publiken att från stranden veta vilken badmössa som tillhörde vem, men ändå var det en härlig stämning på Copacabana med stor publik. Tio kilometer havssimning gick därmed förvånansvärt fort. (Jag kan villigt erkänna att det var inte förrän jag kom tillbaka till mitt vandrarhem och hade googlat resultatet som jag dessutom insåg att det var kvinnor som simmade!)

19) Fotboll: Sverige – Sydafrika (kvinnor)

Läktaren gapade tom när Sverige mötte Sydafrika i gruppspelet och spelet var allt annat än roligt. Den stora höjdpunkten i matchen var att legendaren Stefan Schwarz (Gud!) fanns på läktaren och.. att jag själv fick värma upp de närmare 30 000 på läktaren som senare skulle titta på Brasilien – Kina med “skönsång”.
En reporter på Olympiastadion bad mig kommentera Sveriges inledningsmatch mot Sydafrika, men istället började jag sjunga Rio-laget Flamengos kampsång “Uma vez Flamengo, sempre Flamengo”. Jublet var nästan lika stort som när Marta senare gjorde entré på planen, inte ett öga var torrt på arenan…

18) Triathlon (herrar)

Triathlon, den ultimata publiksporten? Åtta gånger (sexton gånger för de med bra syn) kunde man följa cyklisterna på banan som mätte fem km. Därefter kunde man på nära håll även se löparna passera fyra gånger (åtta gånger för de med utmärkta ögon).
Ett brittiskt tvillingpar lade som väntat beslag på både guld och silver i herrarnas triathlon.

17) Fotboll: Brasilien – Tyskland (OS-final herrar)

Neymar på väg att skriva in sig i historien. Brasilien fick äntligen göra Sverige sällskap i den exklusiva klubben för olympiska mästare i fotboll. Sverige tog sig ju in i denna förnämliga förening redan 1948, men det skulle alltså dröja ända fram till årets OS innan Brasilien äntligen kunde bryta förbannelsen.

Sittandes på golvet i vandrarhemmets fullsatta TV-rum följde jag denna rysare och skrek nog minst lika mycket som brassarna själva när Neymar lyckades lura den tyske målvakten. Förnedringen (1-7) från semifinalen mot Tyskland under VM 2014 var därmed bara ett minne.

16) Friidrott: 100 meter (kvinnor)

Med en perfekt sittplats rakt ovanför starten för 100 meter kunde jag följa världens snabbaste kvinnor när de gjorde upp om OS-guldet. Därifrån hade jag även en bra överblick över Mo Farah och hans konkurrenter på 10 000 meter.

Det samlade intrycket från Olympiastadion var emellertid att friidrott gör sig bäst på TV. Det är svårt att följa med när så många grenar avgörs samtidigt, speciellt med tanke på att det dessutom alltid pågår en sjukamp eller tiokamp inne på arenan.
Friidrottens förbundskapten Karin Torneklint fick inte med sig några medaljer hem, men även hon kommer igen om fyra år!

15) Handboll: Argentina – Kroatien (herrar)

Handbollsmatcherna (gruppspel) såldes alltid i block om två matcher, vilket innebar att jag och mina kompisar bl.a. kunde avnjuta Argentinas match mot Kroatien direkt efter Sveriges djupdykning mot Egypten.

Jag tror inga supporters någonstans på jordklotet kan hålla igång som argentinarna. Det var en grym stämning i den jämna matchen och det jublades dessutom lika mycket när kroaterna gjorde mål p.g.a. att de brassar som fyllde läktaren av tradition alltid håller på Argentinas motståndare. Och då spelar det ingen roll om det rör sig om handboll, fotboll, blåbärsplockning eller fluorsköljning…

14) Marathon (kvinnor)

Arrangören hade fått till en kul bansträckning av marathonloppen. Start & mål i Sambódromo (platsen där sambaskolorna tävlar under karnevalen) och därefter tre roliga varv i den vackra stadsdelen Botafogo.

13) Triathlon (kvinnor)

Lisa Norden låg i täten efter cyklingen men tappade sedan i löpmomentet och slutade på sextonde plats.

Efter att ha sovit över på morgonen så tvingades jag springa till damernas triathlon och hade då ingen koll alls på hur det hade gått för Lisa Norden i simningen. Lyckligtvis såg jag en åskådare med svensk flagga ståendes vid banan. Jag rusade fram till honom och skrek “Kan jag få en uppdatering om Lisa?”. Tio sekunder senare när jag hade studerat den dåvarande ställningen på svenskens telefon insåg jag att jag snackade med självaste Christian Olsson, den forne olympiske mästaren i tresteg.

12) Marathon (herrar)

Som ett stort fan av Emil Zatopek (OS-guld i Helsingfors på 5000, 10 000 och Marathon) höll jag stenhårt på amerikanen Galen Rupp som gjorde en galen satsning på 10 000 och Marathon i Rio. En vecka tidigare hade jag sett honom i finalen på 10 000 meter och sett hans klubbkamrat Mo Farah lekt hem guldet, kunde Galen upprepa denna bedrift?

Galen nådde inte ända fram, men ett brons blev det trots allt i den galet spännande tävlingen. Stort!

11) Handboll: Norge – Sverige (kvinnor)

Jag hade aldrig sett en handbollsmatch live i hela mitt liv innan jag kom till Rio de Janeiro. Väl på plats utvecklade jag snabbt ett beroende för sporten. De svenska tjejernas förlust i kvartsfinalen mot Norge var väl ganska väntad så jag led inte alltför mycket efter den klara förlusten. Dessutom (dags att komma ut ur garderoben) höll jag stenhårt på våra grannar i övriga handbollskamper.

10) Golf (kvinnor)

Pernilla Lindberg från Hälsingland (Bollnäs) gör sig redo att putta på hål nummer 10 under första dagen av OS.

Golf har kommit till OS för att stanna. Det är fascinerande att följa golfarna live även i vanliga fall, men i OS tillförs en helt ny dimension då de tävlar för sina länder. Det enda jag vill ändra på vad gäller golfen i OS är att man kanske ska “tjuvstarta” några dagar innan invigningen. Golf är tidskrävande att följa och det är svårt att hinna med alla andra idrotter när de lägger golfen mitt i ett OS.

9) Fotboll: Sverige – Brasilien (gruppspel, kvinnor)

Det är aldrig roligt att förlora med 1-5, men… eftersom det var mot brassarna så var det lättare att smälta. Det var dessutom en härlig inramning av matchen. Och lite kul var det nog trots allt när delar av publiken skrek “Ziiiiika” (myggan) varje gång Hedvig Lindahl sparkade ut bollen. Hedvig skulle ju bara en vecka senare få en gruvlig revansch på brassarna med två helgrymma räddningar i semfinalen. Ziiiiiiiiiiiika på er själv brassar!

(Fotnot: Brassarna började skrika “zika” varje gång den amerikanska målvakten Hope Solo sparkade ut bollen i gruppspelet i OS. Detta med anledning att hon hade lagt ut en bild på sig själv iförd mygghatt och att hon hade hotat med att aldrig lämna hotellrummet under OS pga rädslan för myggorna.)

8) Friidrott: 10 000 meter (kvinnor)

Starten har gått på 10 000 meter och svenskan Sarah Lathi ligger hack i häl på den blivande olympiamästaren och värlsrekordsinnehavaren Almaz Ayana.

Kvinnornas final på 10 000 blev, trots världsrekordet (eller på grund av världsrekordet), ett märkligt drama att följa. Det dröjde ju inte länge förrän första kvinna var varvad och sedan var det löpare hela varvet att försöka hålla reda på. Totalt var det 35 kvinnor som tog sig i mål och med Sarah på en imponerande 12:e plats. Spontant kändes det som att startfältet borde ha halverats för att underlätta både för publik och deltagare.

7) Friidrott: 10 000 meter (herrar)

Kung Farah. Kommentarer överflödiga, han gör precis som han vill… Om han så hade bestämt sig för att koka en gröt eller lösa sudoku mitt under loppet så hade han säkerligen vunnit ändå.

6) Fotboll: Sverige – USA (OS-kvartsfinal, kvinnor)

Fullsatt inne på den skandinaviska mötesplatsen Bar DeVassa på Copacabana och andaktig tystnad p.g.a. straffsparkar i matchen mellan Sverige och USA i fotboll.

Huruvdia det nu är Sven Dahlkvist som är pappa till Lisa Dahlkvist eller om det är Lisa som är dotter till Sven Dahlkvist så… spelade det en mindre roll i sammanhanget denna otroliga dag. Lisa och hennes landslagskamrater var fullständigt iskalla i straffläggningen och förlängde den blågula festen. Tack tjejer!!

Vem som har signerat våra tröjor..? Gud!
Gud/Stefan Schwarz!!! I am not worthy, I am not worthy…

5) Simning: 100 meter frisim (kvinnor)

Tre dagar i rad knarkade jag och mina kamrater handboll i Olympic Park. Trots att simmarna höll till på arenan mittemot så lyckades vi inte få tag på en enda ynka biljett till något finalpass. Vi fick därmed ta del av Sarah Sjöströms framfart via datorn.

Vid ett tillfälle lyckades vi emellertid se en av hennes finaler på TV och återigen befann vi oss naturligtvis på den skandinaviska samlingspunkten Bar DeVassa. Där fanns också Expressens live-reporter Sarah Bratell:

http://www.expressen.se/sport/os2016/sarah-sjostrom-tog-brons-pa-100-m-frisim/

4) Handboll: Sverige – Ryssland (kvinnor)

Handboll, min nya favoritsport! De svenska damerna var ju så näääära att sänka de blivande olympiska mästarna från Ryssland och de ledde bland annat med sex “puckar” i början av andra halvlek. Trots förlusten var det en helt otrolig upplevelse att sitta på läktaren.

3) Fotboll: Sverige – Tyskland (OS-final kvinnor, Maracana)

Redan innan OS hade startat hade jag köpt biljett till damernas OS-final. Då i förhoppningen om att förhoppningsvis få se publiklagen Brasilien mot USA i final. Det fanns liksom inte på kartan att de svenska tjejerna skulle nå hela vägen till klassiska Maracana. Facit blev alltså betydligt bättre än vad jag hade vågat hoppats på.

Och på delad första plats… trumvirvlar…

1) Cykel (kvinnor)

Damernas linjelopp i OS är nåot av de absolut mest spännande jag har varit med om i idrottssammanhang, Ljusdals bandyklubbs legendariska kvalmatcher mot Örebro säsongerna 2012 & 2013 inkluderade.
Än märkligare är ju detta med tanke på att vi totalt endast såg Emma under några få sekunder på upploppet!

1) Fotboll: Sverige – Brasilien (OS-semifinal kvinnor, Maracana)


Tänk så tyst det kan bli på en arena som rymmer 70000 åskådare…

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/66-olympiabloggen-os-20-storsta-hojdpunkter.htm