#1 OLYMPIA2OLYMPIA: Panathinaikostadion – OS 1896 & 2004

Panathinaikostadion i Aten, värd för de första moderna Olympiska Spelen 1896. Det är INTE Spyridon Louis (förste marathonsegraren) på bilden trots att det är samma klipp i steget…


2015-03-24:
Nästan ett dygn ifrån det att jag lämnade hemmet i Hälsingland befann jag mig på plats i Aten. Flygresan tar bara drygt tre timmar, men bor man i Norrland (även om det så bara är den södra delen) får man även lägga in den där riskfaktorn som det innebär att åka tåg till Arlanda.

Den här gången var det bara en mindre incident med dörrarna som ägde rum på Arlanda. Just precis, dörrarna gick inte att öppna och de förvånade passagerarna som skulle av på Sveriges största flygplats fick alltså åka vidare till Stockholm. För min del innebar detta att jag fick bära på en tung cykelkartong + stor väska + ryggsäck i ytterligare 500 meter för att fånga ett Arlanda Express i rätt riktning. #gummiarmar

Jag misstänker att det är bara jag (och ingen annan) som har haft otur med SJ. Men eftersom det har hänt så många gånger tidigare så föredrar jag att ta tåget till Arlanda redan kvällen innan så det alltid finns marginal. Det går helt enkelt inte att lita på att tåget kommer på utsatt tid när man befinner sig i Norrland mellan november och april.

Jag har dessutom haft en hel del udda incidenter med SJ. En gång klev jag på nattåget i Norrbotten (tillfälligt jobb) för att åka till Arlanda och flyga därifrån till Helsingfors. Istället för att vakna upp av en konduktörsröst som skrek ut “Uppsala nästa” levererade han endast ett “Sala nästa”. Utan att meddela passagerarna hade SJ under natten nämligen dragit om tåget pga underhållsarbete. Jag och ytterligare tre stressade passagerare fick därför dela på en taxi till flygplatsen. Jag kom fram i tid och jag hann (dumt beslut) även checka in väskan med löpardojjorna. Skorna blev naturligtvis kvar på Arlanda och mitt första besök i Helsingfors slutade med att jag fick springa Helsinki Marathon med lånade skor och.. bryta loppet efter halva loppet. #blodblåsor

Jag har all förståelse för försenade tåg och andra konstiga incidenter. Det jag däremot har noll förståelse för är SJ:s minst sagt udda prissättning. Kan någon förklara för mig varför en sträcka med tåget ska kosta olika beroende på vilken tid på dyget det är och om man köper biljetten långt i förväg?

Översätt det här fenomenet till ett bageri: Vad jag vet brukar bagarna ta exakt samma pris på sin limpjävel oavsett tid på dygnet. Och vet bagarna om att det är extra behov av limpor på exempelvis eftermiddagarna så sätter han naturligtvis in fler tågvagnar så bakar han naturligtvis fler limpor till denna tidpunkt. SJ har alltså på ett effektivt sätt mördat all form av spontanåkande med tåg.

Vänder man på bokstäverna SJ så får man JS. Om jag har ett något ansträngt förhållande till SJ så är det tvärtom med Johan Stegfors, agent för X-Kross sportglasögon. På morgonen innan avresan dök han upp på Arlanda och bjöd på kaffe, nya linser till mina X-Kross och ett nytt Flipbelt värdebälte för resan. Johan gav mig dessutom ett extra Flipbelt för en kommande tävling, läs nästa inlägg så får ni veta mera.

I morgon startar jag resan mot Rio de Janeiro med en kort “prolog” mellan de två olympiska arenorna i Aten. I morgon är det dessutom tio dagar kvar tills Arsenal slår Liverpool i Premier Leauge. True story.
“Temple of Olympian Zeus”, Aten

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/olympia-olympia-dag-1-panathinaikostadion-aten.htm

#2 OLYMPIA2OLYMPIA: Spiros Louis Stadium i Aten – OS 2004

Brysselsteget..? Vaktavlösning vid Okände Soldatens grav vid Syntagmatorget i Aten.

Redan de gamla grekerna förstod att rivsår från en katt kan orsaka infektioner och av den anledningen fick jag påbörja min olympiska turné med att uppsöka apoteket. Blodvite, spöregn och trafikkaos, precis det man minst ville ha under den första etappen från Olympiastadion i Aten till OS i Rio de Janeiro.

Med på svängen genom Europa följer min kompis från Baltimore, Christine Compton. Vi känner varandra sedan fem år tillbaka och under förra hösten trampade vi bl.a. delar av den amerikanska östkusten tillsammans. Den här gången följer hon med till Prag innan hon tar cykeln med sig på planet och återvänder till Maryland.

I normala fall cyklar jag helst ensam, men har man sällskap av en person som har samma laster (läs: kaffe & okynnessurfande på nätet) så blir livet på vägarna både mer praktiskt och dessutom roligare. Framförallt har man ju någon att dela minnen med efteråt när man på ålderns höst sitter och matar duvor utanför “hemmet”.

Temat för den här resan är alltså Olympia och av den anledningen startades resan ifrån den brutalt vackra Panathinaikostadion i Aten och gick via Spiros Louis (Atens Olympiska arena anno 2004) vidare mot Korint. Det var i alla fall tanken, men regnet satte effektivt stopp för en längre etapp under gårdagen.

Istället blev det natthärbärge på ett igenbommat (!) hotell strax innan det lilla kustsamhället Nea Peramos, femtio kilometer nordöst om Korint. Ägarna till hotellet fick syn på oss och erbjöd oss logi för natten. En mycket välkommen inbjuden med tanke på att det just då seglade ner typ en kubikmeter regn i sekunden.

Härnäst väntar en morgontur till Korintkanalen och därefter första etappen på den väldiga halvön Peloponnesos. Om det blir sol i morgon? Det vete katt(jävel)en!

Avfärd från Panathinaikostadion, Aten

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/olympia-olympia-2-aten-nea-peramos.htm

#3 OLYMPIA2OLYMPIA: Peloponnesos – Korintkanalen

Korintkanalen, vattendelaren som skiljer det grekiska fastlandet från halvön Peloponnesos.

1) Aten – Nea Peramos, Greece
: 45 km

2A) Nea Peramos – Assos, Greece: 68 km

2B) Assos – Kiato: 9 km

3A) Kiato – Kamares, Greece: 81 km

3B) Kamares – Patras, Greece: 30 km

Normala dagsetapper för långfärdscyklister brukar ligga någonstans mellan 80 – 120 km, själv brukar jag sätta min “skamgräns” vid 100 km. Gärna mer om vindarna samarbetar.

Det brukar emellertid ta några dagar innan man funnit sig tillrätta i sadeln. Den första dagen handlar ofta om att justera sadelhöjd och få packningen rätt balanserad. Bli bekväm med cykeln och vänja rumpan.

De följande dagarna handlar därefter om att bekanta sig med utrustningen och lära sig var i h-lvete man har lagt varenda pryl. Efersom jag färdas med fyra väskor (plus tält och sovsäck på pakethållaren) har jag ett speciellt system:

Vänster bakväska innehåller alla prylar jag behöver för natten, typ rena kläder, tandborste och kablar för all elektronik som sak laddas på kvällen. Vänster fram innehåller ombyteströjor och regnjacka, prylar som ska torkas på kvällen.

Höger framväska innehåller reparationsutrustning, cykelpump & slangar plus alla golfbollar. Höger bakväska innehåller kläder (typ jeans) och prylar som jag i normala fall aldrig använder.

Med det här systemet behöver jag alltså bara öppna de två “vänsterväskorna” på kvällarna, vilket gör följande morgons procedur så mycket enklare.

Det har nu alltså gått tre dagar sedan jag lämnade Olympiastadion i Aten och enligt Saltsjöbadsavtalet (paragraf 97) får man då ta ut en kompdag från jobbet. Av den anledningen befinner jag mig nu på sightseeing i klassiska Olympia, en av mina personliga favoriter på världskartan. I morgon väntar emellertid vägarna igen och om allt vill sig väl så är jag i Albanien om några dagar.

Någonstans precis där ute i läsken utspelades “Slaget vid Salamis” 480 f.kr., det vill säga ett par år innan Bengt Öste ryckte sin första brax i Kattegatt. Nästan 1000 skepp var inblandade vid detta tillfälle när perser och greker hade en liten dispyt ute till havs.

“Slaget på Peloponnesos” var däremot betydligt fridfullare. Inte en enda svordom avlossades när det var dags för premiärturen med min nya driver från Wilson.

Naturligtvis finns detta historiska ögonblick även på Youtube och jag tror det är 854 miljoner som har sett inslaget hittills: https://www.youtube.com/watch?v=DKJ9MKw4_xg


Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/olympia-olympia-3-peloponnesos.htm

#4 OLYMPIA2OLYMPIA: Olympia – OS 2004

Grabbarna från Jamaica bör vara nervösa när de läser min blogg. Kommer jag bara upp tjugo minuter innan alla andra ur startblocket så bör det bli en pallplats i Rio de Janeiro. Min vilodag i Olympia handlade alltså om att finslipa startproceduren inför kommande OS. True story.

Jag anser mig själv ha bra koll på marathonkalendern och jag brukar veta exakt på dagen när det vankas marathon i Nya Zeeland, Minnesota eller Makedonien. Och så händer detta… Utan min vetskap (fanns inte i någon av de kalendrar jag läser som kvällslektyr) hade nämligen grekerna planterat ett marathon rakt framför ögnonen på mig.

Även du min käre Sokrates tänkte jag när löpare efter löpare släpade sina ben över mållinjen i premiärupplagan av Olympia Marathon. Men.. för att citera den gamle generalen MacArthur: Jag kommer tillbaka!

Jag fick därmed gå i klinch med Olympia utan nummerlapp och det är absolut inget fel med det. Den kanske fridfullaste platsen på jorden gör sig ju allra bäst utan gatoradefläckar på bröstet. Om ni fortfarande inte har besökt denna plats så får ni här ett smakprov på vad ni har gått miste om:
Olympia Marathon, Grekland

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/olympia-olympia-4-olympia-marathon.htm

#5 OLYMPIA2OLYMPIA: Grekiskt kaffe

En bro för mycket? Ja, i alla fall för långfärdscyklister, de får istället ta färjan mellan Peloponnesos och det grekiska fastlandet.

4) Patras – Agrinio, Greece: 82 km

5) Agrinio – Preveza, Greece: 96 km

Regnskurarna verkar äntligen ha emigrerat till något annat land, men trots detta finns det ändå ett rejält orosmoln kvar i Grekland. Jag tänker på kaffe…

I snart en vecka har jag dagligen gått i klinch med grekiska baristas utan att en enda gång fått ett anständigt kaffe som passar mina skandinaviska smaklökar. En vecka är lång tid när man dagligen är van vid att spilla i sig en kubikmeter Gevalia. Men hur beter man sig för att beställa den där muggen (fulla koppen, ingen j-vla fingerborg med Espresso) med vanligt “svenskt” kaffe i Grekland?

Min amerikanska kompis Christine har samma böjelse för kaffe och även hon har numera något desperat över sig varje gång hon går in på ett café. Hon plockar till och med fram mobilappen med Google Translate och låter den inspelade rösten leverera de grekiska fraserna för “mycket” och “vatten”. Utan framgång dock.

Baristan nickar alltid lika oförstående och repeterar istället sin meny igen: Grekiskt kaffe, turkiskt kaffe, franskt kaffe och dessutom alla möjliga varianter där det ingår ett halvt mejeri i kaffekoppen. Intressanta produkter, men inget som faller oss i smaken.

I dag var vår desperation i det närmaste total då vi delvis tog över baristans jobb och låg i framstupa sidoläge över disken för att se till att han blandade i tillräckligt mycket vatten i kopparna. Dumt nog stannade vi emellertid inte kvar när han slutförde sitt jobb. Innan kopparna levererades till vårt bord hade han ändå lyckats sätta sin personliga touch på drycken. Skum, massor av skum, och där nere i botten något som skulle föreställa kaffe.

När inte ens Google Translate kan ge mig “vanligt j-vla svenskt kaffe”, vem ska då kunna rycka ut för att evakuera mina skandinaviska smaklökar ifrån den grekiska ättestupan..? Tips mottages tacksamt.

Till grekernas försvar ska dock sägas att den grekiska maten mer än väl kompenserar för kaffebönans tillkortakommande. Det sitter ju fortfarande för många centimetrar runt midjan.
Adriatiska kusten, Grekland

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/5-olympia-olympia-grekiskt-kaffe.htm

#6 OLYMPIA2OLYMPIA: Raketfart med Raki!

Raketstart på dagen med ett dricksglas Raki till frukost!

6A) Preveza – Igoumenitsa, Greece: 90 km

6B) Kerkyra, Corfu, Greece: 3 km

Dags att ta adjö av Grekland efter en fantastisk vecka i cykelsadeln. Dit räknar jag inte det kroniska trafikkaoset i Aten, men lyckligtvis så tar det ju bara ett par timmar att fly den grekiska huvudstaden på två hjul.

Halvön Peloponnesos är som alltid en trevlig bekantskap, inte minst med tanke på de starka dofterna från alla citron- och apelsinträd som punktmarkerar den gamla landsvägen mellan Korint och hamnstaden Patras. Peloponnesos är helt enkelt för god för att kolsyras trots att kvaliteten på vägarna allt som oftast påminner om strukturen på en gammal Västerbottenost.

Grekland har ju dessutom betydligt mer att erbjuda än halvön i söder. I år hade jag till exempel den stora förmånen att stifta bekantskap med den nordvästra planhalvan av landet, ett möte som slutade i omedelbar kärlek. Om kusten utmed Joniska Havet hade varit en kvinna så hade jag tagit ut lysning redan i förrgår. Magiskt!

Sista etappen på det grekiska fastlandet avslutades i hamnstaden Igoumenitsa där en färja väntade till Korfu. En ö som jag har beundrat på avstånd från en tidigare resa genom Albanien. Nu fick jag alltså äntligen chansen att åtminstone tillbringa en natt där innan en färja tog mig tillbaka till fastlandet. Foton från Korfu finns längre ner i inlägget.

Nu väntar alltså Albanien, min personliga favorit i Europa. Ett land som har precis allt att erbjuda, inte minst uppförsbackar…

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/6-olympia-olympia-korfu.htm

#7 OLYMPIA2OLYMPIA: Albanien

Albanien, en nygammal kärlek som har blossat upp igen.

7) Sarande – Himaré, Albania: 53 km

Det tog bara två kilometer innan svordomarna tog slut i Albanien. En verbal krutrök bestående av ömsom positiva som negativa ramsor: Jäklar vad vackert! Men ska inte den här förbannade jävla rövbacken ta slut någon gång? Satan vilken utsikt!

Albanien är ett underbart land, inte minst med cykel. Vyerna är helt obetalbara och människorna sådär perfekt nyfiket trevliga. Det skadar dessutom inte att prisnivån motsvarar typ tidigt trettiotal hemma i Sverige då det kostade fem öre att gå på bio.

För sju år sedan när jag trampade igenom Albanien för första gången, såg vägarna ut som om A5 i Östersund precis hade haft artelleriövning i området. Glädjande nog pågick det emellertid stora vägarbeten vid denna tidpunkt. Resultatet blev fullständigt lysande. Kustvägen genom landet är rena rama inbjudningskortet till alla cyklister. Perfekt asfalt och relativt liten trafik. Den största faran är faktiskt att cykla på en get!

Det krävs dock ett tjockt pannben för att cykla igenom landet. Vad jag vet (kan någon googla?) så finns det inte en enda meter som är platt i Albanien. Enligt obekräftade källor har landet till och med dispens från UEFA att spela landets hemmamatcher på en lutande arena.

Albansk ordpalör: När en alban säger att vägen är platt så menar han egentligen att du måste ringa SOS-Alarm och begära syrgas. När en alban säger att det är en uppförsbacke så menar han i själva verket att du måste ha hjälp av ett team sherpas och fjorton jakar för att skjuta på cykeln. (Ordet nedförsbacke finns för övrigt inte i det albanska språket.)

I morgon ska ni få en rapport om ett av världens vackraste vägavsnitt; det tio km långa Llogara-passet i Albanien. Det spelar ingen roll hur mycket ni tjatar, ni får vänta till i morgon!
Albanien

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/7-olympia-olympia-albanien-karlek.htm

#8 OLYMPIA2OLYMPIA: Zlatan – Kung av Balkan!

Llogarapasset (1047 meter) i Albanien avbockat!

8A) Himaré – Llogara, Albania: 35 km

8B) Llogara – Orikum, Albania: 22 km

9) Orikum – Lushnjê, Albania: 84 km

På perfekt engelska frågade den lille albanske grabben mig var jag kom ifrån och när jag svarade “Sweden” var hans kommetar… Ja, vad var hans kommentar?

A) Ahhhh… Bokhyllan Billy!
B) Ahhhh… Ljusdals Bandyklubb, SM-guld 1975!
C) Ahhhh…. Råröda lingon från ICA!
D) Ahhh… Zlatan!

Jag förstår att det är många av er som gissade på svarsalternativ “B”, men det rätta svaret är faktsikt alternativ “D”, d.v.s. Zlatan.

Jag trot inte ens att vi mest inbitna svenska fotbollsknarkare förstår hur mycket denne man har marknadsfört Sverige under sina fotbollsår ute i Europa. Så fort jag berättar (när jag befinner mig i Europa och Asien) att jag är svensk så kommer Zlatan nästan alltid på tal.

Däremot, oavsett var på planeten jag har befunnit mig, har aldrig någon sagt: – Ahhhh… Svenska Kungahuset!

Jag har absolut inget personligt emot medlemmarna av familjen Bernadotte, utan jag kan mycket väl tänka mig att svinga en bira på Drottningholm tillsammans med prinsarna. Men visst är väl monarki ändå ett förlegat begrepp…? Bara för att monarki har tillhört den svenska traditionen i flera hundra år så innebär det väl inte per automatik att det är rätt modell? Ett tag var det ju tradition även att bränna häxor på bål, men det har man ju som bekant slutat med.

Mitt förslag är därför att man istället ger apanaget till Kung Zlatan och jag är övertygad om att alla albanska smågrabbar håller med mig…

För övrigt kan från cykelsadeln rapporteras att både rumpa och ben känns bra, trots tre mycket tuffa dagar i Albanien. Llogarapasset är forcerat och nu blir det ett par något lättare cykeletapper genom norra Albanien innan backarna i Montenegro väntar.

Julio och Markus har koll på Sverige, d.v.s. Zlatan!
Himaré, Albanien
Dhermi, en av alla albanska skönheter utmed Adriatiska Havet.
900 meter avverkade och nu återstår endast 1.5 km till toppen av Llogarapasset.

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/8-olympia-olympia-kung-zlatan-av.htm

#9 OLYMPIA2OLYMPIA: Montenegro

Shkoder, den sista större anhalten på den albanska kartan innan det var dags att rulla in i grannlandet Montenegro.

10) Lushnje – Durres, Albania: 53 km

11) Durres – Fushe-Kruje, Albania: 35 km

12) Fushe-Kruje, Albania – Ulcinj, Montenegro: 111 km

Och så kom det där förbannade jävla rövregnet över mig och dessutom i kombination med hagel stora som hemorrojderna på en blåval molnet med lite lätt nederbörd över Balkan. Ett väder som drog ner både tempot och mungiporna. I normala fall går det alltid att vänta ut regnet, men här var det ett konstant dyngväder i 48 timmar. April kallas tydligen den här månaden.

Albanien har, trots avslutningen, ändå visat sig från sin allra bästa sida. Landet har så otroligt mycket att erbjuda, inte minst planetens mest välstädade hotellrum. Ta gärna en båt över till Sarandé nästa gång ni besöker Korfu så får ni uppleva nästa stora europeiska turistdestination. Albanien står redo!

Nu är det alltså Montenegro som gäller, en gammal bekant från cykelsadeln som jag lärde känna för sju år sedan. Precis som grannen i söder är Montenegro ett av Europas allra vackraste länder och minst lika kuperat. Dessutom levererar man sol i Montenegro, i alla fall enligt den senaste rapporten. Tack för det SMHI!

En annan häftig detalj med Montenegro är längden på befolkningen. Rapporterna säger ju att det är holländarna som är världens längsta folk, men stämmer det verkligen? Montenegrinerna ser ju ut som om att de utan problem skulle kunna korsa Atlanten utan att få en kallsup. Stilla min nyfikenhet, hur ser listan ut med världens längsta folkslag?

Thumane, Albanien
Barbullush, Albanien
Albanien

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/9-olympia-olympia-montenegro.htm

#10 OLYMPIA2OLYMPIA: Svettige Stefan

Det är inte enbart i Stefan som man blir Sveti, hela Montenegro bjuder på tuffa backar. Landets banprofil påminner om en dåligt hyvlad Herrgårdsos

13) Ulcinj – Tivat, Montenegro: 87 km

Montenegro, landet med 625 000 invånare och lika många uppförsbackar. Men trots dessa geografiska fartbulor är jag beredd att förlåta det lilla bergsriket. Landet är ju ett av de vackraste som världskartan har att erbjuda trots att det bara är marginellt större än en Baja-Maja på Hultsfredsfestivalen.

Det är inte mer än nio år sedan som Montenegro med några tusen rösters övervikt beslutade sig för att lämna polaren Serbien åt sitt eget öde och bli självständigt. Sedan några år tillbaka ligger man dessutom i förhandlingar med EU om ett framtida medlemskap, men det dröjer nog minst fem år till innan man får skriva på övergångspappret. Trots detta är det Euro som gäller i landet.

Valutor rör till det när man korsar gränser var och varannan dag. Hur mycket ska man ut? Hur mycket gör man av med varje dag och hur många dagar tar det att trampa igenom landet? Tro mig; man blir inte rik på växlingskurser som långfärdscyklist, man får istället försöka att minimera valutaförlusten.

Varje gång jag kommer till en ny gräns har jag därför med mig en rejäl buffert med Euro och Dollar. Valutor som är bra att ha om man har räknat något nätt på de utgifter man har framför sig när man cyklar igenom landet. Som budgetresenär vill man ju helst undvika mer än ett bankomatuttag i respektive land, allt för att slippa ekonomiska örfilar i form av löjligt höga uttagsavgifter utomlands.

I morgon väntar Kroatien och då är det återigen dags att gå i klinch med en ny valuta, denna gång Kuna.

Livet vore alltså så mycket enklare om det bara fanns en valuta att hålla reda på i Europa, eller än bättre; hela planeten.
Bar, Montenegro. Ortodoxa kyrkan verkar vara långt ifrån Barskrapad…
Adriatiska Havet
Sveti Stefan, Montenegro med Budva i bakgrunden.
Budva, Montenegro

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/10-olympia-olympia-svettige-stefan.htm

#11 OLYMPIA2OLYMPIA: Dubrovnik

Dubrovnik, en stad vars skönhet nästan platsar i Hälsingland…

14) Tivat, Montenegro – Zaton, Croatia: 81 km

Golfbollarna är slut, Montenegro knep den sista. Nästa stora projekt är att skaffa mer “ammunition” för resan, men det växer ju inte golfshopar på träd på Balkan. Nästa etapp går dessutom igenom Bosnien (jodå, Bosnien Hercegovina har faktiskt en liten kustremsa stor som en Skogaholmslimpa) och då vill jag naturligtivs testa svingen igen. Kan någon av er som läser detta ro över med en hink bollar?

Med löpningen går det tyngre. Det är ju aningen svårt att motivera sig att byta cykelskorna mot löpardojjor när man hela dagarna har bekämpat uppförsbackar med cykel. Men det kommer, jag ska ju inte vara i form förrän i Stockholm Marathon.

Från cykelsadeln kan rapporteras en tung nordlig motvind större delen av dagen. Men det spelar å andra sidan ingen roll så länge Giffarna Sundsvall har vind i seglen. Nu vinner vi Allsvenskan! (Sundsvall mot Arsenal, låter inte det som en skaplig final i kommande Champions League..?)
Kamenari, Montenegro
Herceg Novi, Montenegro
Cykel/promenadväg strax söder om Dubrovnik.

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/11-olympia-olympia-dubrovnik.htm

#12 OLYMPIA2OLYMPIA: Bosnien

Kroatien levererar skönhet! Och cypresser…

15) Zaton, Croatia – Neum, Bosnia – Ploce, Croatia: 89 km

Äntligen fick jag förklaringen till att det står cypresser parkerade i varje “gathörn” av Montenegro och Kroatien. Enligt Pär Englund (tack för kul info!) beror det på att traktens män tidigare var tvungna att visa sin respekt för sina blivande fruar genom att plantera en cypress som tack till brudarnas familjer!

Den här seden borde man ju naturligtvis även importera till Sverige. Men cypresser, hur sexigt är det? Kan inte de svenska brudgummarna istället visa sin respekt genom att leverera exempelvis ett gäddrag till svärfar och en bandyklubba till svärmor? Ok, jag ska fundera vidare på detta och finslipa detaljerna. Över till något helt annat:

Bosnien har (fram med förstoringsglaset!) en liten kustremsa inklämd i den kroatiska kustlinjen. Tjugofyra kilometer bosnisk seaside som samtidigt är en liten nagel i ögat på det kroatiska transportministeriet.

Kroatien bygger nämligen en motorväg genom hela landet som enligt planen ska gå hela vägen ner till gränsen mot Montenegro. Den bosniska regeringen var däremot inte jättepositiva till motorvägens dragning igenom Bosnien. Därför har kroaterna istället valt att leda om vägen via en bro över till den kroatiska ön Peljesac. Kort och gott: I framtiden kan man (om allt går som planerat) åka igenom Kroatien utan att behöva visa upp passet.

Men självklart ska ni ju ända göra en turné igenom Bosnien om ni ändå är i krokarna. En av de mest fascinerande städerna på det europeiska fastlandet är ju den bosniska huvudstaden Sarajevo. En förtjusande metropol med rik historia. Staden har ju dessutom även arrangerat OS då man vann värdskapet 1984 i konkurrens med japanska Sapporo och den svenska treklövern Göteborg, Falun & Åre.

Läs mer om OS i Sarajevo 1984 här: http://www.sok.se/olympiskhistoria/olympiskaspel/olympiskaspel/sarajevo1984.5.18ea16851076df63622800010041.html

Den här gången hann jag dessvärre inte med ett återbesök i Sarajevo utan det blev bara en kort mellanlandning i kuststaden Neum. En bosnisk pärla som precis som övriga städer i landet kan det där med att leverera utsökta kryddade korvar. Bosnien, glöm aldrig det!

Och avslutningsvis en världsnyhet från Bosnien…

I stil med Slaget vid Poltava 1709, Kreugerkraschen 1932, Högertrafikomläggningen 1967, Slaget vid Lutzen 1632 och 1987 då Bengt Öste drog en brax i Kattegatt kan man nu även skriva in Bosnien 2015 i historieböckerna:

Efter att ha haft bedrövlig avföring ända sedan jag kom hem från fotbolls-VM i Brasilien förra året lossnade det äntligen för tarmsystemet när jag rullade in på bosniskt territorium.

De som apotekets preparat inte kunde råda bukt på kurerades istället med albanskt brännvin och starkt bosniskt kaffe. Bröderna Salmonella & Co. kan stå emot det mesta inklusive kryptonit, men mot dåligt hemkoka ifrån Montenegro och Albansk Raki hade inkräktarnas immunförsvar inte en chans. De fick alltså nog av Balkan och flydde min kropp. Regnskogarna är därmed räddade och pappersmassafabrikerna kan återgå till tvåskift…

Forselius – Campylobacter 0-6, 0-6, 7-5, 7-5, 6-0

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/12-olympia-olympia-bosnien.htm

#13 OLYMPIA2OLYMPIA: Split vision i Split!

Split, Dalmatiens huvudstad och enligt min mening Kroatiens allra vackraste. Dock i hård konkurrens med.. tja, i stort sett varje kroatisk stad.

16) Ploce – Split, Croatia: 117 km

17) Split – Vodice, Croatia: 88 km

Hela vägen från Aten till Prag har jag sällskap av en amerikansk kompis på cykel. En gammal bekant sedan fem år tillbaka som bl.a. har trampat igenom USA och Centralamerika.

I fjortonhundra fall av tjugoåtta så föredrar jag att cykla ensam, men den här gången såg jag fram emot att få lite sällskap genom Balkan. I stort sett har det fungerat mycket bra, men ibland blir det ändå heta diskussioner. Senast i morse uppstod verbal krutrök när vi skulle inleda dagsetappen:

– Kan vi inte studera kartan först innan vi åker, jag vill ju veta exakt vilken rutt du tar ut ur staden? (Reseföljet Christine som är noga med att vi reser tillsammans och inte som två individer på väg mot samma mål)

– Ja men du har ju för i h-lvete haft hela morgonen på dig att studera kartj-veln! Jag har stått här och väntat i tio minuter! (Undertecknad som är sur för att han varje morgon är startklar tio minuter efter det att han slagit upp ögonen medan reseföljet behöver en timme på sig att packa och smörja in sig med solkräm.)

– Ja men hur ska jag veta att du redan har startat när du aldrig säger något??(Christine har en bra poäng där, kommunikation är ju ganska viktigt…)

– Ja men jag hade ju för f-n hjälmen på mig, trodde du att jag skulle gå ut med soporna?

Minuten senare går vi igenom kartan tillsammans och rullar därefter iväg genom Dalmatiens vackra huvudstad Split.

Uppförsbackarna på Balkan i all ära, men det tuffaste så här långt har alltså varit att lägga egot åt sidan och kompromissa om allt, inte minst färdvägen.

Vad gäller den fysiska ansträngningen så har jag ett vassare tempo än Christine på flacka partier och i backar med normal lutning, upp till max 5 %. När backarna däremot har en lutning på 7 – 10 % är det ombytta roller. Förklaringen är att jag själv gärna attackerar backen så länge det går men får sedan acceptera att “taktiken inte lyckades denna gång heller”.

Mitt resefölje å andra sidan tuffar på i uppförsbackarna med en trygg 4-4-2 uppställning (modell Lasse Lagerbäck & mysfredagar) och därför passerar hon mig alltid innan toppen.

Ni som har kört Vasaloppet vet vad jag talar om. Ni vet de där 70-åringarna som man skrattar åt i starten och tänker att “det där kalklasset kommer ju inte ens till Smågan innan de drar snöret”. Men någonstans runt Oxberg kommer alla dessa gubbj-vlar ändå och glider förbi i spåret, helt oberörda. Med samma takt som de hade från första stavtaget i Sälen.

Min reskamrat är alltså inte bara seg på morgnarna, hon är än segare i de tuffa motluten. I morgon väntar en etapp genom den kuperade kroatiska ön Pag, en etapp som borde passa henne utmärkt. Det vill säga om hon kommer upp på morgonen…

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/13-olympia-olympia-split-vision.htm

#14 OLYMPIA2OLYMPIA: Helrökt på Balkan…

Bron över till månen? Pag, Kroatiens största ö, har vissa likheter med vår planets närmaste polare i yttre rymden.

18) Vodice – Pag, Croatia: 113 km

19) Pag – Sveti Jurej, Croatia: 78 km

Sydösteuropa = Rökning!

Jag misstänker att lungcancer är betydligt vanligare än tonårsfinnar på Balkan. Alla röker och i alla möjliga sammanhang. Säga vad man vill om alla kroater, albaner, monenegriner och greker, men simultanförmåga har de. Grabben med cementblandaren, verkstadsmekanikern, brevbäraren, alla har de en cigarettfimp i käften medan de utför sina sysslor. Jag misstänker att även hjärtkirurgerna har en fimp i munnen när de utför kranskärlsoperationer…

Det finns alltså alltid en viss tvekan när man går in på en restaurant för att avnjuta en kopp java och okynnessurfa på nätet på Balkan. Risken för akut nikotinförgiftning är mycket hög.

Senast i går tvingades jag och min äventyrarkollega inta en kopp kaffe i en restaurant (hade restaurangen i själva verket varit en kärnreaktor hade strålinspektionen stängt av den per omgående!) vars luft var så dålig att jag förmodligen fick i mig ett nikotinintag som motsvarade en hel Tipsextra-säsong för en storrökare.

Hur står personalen ut att arbeta i en sådan miljö? Och hur får de ren lokalen? Tvingas de anställa rökdykare som lokalvårdare?

Min kompis har en intressant teori om varför rökningen är så utbredd på Balkan och det handlar om kaffet. I Slovenien och norrut på den europeiska kartan dricker vi ju kaffe i stora muggar som tar sin tid att tömma. På Balkan nöjer man sig däremot med en fingerborg espresso eller i värsta fall den där “dyn” som de kallar turkiskt eller grekiskt kaffe. De tar alltså mindre än en minut att tömma sin espresso och då behöver man någonting annat att uppehålla sina händer med, typ en cigarett…

Åldersstatistiken visar i alla fall att en kroat har en genomsnittsålder på 76 år med en sloven lever fyra år längre. Jag misstänker att rökning är en starkt bidragande faktor till detta. Man märker ju direkt när man passerar gränsen till Slovenien att folk lever helt annorlunda.

Om allt går som planerat passerar jag gränsen till just Slovenien i morgon eftermiddag. Mina lungor jublar…
Zadar, kroatisk hamnstad och…musikinstrument!
35 pipor (rätta mig om jag har fel) inbyggda i strandpromenaden låter vattnet spela musik för de förbipasserande. Men när vattnet efter fem minuter fortfarande inte hade spelat “New York, New York”med Frank Sinatra gav jag upp och lämnade “vattenorgeln”.

Pag, Kroatien

Enligt min storebror (som var fem år vid det tillfället och därmed påläst) var månlandningen bara en bluff. Kanske var det i själva verket på den kroatiska ön Pag som Apollo 11 landade..?
Pag, Kroatien

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/14-olympia-olympia-balkan-en-rokare.htm

#15 OLYMPIA2OLYMPIA: Slow i Slovenien…

Sista rycket utmed Adriatiska havet, nu väntar Alperna!

20) Sveti Juraj – Mucici, Croatia: 92 km

21) Mucici – Slovenia – Udine, Italy: 130 km

Kommer ni ihåg den tyske målsprutan Oliver Bierhoff? Avbytaren som kom in och sänkte Tjeckien i EM-finalen 1996 med sina två mål, varav ett var det avgörande i förlängningen. Bierhoff hade även en grym målform i de lag han representerade, bl.a. italienska Udinese.

Första gången jag var ute på en långturné med cykel tillbringade jag en natt i Udine kvällen innan Oliver Bierhoff och gubbarna i Udinese skulle spela ligamatch. Dumt nog valde jag emellertid Alperna nästa dag istället för Serie A. Och trenden verkar dessvärre sitta i, för även denna gång missade jag Udines hemmamatch. Jag var nämligen fyra dagar för sent ute med cykeln.

Däremot kommer jag inte att missa Alperna, för precis bakom hörnet på Udine har de planterat denna mäktiga bergskedja. För säkerhets skull har jag tjuvtränat på backar de senaste tre veckorna, inte minst under den senaste etappen då ett mindre berg i Slovenien skulle bekämpas.

Färddatan avsöjade att mina ben var uppe och fladdrade på 675 meters höjd på gränsen mellan Slovenien och Kroatien. Inte lika högt som det nästan 1100 meter höga Llogarapasset i Albanien som jag trampade igenom för två veckor sedan och inte på långa vägar lika höga som de bergspass som just nu ligger framför mig. Det handlade ändå om slow motion i Slovenien, långt ifrån den speed som Bierhoff hade i straffområdet då det begav sig på nittiotalet.

En av alla dessa kroatiska skönheter vid Adriatiska havet. “Hårddisken” börjar bli full och på slutet har det varit svårt att ta åt sig av alla intryck. Dags för en avstickare till tyska Ruhrområdet..?

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/15-olympia-olympia-slow-motion-i.htm

#16 OLYMPIA2OLYMPIA: Dolomiterna

Dolomiterna, nästan lika vackra att se på som när Ljusdals Bandyklubb höjde bucklan efter SM-finalen 1975!

22) Udine – Tolmezzo, Italy: 50 km

23A) Tolmezzo – Bagni di Valgrande, Italy: 86 km

23B) Bagni di Valgrande – Moso Moos, Italy: 7 km

Dolomiterna hette tidigare Monti Pallidi “De bleka bergen”, men döptes sedan om på grund av kalkstensarten dolomit. Ett betydligt mer passande namn på denna brutalt vackra bergskedja som ju är allt annat än blek.

Min första etapp genom Alperna (Dolomiterna) regnade mer eller mindre bort och det blev därmed bara en femmil till foten av bergen under gårdagen. Samma dystra rapport utlovades i dag, men där gissade John Pohlman & Co. helt fel. Det blev med facit i hand en strålande dag i cykelsadeln, och bredvid den… Backar med 10% lutning innebär numera per automatik att jag hellre skjuter på den än avlossar svordomar och svett. Åldern?

Enligt min kära Garmin 810 återstår nu knappt 150 km till Innsbruck (OS 1964 & 1976) och ytterligare 150 km till Munchen (OS 1972) via Garmish-Partenkirchen (OS 1936). Jag kommer däremot att cykla precis norr om Cortina d’Ampezzo som arrangerade OS 1956.

Med all säkerhet kommer jag däremot att cykla igenom Cortina vid ett senare tillfälle. Jag har ju hört av även denna by ska vara allt annat än blek.

Sappada, Italien

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/16-olympia-olympia-dolomiterna-for-goda.htm

#17 OLYMPIA2OLYMPIA: Innsbruck – OS 1964 & 1976

24) Moso Moos – Vipiteno, Italy: 95 km

25) Vipiteno, Italien – Innsbruck, Austria – Mittenwald, Germany: 100 km

Endast tre städer har arrangerat vinter-OS vid två tillfällen: St Moriz, Lake Placid och Innsbruck. Österrikes femte största stad arrangerade sina olympiska spel 1964 och 1976, d.v.s. endast med tolv års mellanrum. I normala fall brukar det ju handla om ett ljusår innan man är aktuell som ny OS-arrangör igen, men i Innsbrucks fall handlade det om att man fick rycka in p.g.a. ett sent avhopp.

I själva verket var det egentligen Denver, Colorados huvudstad, som skulle arrangera spelen 1976, men då miljörörelsen protesterade och fick ihop tillräckligt många namnunderskrifter var den redan utsedda arrangören tvungen att tacka nej. I konkurrens med bl.a. konstellationen Tammerfors/Åre fick Innsbruck därför rycka in igen.

Endast två svenska OS-medaljer 1976 i form av Benny Södergren på längdskidor och Ingemar Stenmark i slowfox storslalom. Bättre gick det då under OS 1964 då bl.a. Sixten Jernberg och herrarnas stafettlag på längdskidor tog guld.

Läs mer om OS i Innsbruck här:

http://www.sok.se/olympiskhistoria/olympiskaspel/olympiskaspel/innsbruck1964.5.18ea16851076df63622800010103.html

http://www.sok.se/olympiskhistoria/olympiskaspel/olympiskaspel/innsbruck1976.5.18ea16851076df63622800010067.html

I morgon väntar ytterligare två olympiska städer: Garmisch-Partenkirchen och München.

Innsbruck, Österrike

Hela blogginlägget med fler foton:
http://www.runnersworld.se/blogs/andersforselius/17-olympia-olympia-innsbruck-dubbel-olympier.htm