#27 OLYMPIA2OLYMPIA: Kurt Cobain & Nirvana

Nystart på min olympiska turné, denna gång väntar Nordamerika och självklart börjar touren i Olympia, huvudstaden i delstaten Washington.

46) Olympia – Aberdeen, Washington: 88 km

Kurt Cobain avporträtterad i sten. Enligt en av bandmedlemmarna i Nirvana var monumentet emellertid så fult att han lovade att slå sönder den om den placerades ut i en offentlig miljö. Av den anledningen fick den i åratal stå bakom ett skynke i en bilverkstad!

För sju år sedan passerade jag Aberdeen (huvudstaden i delstaten Washington) för första gången och stövlade då in på stadens turistinformation totalt ovetandes om vad staden mest var känd för. På min fråga om det fanns något av intresse i staden fick jag full valuta direkt av den äldre kvinnan bakom disken:

– Kurt Cobain och.. jag var hans barnvakt när han var liten!

Dagens Soundtrack: Come as you are – Nirvana

Som så många gånger förr har jag påbörjat eller startat en cykeltur genom Nordamerika i Olympia, delstatshuvudstaden i Washington. Då passar det perfekt att ha släktingar precis bredvid flygplatsen i Seattle. Foto: Cheryl Baker & Buddie
Kurt Cobains uppväxthem i Aberdeen, Washington

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/27-olympia-olympia-kurt-cobain.htm

#28 OLYMPIA2OLYMPIA: The Goonies – Dödskallegänget

Bron över Columbiafloden mellan Megler och Astoria fungerar även som delstatsgräns mellan Washington och Oregon. Om man istället för att trampa över bron istället simmar rakt västerut så hamnar man däremot i Japan.

47) Aberdeen – South Bend, Washington: 67 km

48) South Bend, Washington – Clatskanie, Oregon: 70 km

48B Astoria – Clatskanie, Oregon: 59 km

Jäkla späckhuggare att luras! Illussionen krossades ju fullständigt när jag klev in på turistkontoret i Astoria, Oregon. Den vänliga kvinnan bakom disken upplyste mig om allt värt att veta och inte minst vilka filmer som hade spelats in i staden. Point Break, The Goonies och Rädda Willy bara för att nämna några.

Med sitt finger svävande över den lokala kartan berättade kvinnan om var respektive film spelats in och avslutade samtalet med: “..och precis där spelade man in avslutningsscenen i Rädda Willy. Du vet den där scenen där Willy hoppade över till friheten. Ja, man förstärkte ju naturligtvis hoppet senare i klipprummet…” Willy är alltså en fejk. Jag ger mig fan på att den där j-kla braxen inte ens klarar 1:30 i höjd!

Efter att under sex veckor ha “ömsat skinn på hemorrojderna” hemma i Sverige har resan till OS i Rio de Janeiro startat igen. Denna gång är det alltså Nordamerika som gäller med start i Olympia på västkusten och målgång i Montreal i slutet av september.

Oavsett hur många cykelresor man tidigare har gjort så tar det alltid några dagar att bli “bekväm i sadeln”. Inte fysiskt i form av skavsår, utan bekvämlighet vad gäller rutinerna. Att exempelvis veta exakt var man har respektive pryl i packningen för att slippa slösa bort tid på att gräva i varenda väska när något saknas.

Det tar dessutom några dagar innan man får till diciplinen på allvar. Det är ju väldigt frestande att glida in på Starbucks och okynnessurfa på nätet istället för att pedala vidare. Kaffe & WIFI är ju som bekant betyligt roligare än uppförsbackar och motvind.

Nu närmast väntar närkontakt med den väldiga Columbiafloden och dess biflöden österut genom Oregon, Washington och Idaho.
Dödskallegänget fyller 30 år!
Goonies-huset i Astoria, Oregon
Stilla Havet gör skäl för namnet…

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/28-olympia-olympia-stila-havet-goonies.htm

#29 OLYMPIA2OLYMPIA: Reese Whiterspoon was here!

“Bridge of Gods”, Cascade Locks i Oregon. Ni som har sett filmen “Wild” med Reese Whiterspoon i huvudrollen har sett denna bro på filmduken.


49) Clatskanie – Portland, Oregon: 95 km

50) Portland – Cascade Locks, Oregon: 77 km

51) Cascade Locks – Arlington, Oregon: 158 km

Dagens Soundtrack: The River – Bruce Springsteen

Sacaawea, en bronsstaty skulpterad av amerikanskan Heather Söderberg. Skulpturen finns att beskåda i den förtjusande staden Cascade Locks sju mil öster om Portland, Oregon.

Sacagawea och jycken Seaman deltog båda i den expedition som Lewis & Clark genomförde på dåvarande presidentens order i början av artonhundratalet. En expedition som gick ut på att kartlägga den då i det närmaste okända nordvästra delen av USA som man precis hade köpt av Frankrike. Tanken var dessutom att undersöka Missourilflodens vattensystem.
– Laxen är inte klar än, vi hinner med en sång till! Det blev många sånger till innan kvällen var över med familjen Stipan i Cascade Locks!
Columbia River, gränsfloden mellan Oregon och Washington.

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/29-olympia-olympia-reese-whiterspoon.htm

#30 OLYMPIA2OLYMPIA: Kameler & Zombies

Washington, The Evergreen State, är nästan helt gul i dess östra delar. Vetefälten är av modellen enorma!

52A) Arlington, Oregon – Hermiston, Washington: 80 km

52B) Hermiston – Walla Walla, Washington: 94 km

53) Walla Walla – Dayton, Washington: 50 km

54) Dayton, Washington – Clearwater River, Idaho: 122 km

Columbiafloden och vetefälten (Washington & Oregon) ligger nu till handlingarna och strax framför mig har någon illbatting planterat en bergskedja. Klippiga Bergen väntar alltså de närmaste dagarna vilket borde innebära något svalare temperaturer än den sommarbölja som jag (och alla brandmän) har bekämpat den senaste veckan. Trots den tuffa värmen kommer jag ändå att sakna den nordvästra delen av landet.

USA är ett fantastiskt vackert land och de allra flesta delstater har något helt unikt att erbjuda. Oregon har förutom Stilla havets allra vackraste kustremsa (!) även den förtjusande dalgången utmed Columbiafloden. En sträcka de delar med grannen i norr, delstaten Washington.

Enligt mina ögon är det just Washington som är den allra vackraste (i hård konkurrens) amerikanska delstaten. Den har i princip allt att erbjuda förutom bra baseboll (Seattle Mariners är ju rejält på dekis). Regnskog, floder, berg och enorma vetefält kryddar landskapsbilden och man tröttnar aldrig på vyerna.

Många långfärdscyklister väljer dessutom att starta just i Washington eller Oregon. Anledningen är att man då kan åtnjuta bra vindar ifrån väst och en något skonsammare klättring över bergen. Redan i morgon får jag se hur skonsamt det blir…

Dagens Soundtrack: Himlajord – Magnus Johansson (Svenska Eliten sjunger TaubeDagens Dubbel 1…Dagens dubbel 2…
Columbia River, Oregon/Washington

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/30-olympia-olympia-kameler-zombies.htm

#31 OLYMPIA2OLYMPIA: Montana

Highway 12 går bland annat igenom Nez Perce Indian Reservation i Idaho och rankas som en av Amerikas absolut vackraste vägar.

55) Clearwater River – Syringa, Idaho: 137 km

56) Syringa – Lochsa Lodge, Idaho: 117 km

57) Lochsa Lodge, Idaho – Missoula, Montana: 93 km

Konversation vid lägerelden på den lilla campingplatsen i Lochsa Lodge, Idaho:

– Visst är det tisdag i dag?

– Räcker det inte med att jag håller reda på vilken j-vla årstid det är..?

Efter en tid i cykelsadeln börjar dagarna, veckorna och snart även månaderna att flyta ihop. Man har bra koll på klockan då det är viktigt att veta när solen går upp och framförallt när den går ner. Om det är en tisdag eller söndag spelar däremot mindre roll.

Tim Creamer är en nyligen pensionerad fotograf med stort intresse för cykling. Han har bl.a. cyklat Paris – Brest – Paris (1200 km) men satsar nu på sin första kontinentala cykelresa genom USA. Under två dagar hann vi korsa varandras vägar i Idaho och det var han som ställde frågan. Eftersom det inte existerar Internet värd namnet utmed Highway 12 genom Idaho kunde vi heller inte konsultera vår gemensamme vän Mr Google. Vi fick helt enkelt fråga en i personalen på Lochsa Lodge där vi båda campade denna natt.

Svaret på frågan var tisdag och Tim hade alltså gissat rätt. Men i samma stund vi fick vår nyfikenhet stillad så insåg vi båda att… det faktiskt inte spelade någon roll alls. Vi hade ju fortfarande en brant uppförsbacke framför oss (gränsen mellan Idaho och Montana vid Lolo Pass snuddar 1600 meter) och över trettio grader enligt termotern. Något som inte skulle påverkas oavsett vilken veckodag det var…

Dagens soundtrack: The Last Farewell – Roger Whittaker

Columbia River Gorge, Oregon/Washington

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/31-olympia-olympia-montana.htm

#32 OLYMPIA2OLYMPIA: Missoula, långfärdscyklingens huvudstad

Adventure Cycling Association har sitt huvudkontor i Missoula i Montana och den vackra universitetsstaden räknas därför som långfärdscyklingens okrönta huvudstad. En av grundarna till organisationen är fotografen Greg Siples som under alla sina år på Adventure Cycling har plåtat i runda svängar 4800 cyklister inklusive undertecknad.

Om jag tvingades att välja en stad att bo i för resten av mitt liv så är svaret ganska enkelt: Missoula, Montana. Förutom att vara den enda liberala oasen i hela Montana så kryllar den ju av utomhusaktiviteter. En äventyrsmetropol i stil med Queenstown på Nya Zeeland.

Som säte för långfärdscyklingen lockar den dessutom till sig långväga resenärer från i stort sett hela världen. Under sommaren ser man därför fullastade cyklar utanför några av alla de caféer eller microbryggerier som finns över hela staden.

Många som besöker staden stannar dessutom kvar där för gott. För två veckor sedan campade jag i södra Idaho mittemot en tjej från Chicago som cyklade igenom USA med ett speciellt uppdrag på agendan. Hon ville hitta en ny stad att bosätta sig i och svaret fanns i västra Montana. Så fort hon har avslutat sin cykeltur tänker hon flytta dit för gott. En historia hon delar med bl.a. det par jag träffade under en “floating” på Clark Fork River i förrgår. Ett yngre par som tröttnade på att bo i en storstad och ville ha nära till utomhusaktiviteter. Missoula var svaret även på deras önskan.

Löpningen är dessutom av förklarliga skäl mycket populär i Missoula. Löparklubben Run Wild Missoula har exempelvis 1600 medlemmar (!) och ett dussintal egna tävlingar som den oerhört populära Missoula Marathon.

I Run Wild Missoula finns inflyttade löpare från i stort sett hela USA, men även från exempelvis Tyskland, Polen och Frankrike. I framtiden kanske även Sverige är representerat i Missoula…
Mitt besök i Missoula 2011…
..och min påhälsning i Missoula 2015!
Det här var fjärde gången jag cyklade igenom Missoula och den andra gången jag blev fotad av Greg Siple. Så här såg det ut när jag passerade Missoula 2011 i samband med Missoula Marathon, därav nummerlappen.
Flotating på Clark Fork River i Missoula med goda vänner från Missoula. Vid sidan av golf är nog floating den roligaste aktivitet som finns på denna planet!

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/32-olympia-olympia-missoula-langfardscyklingens-hu.htm

#33 OLYMPIA2OLYMPIA: Sköna Helena

Montana = The Big Sky Country!

58) Missoula – Ovando, Montana: 85 km

59) Ovando – Helena, Montana: 138 km

Geografilektion: Det bor bara en dryg miljon människor i Montana och det på en yta lika stor som Norge. Endast delstaterna Alaska och Wyoming har därmed en lägre befolkningstäthet.

I huvudstaden Helena bor det knappt 30 000 personer vilket innebär att Helena är den sjätte största staden i Montana. Störst är Billings med nästan 110 000 personer. Det här är ett ganska vanligt fenomen i USA att det ofta är en “mindre ort” som är delstatens huvudstad.

Kanske det här är en taktik man borde applicera även på Sverige? Varför är det så självklart att regeringen trängs på Rosenbad när det finns så mycket ledig yta i exempelvis Norrland? Trots att Norrland upptar nästan 60% av Sveriges yta så är det endast 12% av Sveriges befolkning som bor där. Någonting säger mig att en flytt av huvudstaden i nordlig riktning är bra både för Sverige och Stockholm.

Själv röstar jag på Östersund som ny huvudstad. Minimikravet på den nya “Sverige-ettan” borde vara ett allsvenskt fotbollslag (eller bandylag) och det har ju jämtarna nästa år. Andra förslag?

Precis som Östersund så har Montanas huvudstad Helena massor av berg runt knuten. Continental Divide skär rakt igenom västra Montana och för att ta sig till östkusten finns det inga smärtfria alternativ att ta sig runt bergskammen. I mitt fall handlade det om att bekämpa det 1869 meter höga Flesher Pass, en aktivitiet som dessutom skulle utföras i starkt solsken.

Lyckligtvis gör dagens teknik att det är mentalt mycket lättare att ta sig över ett bergspass än vad det var när jag började långfärdscykla för snart tjugo år sedan. Nu vet jag exakt hur lång stigning respektive lutning jag har framför mig och jag vet dessutom på metern hur långa backarna är. Tiderna är därmed över då man frågade någon förbipasserande och fick ett svar av typen “du är snart på toppen” eller “det är nog bara fem – tio km kvar till toppen”. När man skjuter på en cykel i en backe med 7 % lutning i hög värme är det stor skillnad på fem och tio kilometer…

Efter en vilodag i Helena väntar nu ett längre cykelpass till Bozeman. Där väntar även närkontakt med löpardojjorna i samband med ett lopp på 5 km på lördag. Trots alla nya röda blodkroppar jag sög i mig på toppen av Fleshers Pass tillhör jag ej favoriterna.

Dagens soundtrack: Öppna landskap – Ulf Lundell

Kapten Meriwether Lewis & Seaman.

På dåvarande presidentens order genomförde Lewis & Clark en kartläggning av nordvästra USA under en expedition 1804-06. Med på expeditionen fanns även jycken Seaman, en Newfoundlandhund som förärades med att få en creek uppkallad efter sig i Montana.

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/33-marathon2olympia-skona-helena.htm

#34 OLYMPIA2OLYMPIA: Paradise Valley, porten till Yellowstone

Paradise Valley i södra Montana gör skäl för namnet. En av de absolut vackraste vägar jag någonsin har trampat på.

60) Helena – Bozeman, Montana: 164 km

61) Bozeman – Corwin Springs, Montana: 123 km

Yellowstone National Park har en av världens mest otacksamma uppgifter, nämligen att leverera höjdpunkter till parkbesökarna efter det att de redan har åkt igenom några av planetens absolut vackraste omgivningar. Oavsett ifrån vilken riktning man “attackerar” parken så blir man ju bombarderad av vackra vyer redan innan man har kommit in i Yellowstone National Park.

Första gången jag cyklade in i parken (2008) kom jag via den östra entrén från rodeometropolen Cody och cyklade då genom Buffalo Bill State Park och Shoshone National Forest. En sträcka som delvis förstörde intrycket av Yellowstone National Park. Ingenting kunde ju bräcka det jag då redan hade sett, trots att parken i sig är full av höjdpunkter. Samma sak när jag då lämnade parken via den västra entrén. Storslagna vyer mötte mig även där.

Kommer man till Yellowstone söderifrån upprepas mönstret. Grand Teton, det oförskämt vackra bergsmassivet (döpt av franska trappers till Grande tétonsvilket betyder “stora bröst” (!) p.g.a. bergstopparnas utformning) knockar besökarna fullständigt innan de ens har kommit in i Yellowstone.

För en vecka sedan fick jag ett erbjudande från några amerikanska vänner om att låna deras stuga nära den norra entrén till Yellowstone. Mätt på alla otroliga vyer hela vägen genom USA (jag skulle behöva besöka ett gammalt östtyskt varvsområde några dagar för att smälta alla intryck), var jag till en början tveksam till att återigen cykla igenom nationalparken trots att det här skulle bli en helt annorlunda rutt. Yellowstone är ju lika stort som Södermanland så det finns mycket att se.

I princip bestämde jag mig först i går för att trots allt nappa på erbjudandet. Området där stugan ligger kallas Paradise Valley och redan efter bara några meter på Highway 89 i södra Montana förstod jag varför. Trots tung motvind och lätt uppförsbacke var det definitivt värt alla svordomar. Trots att jag ännu ej har kommit in i parken har jag alltså redan nu fått full valuta för Yellowstone.

Det ska dessutom bli intressant hur mina gamla ben gillar den fysiska utmaningen i morgon som bl.a. består av en klättring på niohundra höjdmeter från 1567 till 2472 meter. Men det innebär ju å andra sidan att jag förr eller senare får en skaplig nedförsbacke…

Dagens soundtrack: Paradise City – Guns N’ Roses

Flygfiske..?

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/34-marathon2olympia-paradise-valley-montana.htm

#35 OLYMPIA2OLYMPIA: Yellowstone

Tvåtusenfyrahundrafemtio höjdmeter och minst lika många svordomar. Men det var definitivt värt mödan att skjuta på cykeln tolv kilometer upp till toppen av Dead Indian Pass i Wyoming. Brutalt vackert är ett understatement.

62) Corwin Springs, Montana – Yellowstone – Fox Creek, Wyoming: 112 km

63) Fox Creek – Cody, Wyoming: 115 km

64) Cody – Greybull, Wyoming: 84 km

– Hörde du om vandraren som blev dödad av en grizzlybjörn för två dagar sedan?

Tack för kaffet tänkte och cyklade vidare mot campingplatsen. Exakt den upplysning jag behövde innan jag skulle slå upp tältet för natten. I och för sig så låg min campingplats en liten bit utanför Yellowstone National Park, men det är å andra sidan något som en hungrig grizzlybjörn skiter fullständigt i!

Strax innan campingplatsen mötte jag en motorcyklist som scanade av omgivningarna med sin kamera. Jag förstod direkt vad det handlade om. En björn (black bear) hade rusat över vägen och befann sig nu i buskarna trettio meter framför oss. Jag hann inte se denna skapelse men hörde när den drog iväg. Däremot såg jag en svartbjörn dagen innan så jag visste att de kunde dyka upp rakt framför cykelhjulet.

Yellowstone är en fantastisk park, men det bästa med parken är nästan dess omgivningar. Vägarna som leder in i Yellowstone tillhör samtliga de allra vackraste som kontinenten har att erbjuda. Den här gången valde jag att cykla in genom “North Entrance” utanför Gardiner i Montana och ut genom “North East Entrance” vid Cooke City i Montana. En resa som bland annat innebar möten med alla bisonflockar som trivs speciellt bra i Lamar Valley i parkens norra del. Förra gången jag trampade genom Yellowstone såg jag sju bison då jag höll en sydligare rutt genom parken. Det var betydligt fler denna gång.

Det är strikta regler vad gäller campingplatserna i och runt Yellowstone. För att undvika björnattacker tvingas varje campare att låsa in allt som luktar (mat, parfym etc.) i speciella behållare som finns i anslutning till varje tältplats. Av den anledningen är det sällan det sker incidenter med björnar på nätterna. Även jag klarade mig helskinnad, men å andra sidan är jag så grymt slimmad (true story) nu efter dryga 200 mil genom USA så att de väljer någon fet knutte på motorcykel istället.

För er som planerar att besöka Yellowstone rekommenderar jag varmt att ni har rodeo-metropolen Cody som bas och därefter utforskar parken från alla vädersträck. Och ni får definitivt inte missa Chief Joseph Scenic Byway som tar er genom några av planetens allra vackraste områden.

Jag avslutar med att be om ursäkt för alla de fjorton miljoner semesterbilder från Yellowstone som jag publicerar i detta inlägg. Man kan emellertid inte göra Yellowstone National Park rättvisa genom att publicera typ tre foton, parken är ju för god för att kolsyras!

Dagens Soundtrack: How the West was won (Familjen Macahan)

Bisonflock i Lamar Valley, Yellowstone National Park

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/35-marathon2olympia-yellowstone.htm

#36 OLYMPIA2OLYMPIA: Buffalo Bill

Buffalo Bill Museum, ett måste när man besöker Vilda Västerns huvudstad Cody i Wyoming.


65) Greybull – Ten Sleep, Wyoming: 89 km

66) Ten Sleep – Buffalo, Wyoming: 104 km

67) Buffalo – Gillette, Wyoming: 113 km

Minst en gång varje år hettar det till i baren på Hotel Irma i Cody. Ofta handlar slagsmålen om en kvinna, men i bland kan det ske av någon mindre oväntad anledning. Jag vet inte vad årets slagsmål handlade om, men när jag cyklade igenom Cody för sju år sedan startade “årets slagsmål” med att en lindrigt nykter gäst på skämt skrek ut“last call for alcohol!” redan tre timmar innan baren stängde. Man kan skämta om mycket i Wyoming, men absolut inte om barens öppettider!

Det var Buffalo Bill (William F Cody) som grundade Cody och en av de allra första byggnaderna var just Hotel Irma som döptes efter hans dotter. Cody ligger strax öster om Yellowstone National Park och det här var naturligtvis en av anledningarna till att Cody kom till. Det behövdes ett samhälle i området för att ta hand om framtida turister.

Cody är USA:s inofficiella cowboy-huvudstad och man erbjuder bl.a. rodeo varje kväll under sommaren. Dessutom kan man skryta med ett av planetens allra häftigaste museer i form av Buffalo Bill Historical Center, ett jättekomplex bestående av fem museer under ett och samma tak.

Buffalo Bill använde Cody som sin bas för sin Vilda Västern Circus och i början av nittonhundratalet var han faktiskt världens mest kände person. Nummer två på den listan var tydligen den brittiska drottningen Victoria. De båda hann dessutom träffas då Buffalo Bill besökte London för att visa upp sin Vilda Västern Cirkus för storpublik. En speciell gåva från drottningen pryder numera baren på hotell Irma som ett tack för hans besök i London. En bardisk i körsbärsträ som naturligtvis har samlat på sig några kulhål under årens lopp.

På grund av sjukdom vistades Buffalo Bill på sjukhus i Denver (närmast större staden) på ålderns höst och det var även där han dog. Men var ligger han begravd? Hans grav finns på ett högt berg i Golden strax väster om Denver, men är det verkligen där han ligger? Envisa rykten gör nämligen gällande att några cowboys från Cody red ner till Denver och lyckades byta ut hans kropp innan gravsättningen. De begravde sedan Buffalo Bill på en hemlig plats i de omgivande bergen runt Cody. Frågar man vilken som helst boendes i Cody så stämmer denna version…

Det kryllar alltså av turister på gatorna varje år som använder Cody som bas för att utforska Yellowstone National Park. Många trivs så bra i staden att de förlänger sin vistelse och när de väl lämnar cowboystaden så har många en nyinköpt Stetson-hatt på huvudet. Man vill inte riktigt släppa taget om Cody och därför följer det med en hatt till exempelvis New York, Los Angeles, Japan, Tyskland eller var man nu kommer ifrån. Jodå, det finns även en Stetson i Ljusdal.

Sommartid kan man även ägna sig åt rafting i Cody på Shoshone River som rinner genom staden. Av en ren tillfällighet träffade jag Bob Campos, en av de anställda på River Runners i Cody, när jag efter mitt besök i Yellowstone rullade in i rodeometropolen. Ett möte som slutade med en inbjudan att bo hos hans familj i grannstaden Greybull och dessutom rafting på Shoshone River påföljande dag.

Bob Campos och hans fru Karen bodde båda i tätbefolkade områden i Kalifornien innan de flyttade till den lilla staden Greybull 85 km öster om Cody och de har absolut ingen tanke på att flytta tillbaka trots de hårda vintrarna.

– I Greybull behöver man aldrig låsa bilen, förklarar Bob.

Jag tror inte man längre hänger hästtjuvar i delstaten, men jag tror att alla eventuella biltjuvar tänker sig för både en och två gånger innan de försöker stjäla en bil i cowboystaten Wyoming…

Dagens Soundtrack: 500 miles – The Proclaimers

Rafting på Shoshone River utanför rodeons huvudstad Cody i Wyoming. En viking längst fram i båten, vad kan gå fel?
Nästan 2500 km på mätaren och om allt går som planerat rullar jag in i South Dakota i morgon.
Ten Sleep, Wyoming

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/36-marathon2olympia-buffalo-bill-och-big.htm

#37 OLYMPIA2OLYMPIA: Deadwood – Död mans hand

James Butler Hickok, mer känd som Wild Bill Hickok. Men vilka kort innehöll hans allra sista pokergiv..?

68) Gillette – Moorcroft, Wyoming: 53 km

69) Moorcroft, Wyoming – Spearfish, South Dakota: 108 km

70) Spearfish – Deadwood – Piedmont, South Dakota: 75 km

71) Piedmont – Wall, South Dakota: 112 km

72) Wall – Kennebec, South Dakota: 206 km

Det kan vara långa sträckor mellan städerna även i South Dakota, men inte alls i närheten av de avstånd som råder i Wyoming. Det känns, oavsett vad man ska företa sig (borsta tänderna, plocka lingon eller tömma grovtarmen), som att man ALLTID först måste kolla väderleksrapporten i Wyoming. Vad som helst kan ju hända under tiden man exempelvis lägger ner en limpskiva i brödrosten, tar en löprunda eller slår en hink bollar på driving-rangen.

I South Dakota känner man sig inte alls lika styrd av femdygnsprognoserna. Dyker det upp en tornado eller något annat oväntat skitväder så känns det som att det alltid finns ett tak eller en trädkrona i närheten. I Wyoming kan det ju vara flera ljusår mellan buskarna.

I skrivande stund befinner jag mig i den lilla byn Kennebec mitt i South Dakota. Jag har därmed äntligen tagit mig in i Central Time Zone och är endast sju timmar bakom den svenska klockan. Än viktigare är att jag bara har fem mil kvar till Missourifloden, den vattendelare som på allvar skiljer mellanvästern ifrån Vilda Västern. På Missouriflodens östra sida i South Dakota tar ju prärien slut och man kan därmed återigen finna ett Starbucks i nästan varje gatuhörn. Kaffetarmen jublar.

Dagens Sountrack: Badlands – Bruce Springsteen

Död mans hand!
Strax väster om Sundance dyker Devils Tower upp, känd från bl.a. “Närkontakt av tredje graden”.
Harry Alonzo satt 18 månader bakom galler i Sundance för häststöld. Han tog därefter namnet Sundance Kid och slog sig ihop med bl.a. Butch Cassidy.
– Psst… Harry, hur många månader tror du man får om man stjäl två cykeldäck i Wyoming? Mina ringar börjar bli slitna…

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/37-marathon2olympia-deadwood.htm

#38 OLYMPIA2OLYMPIA: Minnesota nice!

The Minnesota Vikings = Minnesota nice!?!

73) Kennebec – Mitchell, South Dakota: 166 km

74) Mitchell – Sioux Falls, South Dakota: 114 km

75) Sioux Falls, South Dakota – Worthington, Minnesota: 105 km

76) Worthington – Blue Earth, Minnesota: 131 km

Det finns ett amerikanst adjektiv som beskriver någon som är extra vänlig: Minnesota Nice.

Amerikanarna är över lag otroligt gästvänliga men det finns ändå två delstater som sticker ut lite extra, nämligen North Dakota och Minnesota. Vänlighet är i det närmaste ett virus i mellanvästern och ingen är immun mot åkomman, den drabbar alla.

Jag hann själv knappt bara korsa gränsen över till Minnesota innan jag själv drabbades. En bilist i Worthington stannade till, vevade ner rutan och frågade om jag hade någonstans att bo. – Jag har en möblerad lägenhet som står helt tom två kvarter härifrån, du får gärna låna den ett par dagar.

När jag två dagar senare trampade vidare sökte jag skydd mot regnet i en bar i den lilla orten Welcome. En by som med råge gjorde skäl för namnet. En av bargästerna räckte fram en sedelbunt till servitrisen innan han gick ut därifrån med orden: – Jag tar hand om notan för alla som sitter här!

Två mil senare stannade jag till vid en cykelaffär i Fairmont och Eriksgatan av vänlighet fortsatte. Samtidigt som ägaren kom över med en kall Dr Pepper (Forrest Gumps favoritdryck) och en stol så jag kunde vila mina gamla ben så erbjöd sig en av mekanikerna att serva min cykel kostnadsfritt.

Efter fem minuters väntan dök två lokala journalister upp för att göra ett reportage om min resa. En av dessa var dessutom väldigt mån om jag skulle slippa campa påföljande natt så han ringde upp självaste borgmästaren i den lilla staden Blue Earth och undrade om han kände till någon som kunde öppna upp sitt hem för en förbipasserande svensk. Av den anledningen satt jag senare samma kväll hemma hos makarna Joe & Kate Tempel i Blue Earth och avnjöt en god stek samtidigt som gästrummet gjordes i ordning. Nice, Minnesota nice!

Dagens Soundtrack: Tusen dagar härifrån – Perssons Pack

Amy & Roger, mitt värdpar i Sioux Falls, South Dakotas största stad. Amy & Roger är medlemmar av www.warmshowers.org (couchsurfing för långfärdscyklister) och är, även fast de bor i South Dakota, Minnesota nice!
South Dakota, min femtonde delstat med golfdrivern. Dessvärre en Minnesota slice…

Phil Willardson och hans flickvän i Worthington.

Phil har fyrtiotvå hus och lägenheter som han hyr ut i Worthington. När han fick se mig cykla i centrum av staden stannade han bilen och frågade om jag behövde en lägenhet för natten. Phil är Minnesota nice!

Tom Tesmar, expert på uppvärming av hus. Han har bl.a. varit amerikansk chef för det svenska företaget Wirsbo och har anlitats för att göra jobb hos tre av världens rikaste människor: Bill Gates, Paul Allen och Charles Wang (ägaren av New York Islanders).

Tom var dessutom helikopterpilot under Vietnamkriget. Av över 500 sökande till jobbet som helikopterpilot fick han jobbet p.g.a. att han kom sent till uttagningen då hans bil gick sönder. Väl på plast fick han trängas med 500 grabbar som i väntan på intervjun med uttagningskommitén satt och läste Playboy. Det enda som fanns kvar att läsa när Tom kom in var ett informationshäfte om helikoptrar. Han var därmed den ende som kunde svara rätt på alla de frågor som befälen ställde!

Tom Tesmar hamnade under fiendeeld många gånger och var bl.a. den pilot som plockade upp blivande regissören Oliver Stone i djungeln. En manöver som senare hamnade på filmduken via Oliver Stones film Plutonen.

Tom har skrivit en bok med namnet Crusader 23 som eventuellt kommer att bli film om allt går enligt planerna.

Jag träffade Tom Tesmar av en tillfällighet på en bar i Worthington och då han hörde att jag kom från Sverige började han sjunga “Helan går” för mig. Tom är Minnesota nice!

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/38-marathon2olympia-minnesota-nice.htm

#39 OLYMPIA2OLYMPIA: Field of Dreams!

“Drömmarnas Fält” i Iowa. Basebollälskare från hela världen vallfärdar numera till inspelningsplatsen för den Oscarsnominerade filmen från 1989 med Kevin Costner i huvudrollen.

77) Blue Earth – Adams, Minnesota: 125 km

78) Adams, Minnesota – Decorah, Iowa: 103 km

79) Decorah – Guttenberg, Iowa: 94 km

80) Guttenberg – Field of Dreams – Dubuque, Iowa: 86 km

Som jag nämnt tidigare är mellanvästern ett enda stort smörgåsbord av gästvänlighet, ett minfält av positiva överraskningar. Det här gäller även i övriga delar av USA, men det är ändå något speciellt med människorna som växer upp bland majsfälten i Nebraska, Iowa, Minnesota och Wisconsin.

Det är just öppenheten bland amerikanarna gör att man aldrig tröttnar på att trampa igenom landet. Ju mer man upplever av USA och människorna, desto mer inser man att man i själva verket knappt har sett någoting alls. Man vill ha mer. Långfärdscykling igenom USA och Kanada är alltså starkt beroendeframkallande…

Hur ser då en typisk dag i cykelsadeln ut? Kolla in bilderna och klockslagen så får ni en någorlunda koll på vad som händer en vanlig på de amerikanska vägarna.

Dagens Soundtrack: The Promised Land – Bruce Springsteen

Drömmarnas Fält handlar om de åtta basebollspelarna i Chicago White Sox (bl.a. legendariske Shoeless Joe Jackson) som stängdes av för att de hade riggat en match i World Series 1919 (Basebollens “Super Bowl”).

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/39-marathon2olympia-iowa-field-of-dreams.htm

#40 OLYMPIA2OLYMPIA: Back to the future

Basebollarenan Wrigley Field I norra Chicago; home of The Cubs!

81) Dubuque, Iowa – Monroe, Wisconsin: 103 km

82) Monroe – Beloit, Wisconsin: 55 km

83) Beloit, Wisconsin – Prospect Heights, Illinois: 135 km

84) Prospect Heights – Andersonville, Illinois: 34 km

85) Andersonville – Wrigley Field: 11 km

Chicago, världens allra vackraste stad och den plats som kanske har det allra roligaste idrottsutbudet inklusive det bäst organiserade maratonloppet. Ett måste för alla älskare av långdistans!
Men givetvis finns där även andra sporter. Chicago är definitivt en av världens allra hetaste idrottsstäder med ett enormt sportutbud.Förutom två basebollag (Cubs & White Sox), ett hockeylag (Black Hawks), ett basketlag (Bulls), fotbollslag, professionella damlag och mycket annat så har de även collegelag i exempelvis amerikansk fotboll.

Dagens Soundtrack: Go Cubs Go – Steve Goodman

Det tar tid att tråckla sig fram till Chicago med cykel. Smidigast tar man sig dit om man åker norr eller söder om staden och följer Lake Michigan. Där har man hyfsade cykelleder hela vägen till centrum av staden.

Men.. då ska man inte tima in cyklingen med Northwestern Universitys hemmamatcher i fotboll. Collegefotboll (den amerikanska varianten) är ofattbart stor och drar ofta fullsatta arenor. Dagen till ära kom Stanford på besök.
Tailgating, d.v.s. de gigantiska partyt som försigår utanför arenorna är en institution i USA. Det finns fler grillar per capita utanför de amerikanska unviersiteten en matchdag jämfört med ett svenskt sommarstugeområde i början av juli!

Northwestern University i norra Chicago ingår i “Big Ten Conference” där mina favoriter Nebraska Cornhuskers ingår. Serieindelningen (det finns flera conferenser) är något som knappast någon vanlig person förstår sig på då det även ingår ett rankingsystem för att få fram finallagen i slutet av säsongen.

Med andra ord så är det inte säkert att ditt lag, även om de vinner varenda match under säsongen, spelar den stora finalen.Totalt förvirrande, men sporten i sig är fantastisk om man bara förstår några väsentliga regler.

Någon som är betydligt bättre insatt än mig i rankingsystemet får gärna kommentera detta och förklara systemet. Det är ju lättare att följa Superettan i fotboll…

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/40-marathon2olympia-back-to-the-future.htm

#41 OLYMPIA2OLYMPIA: Clinton, en presidentlik stad

Clinton, så mycket mer än en presidentkandidat. Här finns den godaste omeletten och det bästa kaffet. Dessutom vyn över “The Red Mill” som sägs vara New Jerseys mest plåtade motiv efter Frihetsgudinnan.

New Jersey har av någon anledning alltid haft dåligt rykte bland amerikanarna. Man menar att det endast är en enda stor “Exit” ifrån motorvägen. Det finns emellertid väldigt mycket skönhet i “The Garden State”, inte minst närmare Delawarefloden i den västra delen av delstaten.

Jag får ofta frågan av nyfikna amerikanare om vilka delstater som tillhör mina favoriter och jag nämner alltid New Jersey vilket alltid möts av förvånade blickar. Personligen anser jag att State of Washington på västkusten är den allra vackraste i hård konkurrens med exempelvis Idaho, Kalifornien, Montana, Colorado och Oregon.

Det som gör New Jersey unikt är emellertid att man kan hitta så många fridfulla oaser endast en timmes resa ifrån metropolerna New York och Philadelphia. Själv älskar jag den lilla byn Clinton i Hunterdon County, få städer kan ju erbjuda denna mix av det totala lugnet och närheten till storstadspuls.

Här följer några smakprov på människor och miljöer som man kan möta när man besöker en stad som Clinton:

Mark är ägare av Citispot Tea & Coffee och jag träffade honom av en tillfällighet på hans café under en cykeltur runt USA 2008. Mark presenterade mig för i stort sett alla hans kunder den morgonen inklusive en kvinna som jag sedermera dejtade under två år. När förhållandet tog slut flyttade jag över mina golfklubbor till den svenska familjen Familjen Falkeborn-Sjoquist och jag har därmed varit staden trogen sedan 2008.

Mark har förutom ett supergott kaffe även ett fantastiskt läge på sitt café med utsikt över The Red Mill.

Jennifer Schoenherr i mitten är ägare av The Fine Diner i Clinton, en restaurant som kan skryta med planetens allra godaste omelett. Jag har testat omelett så många gånger världen över, inte minst på grekiska tavernor, utan att hitta någon som smakmässigt (och volymmässigt!) ens är i närheten av denna.

Det är som sagt bara en timmes bussresa ifrån Manhattan till Clinton och det är absolut värt denna timme för att njuta av den lilla staden och omeletten. (The Fine Diner har alltid måndagsstängt och de stänger 15.00 på dagarna.)

Jennifer flankeras på bilden av Ken & Susie Nerger som i det närmaste har varit mina familjemedlemmar i snart fem år.
Den lilla staden till trots så finns där även en cykelaffär. Gardner & Rachel har sålt mig ett par cyklar genom åren och de brukar även serva min cykel när jag passerar staden.

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/41-marathon2olympia-clinton-presidentkandidat-och.htm

#42 OLYMPIA2OLYMPIA: Indiana – Munkar & Nunnor

Chicago, planetens allra vackraste stad och världens bästa maratonlopp = All inclusive!

CHICAGO MARATHON 2015: 5:19:03

86) Wrigley Field, Chicago, Illinois – Valparaiso, Indiana: 96 km

87) Valparaiso, Indiana – Pierceton, Indiana: 139 km

88) Pierceton, Indiana – Fort Wayne, Ohio: 49 km

89) Fort Wayne, Ohio – Lima, Ohio: 113 km

90) Lima, Ohio – Mansfield, Ohio: 140 km

91) Mansfield, Ohio – Canton, Ohio: 113 km

92) Canton, Ohio – Lisbon, Ohio: 58 km

93) Lisbon, Ohio – Pittsburgh, Pennsylvania: 113 km

Efter att ha startat med en blåmursmunk till frukost passade det naturligtvis utmärkt att kvittera ställningen med en lunch på nunnekloster. Dessvärre glömde jag fullständigt bort den där detaljen med att man byter tidszon i västra Indiana med resultatet att jag kom fram till klostret Ancilla klockan 1 istället för 12. Därmed missade jag för första gången Syster Judys förnämliga måltider.

Det här var fjärde gången som jag stannade till vid Ancilla på min väg till eller ifrån Chicago. Ett kloster beläget i ett lugnt hörn av Indiana och som en gång i tiden var ett tillhåll för Al Capone och hans polare. Ingen casinoverksamhet numera, men det är ändå full rulle på “tjejerna”. En av nunnorna berättade att hon hoppade fallskärm för första gången när hon precis hade fyllt 80 år!

Första gången jag besökte klostret blev jag mycket god vän med Syster Nola som då var 95 år. Vi hade mailkontakt (jodå, även nunnor knarkar megabyte) ända fram till hennes död ett par år senare. Vid ett tillfälle hörde hon inte av sig på ett par månader så jag började bli orolig för hennes hälsa. Av den anledningen ringde jag upp klostret och fick till slut tag i henne. “Jag är väldigt ledsen att jag inte har hört av mig, men jag har ju varit så upptagen. Jag har gått med i en ny studiecirkel!”

Inom kort kommer jag att runda av den här cykelresan genom Nordamerika i Washington D.C. Anledningen heter Marine Corps Marathon som i år arrangeras för 40:e gången i den amerikanska huvudstaden. Loppet går på söndag och det är nästan 800 km kvar i cykelsadeln för att ta sig dit. Det kan alltså krävas mer än en blåbärsmunk som bränsle för att ta sig dit i tid…
Harry Caray var en legendarisk sportkommentator i Chicago och restaurangen med hans namn är minst lika legendarisk. Den ligger i Chicago downtowns äldsta byggnad, den enda byggnad som överlevde den stora branden 1871.

Harry Caray’s har några riktigt häftiga dyrgripar att visa upp, bl.a. lite prylar ifrån “Tillbaka till framtiden II”. Dessutom en baseboll (the ball from hell) som indirekt orsakade en förlust för Chicago Cubs 2003. Bollen köptes så småningom in av restaurangen för över en miljon svenska kronor och sprängdes därefter i luften!
“The Ball from Hell”!

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/42-marathon2olympia-indiana-munkar-nunnor.htm